”Jag har inte tid just nu, men snart ska jag verkligen börja ta hand om mig själv.”
”När barnen blir större/jobbet lugnar sig/huset är klart – då ska jag fokusera på mig.”
”Det känns fel att prioritera mig själv när så mycket annat behöver göras först.”
Det är så vi gör, vi som alltid sätter andra framför oss själva. Vi menar verkligen allvar. Men veckorna går och vårt enkla behov växer till något helt annat…
Det började som något så enkelt. Femton minuter för att bara sitta still. En kopp te utan att samtidigt lösa någon annans problem. Men nu, flera månader senare, har det vuxit till något helt annat. Nu handlar det om att ”verkligen reda ut mitt liv”, att ”hitta min sanna kallelse”, att ”göra en djupgående analys av alla mina relationer”.
Som en snöboll som rullar nerför en backe blir vårt enkla behov av stillhet större och större. Tyngre och tyngre. Tills det känns så överväldigande att vi inte vet var vi ska börja. Så vi skjuter upp det igen.
Och det finns en anledning till att vi gör så här. Djupt ner vet vi att stillhet leder till reflektion. Och reflektion leder till insikter. Och insikter… ja, de har en obehaglig tendens att vilja bli till förändring. Så vi väntar. På rätt tillfälle. Rätt energi. Rätt förutsättningar. Men ju längre vi väntar desto mer bygger vi upp omkring den där enkla stunden vi egentligen bara ville ha för oss själva.
Så kanske är det dags att krympa tillbaka. Att komma ihåg att det aldrig handlade om att lösa allt på en gång. Att utveckling sker i små steg. Ett steg i sänder. En insikt i taget. En stilla stund, här och nu.
Att reflektera över:
- Vad händer oftast när du planerat att ta tid för dig själv?
- Vad skulle en "stilla stund, här och nu" kunna innehålla för just dig?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
