Vi gör det så ofta, eller hur?
Säger “det är lugnt” fast det stormar på insidan. Kontrar med “som du vill” trots att vi helst skulle vilja ha det på vårt eget sätt. Slätar över med ett “det gör inget” fast taggen sitter kvar.
Det går så fort att vi knappt märker det själva. Känslan dyker upp och innan den ens hunnit landa har vi packat in den i andra ord. Mildare ord. Sådana som är lättare för andra att höra.
Vi gör det för att vi bryr oss. Vi vill ju inte belasta. Inte vara till besvär. Inte göra det svårare för någon annan. Så vi tar det vi känner och gör det lite lättare att bära. Inte för oss. För dem.
Och det märkliga är att det fungerar.
Alla tror oss. De tar oss på orden och går vidare. Ingen stannar upp och frågar “men hur är det egentligen?” För vi lät så lugna. Så övertygande. Så himla okej.
Men varje gång någon tror oss försvinner vi lite. Vi finns kvar i rummet. Vi pratar, skrattar, ställer upp. Men den som vi egentligen är – den som stormar, som vill, som fortfarande har taggen kvar – den ser ingen. För den har vi aldrig visat.
Men tänk om de faktiskt vill veta. Och tänk om relationen tål det vi egentligen känner.
Ja, tänk om det enda som behövs är att säga det som det är.
Att reflektera över
I vilken relation är du mest osynlig?
Vad skulle den personen bli förvånad över att höra?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Ibland gör jag det framför allt i nära relationer – och varje gång känns det så skönt, befriande och lätt i kroppen. Samtidigt väljer jag ibland att låta bli, mest för enkelhetens skull. Behovet finns inte alltid, och det känns också okej.
Tack för kloka och tankeväckande ord 🌿
Tack Clara. Du tar upp något viktigt. Vi har ett val. Det är det som är så skönt när vi kommer ur våra automatiska mönster. Att vi kan välja hur vi vill göra. 🥰
Tack för alla kloka ord o tankar. Jag är som du skriver till 100 %. Ska försöka att göra som du skriver🙏🙏🙏❤️ligga hälsningar från Göran
Tack själva Hans Göran. ☺️❤️
Så fina, kloka ord 🤗.
Ord som jag vill försöka förmedla med respekt ochkärlek. Det sitter så djupt i mig att alltid släta över när det gäller mig själv 😌.
Känner mig osedd när en av mina bonusdöttrar (hon är 49 år) inte på på de 27 år min man har varit gifta varken gett mig någon present eller julklapp. Det är ju egentligen inte hela världen, men det sitter ändå där som en tagg. Jag har varit där för mina 3 bonusbarn och mina 2 biologiska barn lika mycket.
Fick inte heller vara med på fotot när min mans son gifte sig.
Önskar bara att mina känslor blir respekterade, men har känslan av att om jag frågar eller säger ifrån så kommer de bryta kontakten och det vill jag inte att min man ska behöva vara med om.
Så risken är stor att jag fortsätter säga, det gör ingenting fast jag gråter inombords.
Önskar dig en fin dag💗
Hälsningar
Anette
Förstår så väl känslan. Att vara en del av en bonusfamilj är verkligen inte alltid helt enkelt. Det finns band som trasslar till det och sår som inte behöver ha med en själv att göra men som någon blir påmind om bara genom det faktum att man finns där. Det låter klokt att låta det vara. Tänker att din känsla förmodligen är rätt. Tänker att du kan skydda dig själv genom att börja sätta inre gränser genom att inte låta deras agerande äta upp dig inifrån. Tack för att du har delat det här Anette. ❤️
Vågade mig på att säga vad jag kände till mina syskon. De bröt då kontakten med mig. En helt den andra temporärt. Tufft läge.
Åh, vad tråkigt att det blev så Alice. Att stå upp för sig själv kan också ha ett pris. Tyvärr. ❤️
Jag brukar ofta säga som det är vill vara ärlig men märker att folk reagerar men samtidigt uttrycker dig kan man lita på! Så klart när ngn speciellt min dotter säger ngt sitter som en tagg.men ibland kan jag vänta också med att berätta tills det blir ett bättre tillfälle av hänsyn.
Mmm. Ärlighet med hänsyn är en bra kombo. Tack Margareta. ☺️❤️
I vilken relation är du mest osynlig?
Mina föräldrar och mig själv.
Vad skulle den personen bli förvånad över att höra?
Mina föräldrar, att leva utifrån urkraften ilska är skadligt. Istället använda sig av urkraften kärleken.
Till mig själv, att vara till lags är skadligt om den stör min inre frid. Istället vara försiktig med min energi, inte kall, inte distanserad, bara närvarande. Snällhet utan gränser blir ett lidande. Snällhet med tydlighet leder till inre frid.
Så fint och klokt Fiona. ☺️❤️
Du är så himla bra. Så perfekta ord som stämmer till 100% . Tyvärr så svårt att ändra sej, Man måste tänka på dina ord vid varje tillfälle. Hoppas att man kan få in dom o få må bättre Tack 🙏🙏🙏
Tack Göran för dina fina ord. Jag tror att det funkar så här. Varje gång man läser och känner igen sig tar man till sig något. Det kanske inte märks med en gång. Men med tiden kommer su märka att du sakta har förändrats. Att vara öppen för förändring är nämligen själva grejen. ☺️
I Vilken relation är jag mest osynlig; med mig själv
Vad skulle den personen bli mest förvånad över att höra; Älskar dig
Underbar landning på din reflektion Barbro. ❤️
Med familjen, speciellt min dotter, hon säger saker som gör riktigt ont, som sätter sig i hjärtat.
De blir fler och fler. Tyvärr försvinn de inte, blir liksom hemmad runt henne vågar inte säga eller göra fel.
Tack för att du finns Marie !
Kram
Tack för att du delar Marie. Tänker att det gör extra ont när det är ens barn som anklagar för skuldkänslorna väcks så lätt till liv. Och när skuldkänslorna tar över blir det svårare att säga ifrån när den andre kliver över våra gränser. Man kan säga att vi ligger ner innan samtalet ens har börjat. I kommentaren precis före din har signaturen ”mamman” skrivit om sin relation till sin dotter. Kanske kan det hjälpa dig. ❤️
Säga som det är…. svårt när vi finns i olika universum om vad som är sant. Och när den andra bestämmer när kontakt finns och stänger när hon pratat färdigt… och när det är ens eget blod o kött det gäller, vuxen men i alla fall… jag jobbar med ordet sanning. Har jag sagt det hon säger? Nej. Sanningen är…. nästa steg hoppas jag blir att kunna säga: så här förstår jag situationen, så här känner jag… etc. Bara attställamig frågan: är det sant? När anklagelser haglar har hjälpt mig, work in progress….
Tack för att du delar. Det du tar upp är verkligen jobbigt. För vad gör vi inte når fram till varandra? När den andre bestämmer villkoren för samtalet? Att det är ens barn gör det dessutom svårare. Tänker att du har kommit fram till något värdefullt. Att du kan stå kvar och lyssna och ändå stå kvar i din egen sanning. Modigt, klokt och kärleksfullt både mot dig själv och henne. ❤️👍
Att säga som det är, känns som man inte kan det idag
Jag tycker att vi är dålig på att kommunicera med varandra
Det mesta tas som personlig kritik. Inte lyssnar in vad som sägs.
Jag har sagt som det är. Resultatet blev utfrysning.
Jag uppleveratt att man måste tänka på hur man säger , välja sina ord. Ibland lyckas man inte.
Det där med att ställa frågan , vad menar du nu? Den saknas i samtal, är min erfarenhet. Nu säger jag bara det som den andra vill höra, inte vad jag vill säga
Håller med dig Ingrid. Vi har alla ett stort jobb att göra där. Att verkligen lyssna på varandra och hjälpa till att det blir tydligare när vi inte förstår. När vi tolkar lämnar vi för stort utrymme för missförstånd.
Det gör mig ont att du blev utfryst när du var ärlig. Och visst är det så. Vi behöver välja våra ord och även lyssna in den andre när det är svåra saker vi ska framföra. Men precis som du säger, ibland lyckas vi inte. Ärlig kommunikation behöver två som är både villiga och modiga att växa ur det som som kommer fram. ❤️
Såå ofta som jag alltid gjorde så där, slätade över och sa aldrig vad jag igentligen kände… Men ju äldre jag har blivit och speciellt efter min utmattning, har jag blivit bättre på att säga vad jag känner. För priset är väldigt högt för att tiga om vem vi egentligen är. Men visst hamnar jag där fortfarande ibland, så dina kloka ”söndagstankar” är superbra för att bli påmind. Tack Marie ❤️
Tack själv Britt-Marie. Och visst är det så. Vi blir aldrig klara. Vi kommer alltid vara ”ett arbete under utveckling.” 😉
Vad ofta jag gör så! Osynlig.
Hur säger man egentligen till någon att jag kokar inombords, när du sa det där blev jag sårad…..
Kanske man ”håller igen” för att man redan vet svaret man kommer att få; ”nämen, det där sa jag ju bara på skoj” ”du får inte vara så lättkränkt” ” jag bryr mig ju bara” osv
Önskar att jag vore snabbare i mina tankar och direkt kunde säga ifrån när det känns fel eller när sagda ord gör ont. Men jag kommer alltid på efteråt att ”så där skulle jag ha sagt eller gjort”.
Tack för att du delar med dig. Och visst är det så. Det är svårt att säga till i stunden när man länge duckat och bitit ihop. Men jag tänker att vi kan träna oss på att gå tillbaka och säga: ”Det där du sa sårade mig. Kanske var det menat som ett skämt men jag tog illa vid mig.” eller något åt det hållet. Då står vi upp för oss själva. Och om den andra nedvärderar eller bagatelliserar kan vi bara stå fast vid vår uppfattning. Ungefär så här…
”Det du sa sårade mig.”
”Nämen det var ju bara på skoj.”
”Det var inte roligt för mig. Jag blev sårad.”
”Det du sa sårade mig.”
”Du får inte vara så lättkränkt.”
”Vi är alla olika och jag blev sårad.”
”Det du sa sårade mig.”
”Jag bryr mig ju bara.”
”Okej men landade inte på det sättet för mig. Jag blev sårad.”
Som du ser blir det mer ett konstaterande på det här sättet. Mer som att vi landar i det vi sagt ännu en gång.
Hoppas att det hjälper dig Anki.