”Vi har inget att bevisa längre.”
Vi har ju alltid sprungit, eller hur?
Orden var Benny Anderssons. ABBA hade just släppt sitt första album på över 40 år. Jag vet inte varför just den repliken blev kvar i mig. Kanske för att den beskrev något jag inte hade, men längtade efter. En frihet som jag inte visste hur man skulle nå.
Jag var nästan 60 när jag märkte det. De yngre runt mig hade det fortfarande. Drivet. Lusten. Den där energin som bara finns där. Jag letade efter den inom mig. Men den var borta.
Det var ingen kris jag gick igenom. Mer en vilsenhet jag upplevde. Som att ha sprungit hela livet och plötsligt inte veta vart.
Alltid haft nästa sak att ta oss an, nästa uppgift att leverera, nästa människa att ställa upp för. Brådskan i kroppen. Publiken på läktaren. Nyttan som enda godtagbart skäl. De drev oss framåt så länge att vi aldrig behövde fråga varför vi sprang.
Och så en dag märker vi att vi inte springer längre. Inte för att vi valt att stanna. Utan för att det inte finns något att springa mot.
Det är inte konstigt att det känns tomt. Vi har ju aldrig stått stilla förut. Aldrig behövt det. Hela livet har det funnits en riktning. Och nu finns det ingen.
Men kanske är det inte tomhet. Kanske är det istället utrymme.
Utrymme att pröva ett annat tempo. Långsammare. Utan mål att nå.
Att stanna kvar i det vi gör bara för att vi vill. Inte för att det ska bli till något särskilt. Utan för att det kittlar och spritter.
Att lära oss något nytt bara för glädjen i att kunna.
Att lägga ner alla roller och se vem som är kvar när vi slutar prestera, hålla ihop och kontrollera.
Och är det inte här friheten tar sin början? När vi upptäcker att vi har utrymme att bara vara. Utan roller. Utan brådska. Utan att bevisa. Vara bara vi.
Att reflektera över
Vad skulle du göra om du inte behövde bevisa något för någon, inte ens dig själv?
När gjorde du senast något bara för att det kittlade?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Du har verkligen förmågan att beskriva. Har presterat och sprungit på hela livet och alltid prioriterat annat/andra än mig själv. Senaste tio åren har jag varit företagare med friheten det innebär men samtidigt stressen att hitta uppdrag. Jag kom till vägs ände och valde att bli förtidspensionär vid 63 års ålder vid årsskiftet Lugnet infann sig och jag njuter av att bara få vara, inga måsten och krav. En befrielse! ….pension rullar in varje månad. Fantastiskt!
När jag befann mig mitt i livet med tvillingsöner, jobb och stress hade jag ingen avlastning (förutom dagmamman). Maken hade bättre inkomst/viktigare jobb än mig så det var självklart (enligt honom) att jag ansvarade för barnen/hemmet och han bidrog med pengar.
Nu vill jag finnas till hands för mina söner och umgås/knyta band med mina fem barnbarn. …men inte att åsidosätta mig själv när/om jag har något inplanerat… Svårt!
Min pappa, 91 år, har blivit ensam efter att ha levt i samvaro hela sitt långa liv. Han bor 30 mil ifrån mig och jag har ordnat hemtjänst, färdtjänst, sköter det ekonomiska etc för att han ska kunna bo kvar i sitt hus. Åker till honom varannan månad, pratar med honom varje dag, föreslår aktiviteter, gör/skickar fotoböcker etc. Han ältar sin ensamhet och att han inte har något att leva för vilket gör mig nedstämd då han har två döttrar, fem barnbarn, nio barnbarnsbarn, en bonusson med fyra barn, en syster och grannar.
Att säga nej är inte min starka sida då jag finner glädje i att hjälpa andra.
Nu behöver jag komma ifrån känslan av dåligt samvete att jag befinner mig på fel ställe för de som behöver mig.
Min make säger ”Vad villl du?” ”Sätt dig själv i första rummet” ”Låt dig inte utnyttjas” Lättare sagt än gjort…..
Allt gott /Marie-L
Hej🦋
Du sätter ord på den känslan jag går runt med och gjort en tid. Något hände då jag nådde sextio år.
Livets språngmarsch finns inte kvar på samma sätt längre. Det känns väldigt tomt och konstigt nästan deprimerande. Orken och lusten är inte som tidigare.
Dessutom ser jag alla runt omkring som fortfarande jagar runt. Vilket de inte förstår utan är så inne i att de tror det är det rätta att göra.
Att jag genomgår ett slags uppvaknande är jag fullt medveten om. Jag känner mig vilsen och rastlös och trött.
Mycket märkligt att inse att det strävande som genom syrat livet på något sätt inte är värt det man då trodde.
Din text Efter livets språngmarsch träffade mig rakt i hjärtat!
Tack Marie ❣️🤗
Hej Marie
Den här texten blev jag verkligen träffad som något positivt för mej.
Så sant vi har alltid sprungit genom livet för att hinna mycket.
Nu när jag är 67 + och känner att nu är det jag som kan välja inte bara min fritid utan all tid under dygnet
En fantastisk känsla av frihet…
En känsla att ta tillvara på livet ❤️
Befinner mig just nu i den där vilsenheten du beskriver. Absolut är jag FRI från jobbet som jag gillade skarpt men visst blev det tomt i kalendern när arbetet inte krävde min uppmärksamhet längre. Före jag valde att gå i pension, ca 3 år innan började det hända saker. Jag ramlade och gjorde illa mina axlar så ja blev sjukskriven i fyra månader. Skulle egentligen varit hemma sex månader men rastlösheten tog över. Skadan jag hade fått jämförde man med en fotbollsstadion. Kom igång och jobbade på. I julveckorna fick jag svårare och svårare att gå tills jag till slut inte kunde. Tre månaders helvete utan riktig hjälp från läkarna. Så småningom var det en läkare som lyssnade och jag fick hjälp. Därefter började en kamp med att komma tillbaka. Jag ville ju fortsätta jobba till 69. Var på gång igen men nu halvtidssjukskriven. Då säger plötsligt magen stopp. Kunde varken äta eller dricka. Det tog nästan ett dygn att få läkarna att tro på mig. När dom väl gjorde det så blev det en stor operation. Mitt upp i alltihopa var jag ”glad” att man hittat problemet. För jag hade faktiskt haft problem med att äta länge. Tyvärr var det inte färdigt där. Knappt 14 dagar senare får jag en stroke. Som tur var tog den inte så hårt men vissa men fick jag. Kämpade på och har nästan kommit ”tillbaka” som jag var förut. Här som först började jag att på allvar inse, det är dags att gå i pension. Ville men kände att jag kommer inte kunna jobba igen. Höll ut ändå i viljan att fortsätta jobba till sensommaren. Sa upp mig och gick i pension. Nu har det gått åtta månader. Orkar sakta mer och mer. Vi bor i ett stort hus som behöver tas hand om vilket jag är oerhört tacksam över idag. Huset kräver underhåll och engagemang samt en hel del kroppsstyrka. Det var det här jag såg fram emot, friheten, att kunna, ha tid, pyssla, pynta och annat som jag är road av. Jag gör mycket av de här sakerna men otroligt mycket långsammare. Vissa dagar är jag arg på mig själv över att jag inte gjorde som alla andra och gick i pension vid 65. Kanske hade kroppen inte sagt upp sig på det viset den gjorde. Svårt att veta så här i efterhand. Min kropp försökte säga mig att det är dags och ta det lite lugnare. Jag sprang för länge. Idag lyssnar jag på kroppen och frågar, vad orkar vi idag? Skriver en lista på vad som behöver göras och är lycklig om jag fått en eller två saker gjorda. Försöker leva så ”normalt” som möjligt men visst är jag fortfarande vilsen. Drivkraften i att vara behövd på jobbet upphörde. Letar nya vägar att gå men kompassen snurrar runt fortfarande.
Nybliven pensionär
Tack Marie!
För dina kloka tankar. Denna text fångade mig mycket då det är något jag tänkt mycket på sista tiden. Jag är + 55 och har ibland ångest över vad som ska hända vid pensionen. Känner oro över hur det ska bli när vardagen ändras och tempot saktar ner. Jag har alltid sprungit framåt och gillar att vara engagerad i mycket. Har du några lugnande tips på hur man kan möta denna förändring i livet? Kram Lena
Jag är precis där i livet nu. Går i pension om en vecka vid 67. Har skaffat sommarstuga och vill odla, snickra och och skapa oas. Ser otroligt mycket fram mot det efter ett långt arbetsliv. Men plötsligtoroar jag mig för att det inte kommer vara tillräckligt. Hur kommer jag fungera när ingen annan än jag själv har förväntningar på mig? Och gudarna ska veta att de alltid varit högre än omgivningens.