Ibland känner jag mig som den där tuppen av metall som sitter på hustak och snurrar i vinden. Känslig för minsta vindpust vänder jag mig omedelbart mot andras behov och förväntningar. Ofta innan de ens har hunnit uttala dem. En blick som söker hjälp, en röst som tvekar, en hand som sträcks ut och jag ändrar kurs. Det är så vi fungerar, vi som känner av världen omkring oss. Vi snurrar runt vår egen axel med blicken ständigt riktad utåt. Bort från oss själva.
Det börjar omärkligt. Ett litet ”ja” när vi egentligen menar ”nej”. Ett eget behov som åsidosätts. En egen dröm som skjuts på framtiden. Först enstaka gånger sedan så ofta att vi inte längre noterar det. Drivkraften bakom är ofta rädsla. Rädslan för att göra någon besviken, för att inte vara omtyckt, för att skapa konflikt. Så vi fortsätter att vrida oss efter andras vindar tills vi en dag inte längre vet vart vår egen pekar.
Men efter en tid börjar kroppen protestera. Tröttheten som inte går att vila bort. Spänningen i axlar som aldrig riktigt släpper. Irritationen som dyker upp när vi minst anar det. Det är som om kroppen försöker säga oss något vi så länge ignorerat: det räcker nu.
Det är inte ilskan som är problemet. Det är bristen på den.
För i dessa känslor finns början till en viktig insikt. Att vår villighet att alltid finnas där för andra också har ett pris. Att vi inte kan fortsätta vara som den där tuppen, ständigt snurrande efter andras vindar utan att hitta en riktning.
Och ändå finns där en styrka i att ha varit vilsen. För det är ofta när vi helt tappat kontakten med oss själva som vi upptäcker hur viktigt det är att återfinna den. Kanske är vägen tillbaka enklare än vi tror. Inte i dramatiska livsförändringar utan i små, tysta stunder av att känna efter. Av att våga fråga sig: Vad vill jag egentligen? Att ibland låta vindflöjeln stå stilla, om så bara för en kort stund, och känna sin egen riktning.
Att reflektera över:
- I vilka relationer anpassar du dig oftast efter andras behov?
- Vad hjälper dig att hitta tillbaka till dig själv?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Hej Marie!
Jag har i hela mitt liv precis som du beskriver anpassat mig till min omgivning. I tidiga år gällde det främst i relationen till min pappa och farmor som hade mkt dominanta drag och nära till ilska och irritation, men även i relationen till kompisar lät jag mig ofta köras över. I dag är det främst i en särskild kompisrelation jag ofta anpassar mig för att inte uppröra/såra eller skapa konflikt, dock har det flera ggr kommit till en gräns där vännen gått över gränsen, tagit hela armen och inte bara lillfingret, så att jag till slut exploderat och varit redo att avsluta kontakten. Det är något jag faktiskt som väl var gjorde i en tidigare energislukande vänrelation. Sedan jag träffade min man har jag fått upp ögonen för mitt undfallande och överflexibla beteende och börjar sakta lära mig att sätta fler gränser för vad jag anpassar mig till.
Vilket insikt du har i ditt mönster. Du visar så tydligt att de relationsmönster vi har etablerat under vår uppväxt sedan går igen i våra vuxna relationer. Tänker att på ett sätt kan det ju kännas överväldigande men det är ju också hoppfullt eftersom det innebär att om vi ändrar oss i en relation har vi även lärt oss att hantera de andra. 🥰
Hej Marie,
Vilken målande och bra liknelse!
Jag är svag för min dotter och brukar ofta vara känslig för minsta vindpust när det gäller henne.
Vill så gärna vara till lags och hjälpa henne. De gånger jag måste säga nej gör det ont inombords.
Men hon är vuxen och kan ta det, men det känns ändå i mammahjärtat.
Tack Marie för påminnelsen om hur viktigt det är att inte vara ett flöje för vinden utan att känna efter vilken riktning som jag själv behöver.
Tack för att du delar med dig Kattis. Och jag tänker att din medvetenhet om din tendens att ”vaja” för din dotter gör dig mer stadig. Att hon är förstående hjälper ju också till. 🥰
Jag anpassade mig efter svärmors behov under 5 år omedvetet, till slut sa kroppen till. Jag gick med en inre stress och irritation som gick ut över mig och sambon.. vi höll på att lämna varandra. En terapeut och jag kom fram till att det underläggande till detta var min dåliga relation till min svärmor och svärfar. Jag har aldrig känt mig välkommen, utan mer puttad på. Och det har gjort mig ledsen, mer ledsen inombords än vad jag gett sken för.. när jag väl stod upp för mig, så lämnade hela svärfamiljen mig och min sambo. Alla tog avstånd. Svägerskan skällde ut oss, min svärmormor och svärfar ringde och skällde. Oförståeligt, sorgligt och fruktansvärt alltihop..
allt detta för att jag sa ifrån till svärmor att jag blir ledsen av kommentarer från henne, i hopp om att det skulle bli bättre. Det värsta tänkbara hände istället.
Men jag är ändå stolt för att jag till slut vågade säga ifrån till det som gjorde ont, ta avstånd från det som gick sönder inuti mig. Nu är det en annan sorgeprocess.
Fortfarande en chock som vi får leva med. Vi eller jag vill ju bara må bra, tydligen är det inte så viktigt för dem att vi gör det och det är okej. Men gud så ont det gör.
Vi kan hantera detta även fast det inte känns så alltid, vi mår bra trots allt. Parterapi och psykolog/ kurator samtal hjälper oss. Och stöttning från min egna familj och kompisar. Vi gör det vi tycker om och omger oss med dem som får oss att må bra.
Kanske det finns några fler där ute i liknande situation? Ibland får man känslan av att man är ensammast i världen.
Tack Marie för dina texter varje söndag! Är glad att jag upptäckte dig och ditt arbete.
Hej Malin, så tråkig erfarenhet du gjort. Tyvärr är det nog inte helt ovanligt. Inte heller dessa människor som inte kan ta ett nej, inte ta kritik, ljuger och manipulerar och dessutom agerar aggressivt när man berättar om sin upplevelse. Känner igen så väl så ensam är du inte❤️. Vad bra att din sambo lyssnar på dig och pratar med terapeut tillsammans med dig, det är viktigt att ha nån vid sin sida i så svåra situationer du varit med dem. All lycka❣️
Katarina
Vad bra att du sade ifrån och att du och sambon får samtalsstöd. Det är alltid smärtsamt med konflikter inom den närmaste familjen vilket gör att det blir extra tufft att sätta gränser. Så det var väldigt modigt av dig att berätta för din svärmor hur du upplevde hennes kommentarer. Hennes reaktion visar på nödvändigheten med din gränssättning. Tack för att du delar med dig Malin. ❤️
Mina barn får tuppen att snurra flera varv😂
Att resa bort, gärna till ett annat land en annan kultur, hjälper mig att se på Himma annorlunda
Även på mig själv
En fin idé. Att geografisk distans kan hjälpa en att hitta hem i sig själv. Tack Låtta. ❤️🙏
Att veta vad man vill är svårt… Speciellt om de närmsta har också varit de första mobbarna. Man har lärt sig att det enda sättet att bli accepterat är att prestera och inte prata om sina behov. Det är nog klokt att börja smått… men ändå väldigt svårt och läskigt…
Tack för att du delar med dig. Precis som du skriver kan det krävas stort mod att börja ta reda på vad man behöver. Men med små steg färdas man långt. 🥰
När min mamma lämnade jordelivet så efter min bearbetning av allt hon krävde, sorgen efter henne i både glädje och mycket frustration allt hon tyckte var hennes rättigheter. Så här efteråt har jag tänkt att vad skönt att få bestämma över mig själv vad jag vill och inte vill. I dag kan jag göra saker jag inte vill men jag behöver inte må dåligt över att jag ställer upp. Jag stannar upp och tänker efter innan jag gör något och det känns bra. Jag tänker på hur jag vill ha det och jobbar och övar på att göra som jag vill känna mig fri inga måsten.
Tack för att du delar med dig Pia. Tänker på hur komplex sorgen kan vara. Ibland sörjer man inte bara person som gick bor utan även ens egna förluster som relationen åsamkat. Det kändes fint att få att del av dina tankar. ❤️
När min mamma dog, blev jag äntligen fri för 2,5 år sedan. Som en pendel, tar det tid att hitta ”rätt” jag igen. Att stå upp för sig själv, äntligen, skapar konflikter med min gamla roll. Det får jag ta, att de inte klarar att jag börjar bli ”jag”. Äntligen. Jag gör aktiva val. De gör val, passiva. Men nu är det jag som ska ”gå hel” i resten av livet
Tack för att du berättar om din resa och din inre konflikt Ann. Känner din längtan efter dig själv. ❤️
Känner så väl igen mig, som den där tuppen🥺
Har i stort sett hela mitt liv funnits till för andra, glömt mina egna behov.
Ensam stående med 2 barn, hjälpt föräldrar, en bror med problem, hjälpt vänner med barnpassning, hundvakt mm
Arbetat heltid, tills jag blev utbränd
Idag har barnen egna familjer, och det har gått bra för dem
Mina föräldrar och bror är döda sen några år, jag är pensionär
Men tuppen fortsatte snurra!!!!!!!!’
Allt skulle vara perfekt, inomhus, trädgård osv
Fortsatte att sätta mig själv åt sidan
Levde enkelt för egen del ( inte snålt men enkelt) och fortsatte att värna om andra, både djur och människor
Förde andras talan när de behövde hjälp ( djur och människor) , skänker pengar till forskning. välgörande ändamål , fonder mm
När andra frågar varför
jag inte tänker mer på mig själv , har jag alltid svarat ” men jag har det så bra idag, vill
hjälpa andra””
Såg inte att jag tappat bort mina egna behov, lagt på locket
Att jag har det bra idag, är på grund av hårt arbete, envishet och kloka beslut
Nu försöker jag ta hand om den flickan som försvann för många år sedan
Är fortfarande en hjälpande o generös människa, men låter mig själv ta större plats
Mindre krav , kostar på mig själv mer, säger nej när jag känner för ett nej, osv
Jag har blivit 10 år yngre 😇
Tröttheten är borta,
tvångstankar borta, känner mig fri för första gången i mitt liv
Underbart ❤️❤️❤️
Ett råd; Ta inte bara hand om andra, ta hand om dig själv också. Det är DU värd 😇🤗♥️
Åh, vilken fin berättelse som beskriver både det jobbiga med att ständigt sätta andras behov först och det fina med att börja ta hand om sig själv. Tusen tack Annika. Och stor tumme upp för dig och ditt mod. ❤️👍
Jag har med åren blivit så mycket bättre på att sätta gränser och säga nej, ibland utan att ens förklara, men där det brister ibland är gentemot barnen…. Och saken är att de är stora nu! Ibland klarar jag att säga nej men då är det oftast när jag är så sjuk så det bara inte går…. I relationen till barnen känner jag att det är en svår balansgång. Som mamma har jag ju alltid satt dem före mig själv.
Du har så bra tankar och får mig att tänka vidare ofta, skulle vilja höra mer om detta…
Katarina
Tack för att du vill berätta om dina tankar kring texten. Tänker på att de svåraste relationerna att sätta gränser mot är de närmaste och då speciellt barnen. Ibland kan det hjälpa att berätta för dem att du behöver sätta gränser för din egen skull och att det inte handlar om din kärlek för dem. Om de värnar om sin mamma (vilket jag är ganska säker på att de gör) så kommer de förstå och dessutom kommer du känna dig tryggare med att sätta gränser när du har berättat om hur det ligger till. Kanske har du redan gjort detta men jag ville ändå berätta vads om dök upp i mitt huvud när jag läste dina rader. 🥰
Tack för en bra text som beskriver hur det har varit för mig i livet och det svåra med att lära sig säga nej utan att få dåligt samvete tog många år. Ha en fin Söndag.
Tack John. Vad gott att höra att texten landade mjukt hos dig. 🥰
En ”typisk storasyster ”. Se till syskonens behov, inte göra mina föräldrar upprörda. Prestera i skolan, för att jag var ”begåvad”
Gärna ett yrke med status. Mina föräldrar var snälla , välmenande, jag var som en liten radar, ville vara till lags.
Mina relationer med män följde ett mönster: snälla och godhjärtade var tråkiga, krävande och skeva var spännande. Mina barn är på spektrumet högkänsliga. Jag har ständigt antennerna ute för dem. Jag har lärt mig att värna om mig själv också, men får nästan alltid skuldkänslor när jag säger nej. Vi har diskuterat detta, eftersom de är av samma skrot och korn. Deras far är en oempatisk och självupptagen man, som nog mest tyckte barnen var till besvär. Man skulle tassa på tå och kolla läget.
Jag lämnade honom för ett par år sedan och läker sakta och hittar mig själv.
Tack för att du vill dela med dig Gunilla. Ja, det vi lär oss i uppväxten sätter sina spår men vi kan alltid växla om, precis som du så fint beskriver. Tänker också på vilken fin relation du tycks ha med dina barn. Det kändes gott att få ta del av. 🥰
Jag har och har alltid haft behov av närhet och mjukhet i en relation. I den relation jag nu lever i känns det som om jag har ett orimligt krav. En orimlig önskan. Jag känner hur jag backar, stänger av och förminskar mitt närhetsbehov. Hur jag själv börjar tänka och tycka att det är en orimlig önskan, ett orimligt behov. Jag är så ledsen och frustrerad. Försöker och försöker, förklarar och ber.
Men känner också att jag inte längre orkar det.
Så svårt du har det just nu. Det låter som om du är inne i en process där du funderar på om hur länge du vill och kan hoppas på att en förändring hos den andre. Och det är tufft att vara just i det mellanrummet. Kräver väldigt mycket mod och kraft. ❤️
Känner mig alltid på pricken i dina texter. Din fantastiska begåvning att återskapa i ord det vi högkänsliga upplever med så fantastiskt estetiskt precision. Jag brukar känna mig lugnare efter jag läst dina texter, att det är inte är bara jag som känner så. ❤️
Vad roligt att höra Tanya. Tack. ❤️🙏
Exakt så har jag känt mig i nästan mitt hela vuxna liv. Anpassa mig efter alla andra. Det krävdes att jag fick cancer för att inse att jag har också rätt att ta plats, att säga vad jag tycker. Det är en process hela tiden. Sedan har jag svårt att släppa det som varit. Allt jag bara har tagit emot.
Så fint skrivet, det stämmer på pricken! Önskar dig allt gott!
❤️🙏
Så gott att höra att du tar hand om dig själv. Det behöver du så väl. Och jag håller med, det är en process. Allt förändras inte bara för att man ”förstår” va man behöver förändra. Tack för att du delar med dig Anette. 🥰
Efter mitt senaste skov (psa) bestämde jag mig lämnade återbud, såg till att min kalender blev helt tom. Inga åtaganden, ingen stress, magen börjar fungera! Men såklart mina tankar går till min vän o granne som fick stroke+afasi ett år efter sedan hon gick i pension, jag är arg på dottern som inte ens kan stänga av motorn på bilen vid besök, hur har vår värld blivit? Min väninna är väldigt fysik, när vi ibland träffas utanför hennes uteplats, hon vill visa mig det hon inte kan uttala, jag känner att jag inte kan engagera mig, hade det varit för några år sedan, ja, då hade jag inte tvekat🤔nu måste jag ta hand om mig själv🙏♥️ändra mitt sätt i allt, men det går rätt bra trots allt🙂tänk livet är i ständig förändring💚
Tack för att du delar med dig Margareta. Och det är verkligen extra tufft att sätta gränser då det kan gå ut över gå ut över någon som befinner sig en sårbar sits. Skuldkänslorna kan övermanna en och få en att säga ja fastän man inte orkar. Därför är det extra modigt att stå upp för sig själv och sitt eget bästa i dessa situationer. Man kan ju vara en god vän ändå. Man behöver inte alltid orka.🥰
Spot on, Marie!
Sedan tonåren har jag överpresterat för att känna mig framgångsrik och nöjd. Men nu har mitt liv vänts helt uppochner pga en trött och förtvinande hjärna. Så det är verkligen på tiden att jag bestämmer själv över vad som är viktigt på riktigt en dag i taget, här och nu. Leva livet fullt ut, varje dag i kärlek till mig, mina närmaste och andra som jag möter på vägen resten av mina dar.
💯🌞🦋🌸👩❤️👨💪👍 🤗
Nina
Ja, det är på tiden Nina. Så bra att du kommit fram till det. Tack för att du ville berätta. ❤️🙏
Det var först när jag fyllde 50 som jag insåg att man faktiskt KAN säga nej ibland. Att man inte behöver vara till lags alltid. Som mamma till vuxna barn och farmor till flera barnbarn är det lätt att fastna i fällan av att alltid ”ställa upp” som barnvakt till exempel. Men nu säger jag faktiskt nej ibland. Det tas inte alltid så bra emot men, även en Farmor behöver vila och göra något för sig själv ibland. Eller faktiskt bara få vila.
Det är konstigt dock att de vuxns barnen har svårt att förstå att Farmor faktiskt jobbar HELTID. På förskola dessutom. Barnbarn är en stor glädje men ibland vill jag faktiskt ägna mig åt annat.
Men, det ska erkännas att det där lilla samvetet gnager ändå när jag sagt nej. 😉
Tack för att du berättar. Och så bra att du tar hand om dig själv. Det kan vara tufft med gränssättningen till den egna familjen men nödvändigt för att man ska hålla i längden. Och för att de ska kännas roligt att vara just farmor.🥰
Godmorgon Marie!
Den där tuppen på som snurrar på taket är jag också. Flyttade ut till landet för många år sedan , för min kropp och själ skrek i form av sjukdoms symtom och en enorm trötthet. För ett år sedan i februari sa jag upp mig på arbetet efter flera års tänkande att jag nog behövde göra det för att hitta tillbaka. Några veckor efter fick jag besked om att jag hade bröstcancer. Jag blev inte jätte chockad över beskedet. Så som jag i hela mitt liv varit till lags för andra , för företag jag jobbat hos , nästan aldrig säger nej eller sätter gränser för vad jag klarar av , vill känner . Göra andra till lags. Så är det inte underligt att kroppen säger ifrån.
Så nu har jag börjat att prioritera mig i första hand. Lyssna vad mitt inre säger. Släppa taget om människor som jag tillåtit ta min energi. Känna efter vagd som gör mig lycklig inombords.
Och det är de små sakerna, som tex. att Lowiz min skogskatt kommer och lägger sig på mitt bröst och tittar mig djupt in i ögonen med sina oskuldsfulla ögon. Det gör själ o kropp så lycklig.
Varmaste hälsningar
Kerstin
Ps. Dina funderingar är också som balsam för själen. Tack
Tack för dina rader och fina ord Kerstin. Och det är så trist att det ska kosta oss så mycket innan vi inser att vi behöver slå in på en annan väg. Men så är det tyvärr allt för ofta. Inte bara när det gäller just denna förändring utan all typ av inre förändring som kräver att man brytar mönster som man haft sedan länge. Fin att höra att du nu har börjar finna rätt i dig själv och börjar uppmärksamma sådant som du verkligen mår bra av. Som Lowiz varma närvaro. 🥰
Vilken bra liknelse med en vindflöjel! Mina behov sist, annars är jag egoistisk tror jag att jag har undermedvetet. Efter utmattning måste jag prioritera mig själv. Det är stundtals väldigt svårt för det sitter så djupt det här att hjälpa andra först. Mediterar, försöker öva på att känna efter vad jag vill. Önskar det vore lättare. En dag i taget. Lång väg kvar.
Precis så Anne. En dag i taget. Ett litet steg åt gången. Det är så vi förändras. Tack för att du vill berätta här. ❤️🙏
Fint🙏❤️
Tack. ❤️🙏
Som jag jobbat med detta efter min utmattning 2015. Det är svårt att ändra kurs vid 45, men om jag jämför med då så är jag oerhört mycket bättre på att sätta mig själv först nuförtiden. Och inte har jag blivit en sämre dotter, fru, mamma, vän eller kollega för det.
Självklart råkar jag kliva i mina gamla fotspår även nuförtiden. Men det går inte att jämföra med hur det var förr, då jag var en vindflöjel som snurrade som besatt. Ibland oroas jag av vad andra ska tänka om mig, att de ska tycka att jag är egoistisk och osocial. Men jag tröstar mig att de flesta har fullt upp med att tänka på sig själva. 🙂
Tack för din insiktsfulla kommentar Anna Viktoria. Känns så gott att läsa om din förstående inställning till dig själv när du faller tillbaka. Jag tänker att det är ingen viktig nyckel till vårt långsiktiga förändringsarbete. Att inte kräva det perfekta nrä vi ska förändras. 🥰👍
På jobbet som förskollärare anpassar jag mig efter andras behov. Barnrns behov först, mina mål är mina behov, undviker att gå på toa om det går ut över barnens behov av mig. I relation till mina kollegor anpassar jag mig. Mina egna barns behov går ofta före mima egna. Mina föräldrars behov går före mina och min familj behov vid akut sjukdom. Men efter min uttmattning försöker jag på helgen att kommunicera mina behov till min familj att vara t.ex. i trädgården, prioritera för att bli mera jag. Att sova ut och inte ge avkall på mitt sömn behov är viktigt för mig. Då kommer min hjärntrötthet och påverkar hela mitt väsen.
Tack för att du delar med dig Charlotte. Och så fint att du tar hand om dig på helgerna. Dina rader visar att du verkligen förstår hur ditt mönster påverkar alla dela av ditt liv. Så att bryta det, som du gör under dina helger, är viktigt och modigt steg. ❤️👍