”De tar ju aldrig ansvar!”
Tanken som kommer när födelsedagen gått och ingen ringt mamma. När veckan gått och ingen föreslagit träffen. När projektet ligger stilla och alla väntar på att någon ska ta tag.
Vi bestämmer oss för att inte göra det den här gången. Så vi påminner inte, skickar inga förslag, väntar istället på att de ska ta vid. Men dagarna går och ingenting händer.
Så där är vi igen. Vi tar tag, styr upp och får saker att hända.
Men varför blir det så? Varför kliver vi in och tar ansvar trots att vi bestämt att vi inte ska?
Låt oss titta på vad som egentligen sker i vårt väntande. Vi har backat undan, ja. Men vi har fortfarande fokus på dem. Kollar om de gör något. Iakttar. Väntar på att de ska ta vid.
Vi släppte uppgiften. Men inte övervakningen.
Och det är därför vi alltid hamnar här igen. För så länge fokus är på dem kommer vi ta över när de inte gör det. Lösningen finns inte där ute. Den finns här inne hos oss.
När vi slutar titta på dem och vänder oss inåt möter vi det som fanns där hela tiden. Oron. Rädslan för att allt faller isär. Osäkerheten över vem vi är om vi inte håller ihop det. Det här är vårt att bära.
Inte att få dem att ta ansvar. Utan det här. Att stå i det obehagliga. Att finna tillit när vi inte vet hur det blir. Att hitta oss själva bortom rollen att fixa.
Så nästa gång impulsen kommer att kolla om de gjort något kan vi stanna upp och vända blicken inåt. Känna oron. Bära osäkerheten.
För deras ansvar är deras.
Och vårt är att möta det som finns innanför.
Att reflektera över
I vilka situationer känner du starkast att du ”måste ta tag” för att saker ska fungera?
Vilken känsla kommer först när du märker att andra inte tar ansvar?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Jag känner så mycket igen mig. Redan som barn var jag den som skulle hålla ihop familjen. Drömde återkommande hur jag flög och bar med mig hela familjen i min famn. Man fick inte komma för långt ner, då fanns människor som drog ner en. Inte heller för långt upp, där fanns häxor som drog upp en. Jag flög på och blev en lagom -person -med kontroll och tappade samtidigt bort mig själv. Fick inte heller den respekt som jag förtjänade. Den som alltid ställer upp tas för given. Det blev inte så uppskattat av alla när jag senare började ta hand om mina egna behov.
Vilken talande bild. Och precis som du skriver kan mönstret cementeras, inte bara hor en själv utan även hos dem runt omkring. Gott att du tog mod till dig för att ändra. Cement kanske inte kan bräckas sönder men det kan lyftas bort. 🥰
Hög igenkänning, oro osäkerheten duger jag? Men så inträffade det något till min 80-årsdag,! Min barn och barnbarn bjöd mig på Mamma Mia Party! ♥️♥️vilken upplevelse, vilken present! Ja, så tänker jag att de är ju jag som uppfostrat dom,så tacksam jag är. I andra fall tänker jag att jag kan inte förändra andra bara mig själv🙏vi lever i ett samhälle med stress, prestation m.m. men kanske vi blivit bekväma, kanske egoister, det fixar någon annan!
Vilken underbar present du fick av dina barn. Och grattis i efterskott. 🥰🎉
Hej,
Ansvar. Det som är svårt är att förstå är varför vissa människor inte vill ta ansvar, till exempel planering inför gemensamt julfirande. De sitter lugnt i båten och hoppas komma undan att bidra med något och bara dimper ner på julafton? Eller de tänker inte på att ta eget initiativ och väntar på andras agerande? Inte förmåga att ta initiativ? Finns något generellt möjligt sätt att förstå detta?
Förstår din frustration. Traditioner kan verkligen fastna i sina former och många gånger kan man behöva ändra på dem. Speciellt när någon börjar tröttna på sin roll. Rotera julfirandet kan vara ett sätt. Knytkalas ett annat. Fira på annan ort ett tredje. Det som hjälper mig när jag går in i ”varför kan de/han/hon inte…” är att börja agera själv. Inte vänta på att någon annan gör det. Då kan man nämligen få vänta så länge att topplocket går. Tack för din ärliga kommentar. Vet att många känner igen sig. 🥰🙏
Måste nästan skratta, har just en sån situation i relation till en annan människa där jag varit drivande men så fort jag tystnar så tystnar det…
så det är väl bara att sitta på händerna 😉
tackar för dina kloka ord
/Anki
Ja, så är det många gånger. Man får sitta på händerna och bita sig i tungan. 😂👍
Hej Marie!
Det här var mycket jobbigt att höra. Är ju den som många gånger tar på mig att fixa saker ,mest när det gäller de mina.
Idag känner jag att jag fortfarande vill fixa, med har talat om att nu är det min tur att sitta i soffan och andra får ordna med att det fungerar, vill ju fortfarande hjälpa till. Samvetet gnager mig att jag nu sagt som jag egentligen tycker.
Hurra för dig Maja. Tänker att det är ovant för er alla att du ”sitter” när andra ”springer” men jag tänker att det också är nyttigt i långa loppet. För er alla. 🥰🏃♀️🛋️🎉
Precis så är det för mig. Är sambos med min syster och hennes man i ett hus. Vi ska dela på vissa arbetsuppgifter men har så klart delade åsikter om vad som ska prioriteras. Tänkte nyligen på att vi ligger på olika tidslinjer, jag är 5 år äldre och vi har väldigt olika erfarenheter från arbetslivet och familjebildning. Jag bryr för mycket om andra och de har fullt upp med sig själva. Nu behöver jag balansera upp hur mycket jag bryr mig utanför mig själv och förstår också att det blir mer från hjärtat också när jag checkar in vad jag behöver först. Sedan måste det finnas en viss följsamhet förstås. Jag är medveten om det men arbetar med att släppa mönstret varje dag.
Tack för dagens – bli mera du –
🕯️🌺🕯️
Så klok och insiktsfull du är Mona. Du ser olikheterna och de hjälper dig att navigera i en situation där konflikter verkligen kan uppstå. Alla är inte på samma plats i livet och därför inte ens egna prioriteringar. Det är en hjälpsam tanke som kan hjälpa en att släppa taget. Tack. 🥰🙏
Precis som andra skrivit är det svårt när det blir konsekvenser av att inte gripa in och lösa det. När det drabbar ens barn eller en själv i förlängningen och skapar problem.
Och varje gång man då griper in så lär sig inte de som hade ansvaret att ta ansvar. Så det fortsätter. De ser en alltid som en backup eller inte ens det utan som en självklarhet att man tar hand om det trots att de sagt att de skulle göra det.
Jag vet inte vilket som är värst. Att påminna som om man har att göra med barn och ha en ängels tålamod med vuxna människor som tycker det är helt okej att bara tänka på sig själva och inte ha någon empati eller omsorg för hur andra har det och bara ta, ta, ta utan att ge… eller att bara stå på och se hur allt faller och då se hur andra blir ledsna som drabbas av det.
Jag har full förståelse för att vi griper in. Gränser är bra men vad gör man när de inte respekteras och man inte kan avlägsna sig så lätt från miljön som upprätthåller den?
Min inneboende kraft säger ändå att vi förr eller senare kan gå vidare och sätta gränser som respekteras eller avsluta umgänge med dem som inte bryr sig om ens gränser. Men ibland lever man i det en tid och då kanske det får vara bra med att tänka att man griper in för att man är omtänksam och inte vill att andra ska drabbas av personens tillkortakommande att undvika ansvaret.
Jag tycker så mycket om din kommentar för den visar på det komplexa i att släppa taget. Mina texter förenklar för att de ska bli tydliga i budskapet och därför uppskattar jag när dina, och andras, kloka tankar får spegla alla nyanser mellan vitt och svart. Tack Annica. 🥰🙏
Jag har den senaste tiden haft goda erfarenheter av att våga släppa kontrollen och inte agera. Och det är så ljuvligt befriande.
Att våga tror på att saker och ting kan ordna sig även om inte jag styr upp det. Men också att kunna acceptera och inte känns ansvar om det inte ordnar sig. Att släppa på riktigt. Där är jag inte än. Men jag jobbar på det.
Heja dig Anna. Små släpp skapar stor acceptans. 🥰🎉
Hej Marie,
Idag fyller jag år och är känslosam. Jag älskar att ge omtanke till andra; skickar kort, skriver hälsningar/omnämnande/recenserar och bemöter andra som jag själv vill bli bemött. Blir nedstämd när det för vissa blir envägskommunikation. Upplever det som att jag inte är värd att komma ihåg. Inte nog med att jag kommer ihåg ”de mina” jag tillser att min man och min pappa kommer ihåg sina bekanta. Ibland blir jag så trött på mig själv 😔
Stort grattis på din födelsedag i efterskott. Det är så fint att läsa om din omtänksamhet om andra. Du vill att alla ska bli ihågkomna på födelsedagen eftersom det betyder så mycket för dig och då gör det naturligtvis ont när det inte går åt båda hållen. Något som har hjälpt mig är att tänka på alla inte har samma ”kärleksspråk”. En del visar sin omtanke med ord, en del med fysisk beröring, andra med att göra tjänster och andra med att ge presenter. Det jag själv föredrar (ord) t ex inte min sambos (göra tjänster) språk vilket gör att jag behöver en ”inre översättare” för att undvika feltolkning. Han älskar mig men visar det på sitt sätt. 🥰
Sån igenkänning!
Det är mer frustrerande att lämna till andra. Problemet för mig är ju också när det drabbar mig när den som har ansvaret inte tar tag i det. Är i en sådan grupp nu. Personen har inte bett om hjälp med hur saker funkar och jag står tillbaks så mycket som går. Det har gjort att vi har missat uppdrag som i förlängningen går ut över både min utveckling och ekonomi.
Att se om sitt hus kontra överlåta åt ansvarig att ta ansvar och finna vila det. Nej, jag är inte där…än.
Vilken utmaning Suse. Det märks att du har tränat mycket på att släppa taget eftersom du nu konfronteras i en verkligt utmanande situation. Kan gott förstå din frustration. 🥰👍
För mig blir det så här i relationen till min exman när det gäller barnen. Skoluppgifter glöms, F-varningar kommer in och jag blir förtvivlad. Jag tycker det här är en svår utmaning. Jag vet inte hur jag ska göra. Konsekvenserna blir stora för barnen om jag släpper taget.
Åh, Moa. Det är verkligen svårt. Det förstår jag. Du har ju ett ansvar för barnen och då blir det ju verkligen knepigt när det går utöver dem. Inget är ju svart och vitt så i vissa situationer får hitta ett sätt som gör minst skada för dem man bryr sig om, en själva inkluderad. Tack för att du lyfter denna vinkel. Det är viktigt att den kommer fram. 🥰
Det är så jag! Har alltid gjort så, i barnens skola om ingen anmälde sig att vara klassförälder t ex..
I hela mitt liv har jag tagit ansvar för andra…
Men nu är jag medveten om det och försöker göra annorlunda, men inte lätt…
Tack Lena. Ja, det kan verkligen vara ett mönster som år igen i många av våra roller. Men precis som du säger, när vi blir medvetna kan vi göra annorlunda.🥰