Du sa ja igen. Fast du menade nej. Fast du lovade dig själv att den här gången skulle du sätta en gräns.
Men där satt du med mobilen i handen och hörde din egen röst säga: ”Ja, självklart, det fixar jag.”
Och sen som ett brev på posten. Den välbekanta rösten. Den som pekar finger. Som räknar upp alla gånger du gjort likadant. Som frågar varför du aldrig lär dig.
Den här rösten känner vi igen, inte sant? Den som möter oss med hårdhet när något går fel. Som om anklagelsen skulle hjälpa oss att göra bättre nästa gång.
Men vad händer? Vi blir osäkrare på oss själva. Tvivlar mer. Vågar mindre. Och nästa gång samma situation dyker upp står vi på ännu skakigare grund.
Men tänk om vi skulle möta oss själva på ett annat sätt?
Hålla om oss själva istället för att peka finger. Ge oss utrymme istället för att kräva perfektion. Säga: ”Det var svårt. Du ville inte såra. Du gjorde ditt bästa i det ögonblicket.”
Det är inte bara orden som förändras, utan även värmen i dem. Den ena rösten får oss att krympa. Den andra ger oss plats att andas.
Skillnaden ligger inte i vad som hände. Du sa fortfarande ja fast du menade nej. Men sättet du möter dig själv i det avgör om du står lite starkare eller lite svagare nästa gång. Om du vågar lite mer eller lite mindre.
För det är när vi snubblat som vi allra mest behöver någon bredvid oss. En hand att hålla i. Och den handen finns där redan. Det är din egen.
Att reflektera över
Tänk på senaste gången du sa ja fast du menade nej. Vilken röst mötte dig efteråt?
Vad skulle du säga till dig själv om du valde den mjuka rösten nästa gång?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Tveksamma beslut, då borde jag stanna upp och vänta in. Inte vara så snabb. Har hoppat i många galna tunnor. Inte vara så feg heller, då det andra gånger tagit evigheter med beslutet och möjligheter försvunnit. Istället vara mer närvarande, lyssna in, vara här. Vad gör jag nu? Vad behöver jag?
Kan definitivt känna igen mig i att växla mellan det impulsiva och det rigida. En stunds eftertanke kombinerat med medveten handling känns som en bra väg framåt. 🥰👍
Den mjuka rösten sa:
När det står ”Jag älskar dig” i varje hand, för jag ihop dem framför bröstet, då blir det dubbel kärlek:) Lägger jag dem sedan på bröstkorgen så är det allt jag behöver just då.
Tack för dina ord, Din omtanke
Vilken vacker rörelse. Tack Barbro för att du delar med dig. 🥰
Tänk att det ska vara så svårt? Jag lär mig nya saker och behärskar det,så kommer det en ny fallgrop?? Men hela livet är väl så, misstag och erfarenheter🤗konstaterande osv. Det värsta är dock att inte trivas hemma! Så viktigt att bygga ”Mitt hem är min borg” ett gammalt ordspråk 🙏 trivas det är min hand!
Ja, det tar tid att lära sig. Hela livet tror jag bestämt. 😉 Men det viktiga är att inte att aldrig falla. Det viktiga är att lära sig falla mjukt. Precis som du nu gör. Tack för att du delar med dig Margareta. 🥰
Det hände igen. Helt huvudstupa hoppade jag med nyfikenhet in i något nytt som inte passar just mig. Fantastiskt för en del men inte helt rätt för mig. Skillnaden denna gång är att jag lyssnade på min kropps signaler och att jag kommer att backa. Istället för att skambelägga mig ska jag också tacka mig själv för att jag var så uppmärksam. Lärde mig ändå något nytt att lägga till allt det jag redan vet. Men jag backar denna gång. För att det bästa ska ske.
Så himla klokt och kärleksfullt resonerat Celia. Hatten av och hög fanfar för dig. 🥰🥳