Vi har alla våra naturliga gränser. Konturer som visar var vi slutar och andra tar vid.
De kan vara böljande, tydliga och ibland skarpa som ett nej. Men i vår strävan att finnas till hands, att inte såra eller belasta, har vi låtit våra konturer suddas ut. Som om vi bara vore en plump i livets protokoll.
Länge var det så. Men nu drar vi nya streck. Försiktigt först, sedan allt tydligare. Det börjar synas i små, vardagliga tecken:
- Ditt nej kommer utan långa förklaringar
- Din kalender har tid som bara är din
- Du släpper skuldkänslor som inte tillhör dig
- Du märker när kroppen säger stopp
- Du väljer utifrån vad du vill, inte vad du borde
- Du håller fast vid ditt nej trots andras reaktioner
- Du låter andra lösa det som är deras att lösa
- Du litar på din egen känsla av vad som är rätt
- Du gör plats för det du behöver bland allt du måste
- Du är där för andra utan att glömma bort dig själv
Så blir du allt tydligare. Inte genom stora gester eller dramatiska förändringar. Utan i vardagens alla små val där du väljer dig själv. Dag för dag, streck för streck, tills du står där – synlig, hel och helt dig själv.
❦ Att reflektera över
På vilket sätt tar du plats idag som du inte gjorde förr?
Vad hjälper dig att hålla fast vid dina gränser när det är svårt?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Så svårt det är. Att hitta konturerna, samla ihop sig, till det som bildar helheten, jag. Kan man någonsin fullt ut bli hel och sig själv? Eller handlar det om att varsamt acceptera sårbarheten, ömma punkterna, det som skaver. Inse att det man har med sig kommer finnas där. Men sakta sakta få mera utrymme, mellan det som var och det som är. För att skapa det som kan bli. Eller det som redan är.
Detta blev mer filosofiska tankar än svar på ditt inlägg 😊
Tack för en fin text. Jag tycker tankarna påminner om Tove Janssons saga Det osynliga barnet, om en flicka som blivit osynlig efter att ha vistats i en kall miljö med hårda ord och ingen uppskattning. När hon blir omhändertagen av Muminfamiljen så börjar hon så småningom att synas igen, efter att ha vistats i deras varma familj och välvilliga miljö. Först syns hennes tassar (de är ju alla några slags djur i Mumin) och sen kroppen och efter ytterligare en tid även ansiktet. Och där dolde sej en rar och fin varelse, men som också har sina sidor och egenheter. Kanske är det så även för alla oss andra, att vi kan suddas ut av för mycket självutplåning. Ja, antagligen. Själv försöker jag att freda tid som är bara för mig och jag vet att jag funkar bäst om jag också tar mej den tiden.
Tack för dina klok ord
Jag har nog svårt att ta plats fortfarande är nog den som håller för mig själv tyvärr män försöker hålla lite gränser som jag har lite jobbigt med min häsa nu
Du rör dig sakta framåt Marie. 🥰👍
Men åh, jag har glömt bort den sagan. Den är ju så fin och passar så bra här. Tusen tack för att du gjorde oss medvetna om denna skatt. 🥰
På vilket sätt tar du plats idag som du inte gjorde förr?
Vågar säga ja till saker som är lite skrämmande (kommer jag att klara av det/orka?) men som jag tror kan vara utvecklande på sikt, t ex utmanande arbetsuppgifter/ny tjänst på jobbet. Bokar inte upp mig på allt roligt som händer runtomkring om jag vet att jag kommer vara helt slut efteråt, även om jag riskerar att missa saker. Inser mina begränsningar.
Vad hjälper dig att hålla fast vid dina gränser när det är svårt?
Hållbarhet, att jag ska hålla i längden och inte bara räcka till för arbetet, kollegorna, vännerna, utan också för barnen, andra i min familj/släkt och inte minst mig själv. Att få känna sig ”mjuk”, alltså utvilad, avslappnad i kropp och sinne, ofta. 🍁🩷☀️
Lugnt och varmsamt för du dig själv framåt. En kärleksfull puff här och ett varmt hand som stoppar där. Allt för att du innerst inne vet vad som är bra för dig. Mmm. Tack för att du delar med dig. 🥰
”På vilket sätt tar du plats idag som du inte gjorde förr?”
– Medveten om att jag tagit för lite plats för mig själv och för mkt plats i andras. Vänder medvetet skutan ( jag )bit för bit. Tänk: ett hangarfartyg i en mkt liten hamnbassäng/vända båten utan att skrapa av allt för mkt färg. Rätt Ebb & Flod/ tillräckligt med vatten (energi) medvetenhet om skarpa kanter, rätt hastighet. Pausa när det går för fort att vända skutan(beteendet). Vara nöjd med framgång att jaget fick mer än vad jaget gav. Dvs visade mig själv hänsyn gm aktivt och närvarande och hänsynsfullt agerande emot mig själv. Omsorg om mitt mående, om mig. Lagom till andra.
”Vad hjälper dig att hålla fast vid dina gränser när det är svårt?”
– Lyssnar vad min kropp berättar för mig. Ex, olustkänslan av att vara i sammanhang som inte tillför energi, utan tar energi. I värsta fall om jag inte lyssnat inåt eller kanske måste vara i sammanhang som jag inte väljer men som av olika skäl ingår i ex familjebild. Att jag får ont i kroppen för att jag spänner mig. I dessa sammanhang påminns jag om vad som inte är bra för mig. Lyssnar mkt mer på mig och mina signaler. Och följer dessa signaler. Men, ibland finns inte val av situationer (sociala tillfällen/delar av familjerelationer) då gör jag dessa tillfällen så korta som möjligt , är där- men inte lika engagerad som innan. Tydlig gränsdragning för mig/för andra. Pratar mkt mindre. Lyssnar mer. På mig, på omgivningen. Men alltid skydda mig själv!! Vänlig, närvarande men absolut inte ”all in” 😅
Så fint att få ta del av dina tankar Amea. Det finns så mycket öm förståelse för dig själv och din process i dina rader. Klok och varm insiktsfullhet om både sårbarhet och styrka som värmer gott. Tack. 🥰