Någon knackar lätt på glaset och det blir tyst i salen. Han reser sig, vecklar nervöst upp ett papper, harklar sig och tittar på sitt barn. Talet handlar om den lilla han en gång höll i famnen och om kvinnan som står där nu. Rösten svajar till, men så kommer ett skratt. När glasen höjs ler hela salen.
Jag också.
Men under leendet finns något annat. Ett tal jag aldrig fick skriva. En liten jag aldrig fick hålla i famnen. En saknad. Inte efter någon som funnits, utan efter någon som aldrig kom.
Vi bär nog alla på någon sådan sorg, inte sant? Kanske handlar den om barn. Eller om föräldern som aldrig såg oss, kärleken som gick förbi eller livet vi inte fick välja. Ja, alla dessa sorger som inte har någon grav.
När någon dör tar vi farväl. Vi samlas och minns. Efteråt finns en plats att gå till och ett ljus att tända. Det som aldrig fanns får inget av det. Ingen begravning för barnet vi väntade på. Inga minnesord för livet vi inte fick leva. Så sorgen har ingenstans att ta vägen. Den följer med oss, i det tysta.
Och när den gör sig påmind, år efter år, börjar vi undra om det är något fel på oss. Borde vi inte ha kommit vidare vid det här laget?
Men kanske har vi inte fastnat alls. Kanske har den här sorgen också sina platser. De är bara inte gjorda av sten, utan av stunder. Ett par som går hand i hand framför oss. En vän som berättar om samtalen med sin mamma. En jul när alla andra verkar ha någon. Ett glas som höjs för ett barn.
När vi kommer dit väntar den på oss. Och varje gång blir det ett nytt farväl, med lite mer lugn än det förra. Kanske kan vi tända ett ljus där också. Ett litet ljus för det som aldrig fick finnas.
Finns det en sorg i ditt liv som inte har någon grav?
I vilka stunder brukar den göra sig påmind?
