Tänk om vi kunde möta alla våra känslor med samma ömsinthet som vi möter ett barn med skrubbade knän. Utan att bagatellisera smärtan och utan att överreagera. Bara närvara med det som är.
Men så möter vi sällan det som rör sig inom oss. Istället har vi lärt oss att värdera och sortera. Vissa känslor välkomnar vi medan andra håller vi på avstånd. Glädjen får ta plats men ilskan ombeds vänta. Stoltheten visas upp medan skammen göms undan. Och sakta, nästan omärkligt, tappar vi bort oss själva.
Det börjar alltid i det lilla. En irritation som sväljs. En besvikelse som bortförklaras. En oro som möts med febril aktivitet. Varje gång tystas något inom oss. Varje gång vänder vi ryggen till det som egentligen behöver mötas. Tills kroppen en dag höjer rösten: spända axlar som inte vill släppa, en trötthet som ingen vila rår på, en huvudvärk som påminner om allt vi inte tillåter oss att känna.
Men tänk om vi kunde vända om. Möta vår rädsla med samma ömhet som vi visar ett barn som skrämts. Lyssna till vår ilska med samma tålamod som när barnet berättar om en orättvisa. Sitta med vår sorg precis på samma sätt som vi sitter bredvid barnet som nyss skrubbat sitt knä. Vara där. Utan att fixa, utan att skynda vidare.
Det handlar om att ge känslorna en varsam famn. Att möta dem med samma ömsinthet som vi naturligt ger barnet med sitt skrubbade knät. Att lyfta upp den sårade delen av oss själva och sedan viska:
”Jag ser dig. Jag är här. Berätta hur det känns.”
Att reflektera över:
- Vad händer i kroppen när du försöker tysta en stark känsla?
- Vilken känsla skulle behöva mer av din varsamma famn just nu?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Jag tror inte på att hålla tillbaka! För förr eller senare pyser locket av! Prata, visa att jag är sårbar! Om mottagaren utnyttjar detta, hoppas jag att jag kan genomskåda hen, känslorna sätter sig i kroppen annars i form av magont eller dylikt.Ärlighet varar längst.Lika barn leka bäst heter det ju!
”En oro som möts med febril aktivitet” – en klockren beskrivning av mig!
Ett febrilt sökande efter lugn eller kunskap… för att rädslan är så stor att man inte riktigt törs ta i den?
Visst jag kan se att det systemet fungerar inte i längden, men samtidigt finns det dom som säger att kroppen liksom inte släpper fram mer än man klarar av..?
Att känna skam och förminska sina känslor. Att inte riktigt våga ta upp känslan utan så mycket enklare att bara trycka tillbaka den. Och rädslan över att ens innersta tankar ska synas. Att inte våga lita på att ens känsla är viktig för en själv.
Vad händer i kroppen när du försöker tysta en stark känsla?
Färgad av att ha kuvat min känsla utav glädje, har gjort att dess motsats döden har varit närvarande i hela mitt liv.
Vilken känsla skulle behöva mer av din varsamma famn just nu? Upplevelsen av sommarens överflöd, glädjen som kan balansera mot döden. Dvs kunna tro på att det finns goda människor och inte bara onda. Och att även jag äger och kan balansera dessa känslor, för glädje och för skydd.