Du sa ja igen. Fast du menade nej. Fast du lovade dig själv att den här gången skulle du sätta en gräns.
Men där satt du med mobilen i handen och hörde din egen röst säga: ”Ja, självklart, det fixar jag.”
Och sen som ett brev på posten. Den välbekanta rösten. Den som pekar finger. Som räknar upp alla gånger du gjort likadant. Som frågar varför du aldrig lär dig.
Den här rösten känner vi igen, inte sant? Den som möter oss med hårdhet när något går fel. Som om anklagelsen skulle hjälpa oss att göra bättre nästa gång.
Men vad händer? Vi blir osäkrare på oss själva. Tvivlar mer. Vågar mindre. Och nästa gång samma situation dyker upp står vi på ännu skakigare grund.
Men tänk om vi skulle möta oss själva på ett annat sätt?
Hålla om oss själva istället för att peka finger. Ge oss utrymme istället för att kräva perfektion. Säga: ”Det var svårt. Du ville inte såra. Du gjorde ditt bästa i det ögonblicket.”
Det är inte bara orden som förändras, utan även värmen i dem. Den ena rösten får oss att krympa. Den andra ger oss plats att andas.
Skillnaden ligger inte i vad som hände. Du sa fortfarande ja fast du menade nej. Men sättet du möter dig själv i det avgör om du står lite starkare eller lite svagare nästa gång. Om du vågar lite mer eller lite mindre.
För det är när vi snubblat som vi allra mest behöver någon bredvid oss. En hand att hålla i. Och den handen finns där redan. Det är din egen.
Tänk på senaste gången du sa ja fast du menade nej. Vilken röst mötte dig efteråt?
Vad skulle du säga till dig själv om du valde den mjuka rösten nästa gång?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Jag har skapat två reflektionsguider som följer dig hela vägen hem till dig själv. ”Förankrad i dig” som hjälper dig hitta hem och ”Din inre omfamning” som hjälper dig att stanna kvar.
Just nu finns båda till jubileumspris: 445 kr (ord. 590 kr) plus två bonusövningar. Gäller till 30 november. Läs mer här