”Nej! Det är inte sant!”
Jag stirrar på instrumentbrädan där lamporna exploderar i rött och gult. Bilen hackar, rycker och stannar mitt på vägen. För exakt 500 meter sedan fyllde jag tanken. Med bensin. I min sambos dieselbil.
Han hade sagt det. ”Kom ihåg att den går på diesel.” Och jag hade nickat och tänkt ”ja ja, självklart”. Men vid pumpen, med tankarna någon helt annanstans, grep jag reflexmässigt efter den gröna pistolen.
Nu står vi här, bilen och jag. Döda.
”Jag har förstört hela motorn”, tänker jag medan skuldkänslorna får mig att nästan gråta. Det här kommer kosta en förmögenhet. Hur kunde jag vara så dum?
Men när jag ringer verkstaden, beredd på det värsta, är svaret lugnande: ”Vi tömmer bara tanken och fyller på diesel igen. Motorn klarar sig fint.”
Så enkelt det var. Fel bränsle ut, rätt bränsle in.
Med bilen är det uppenbart – diesel eller bensin. Men med oss själva? Där fyller vi på dag efter dag utan att fråga: Är det här rätt sorts energi?
När kroppen säger stopp
Vi känner det i nacken, i axlarna, i hela kroppen. Tröttheten som inte går att sova bort. Då fyller vi på med en kanna kaffe, sju sorters kakor, biter ihop och fortsätter. Men kroppen behövde inte mer bränsle för att orka fortsätta. Den behövde vila. Riktig vila.
När hjärtat värker
Känslan av att inte duga. Att inte räcka till. Då ställer vi upp ännu mer, ser till att alla andra har det bra, gör oss nyttiga. Visar vårt värde genom att ge och ge. Men hjärtat behövde inte fler bevis på att vi duger. Det behövde att vi stannar. Möter det som gör ont. Möter våra känslor precis som de är.
När huvudet är fullt
Tankarna snurrar. Att-göra-listorna växer. Vi får inte plats med en tanke till. Så vi organiserar, prioriterar om och googlar oss till ett ”lugnare liv”. Men huvudet behövde inte mer input eller bättre kontroll. Det behövde tystnad. Verklig tystnad.
Bilen blev fixad på en timme. Fel bränsle ut, rätt bränsle in. Med oss själva är det svårare. Vi fyller på reflexmässigt när vi är tomma: kaffe när kroppen protesterar, bekräftelse när hjärtat smärtar, mer planering när huvudet svämmar över.
Men kanske behöver vi stanna upp. Känna efter. Inte vad vi borde känna utan vad som faktiskt finns där.
Och sedan med ömhet i rösten fråga: Vad är det jag egentligen behöver?
Att reflektera över
Hur märker du att du fyller på med fel sorts energi?
Vad skulle du få för svar om du frågade dig själv med ömhet: Vad behöver jag?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar