”Du är ju fåfäng Marie”, sa hon med en retsam och samtidigt kärleksfull röst.
”Är jag?”, svarade jag förvånat. ”Jo, det är jag nog”, tillade jag sedan med ett leende.
Det kändes riktigt bra att erkänna, både för mig själv och Mia, att jag faktiskt inte alls var en grå mus utan mer en färgglad påfågel. Nåja. Påfågel är kanske att ta i. Låt oss nöja med en talgoxe. Piffig men inte allt för iögonfallande. Så talgoxe blir bra.
Fåfängan och jag hade, fram till denna kväll, bara varit ytligt bekanta. Vi hade träffats och bytt menande blickar vid de festligare tillfällena i mitt liv. ”Man vill ju vara till sin fördel”, kunde vi båda utbrista medan vi gav spegelbilden en sista flört innan det var dags att ge sig av till dejten, middagen eller intervjun. Men så där till vardags låtsades vi knappt om varandras existens. Jag visste ju sedan barnsben att min främsta fördel var det som satt på insidan av mitt huvud. Inte det som smyckade det.
Men denna kväll hemma hos Mia uppstod, om inte ljuv musik, så en försiktig attraktion. På något underligt sätt kändes det som om jag återfann en sida av mig själv som jag hade saknat. Saknat utan att vet om det.
Att fåfängan hade gömt sig i garderoben och bara givit sig till känna med sin flärd då det var något särskilt på gång har att göra med det jag nyss nämnde. Mitt utseende har aldrig varit mitt främsta företräde och därför har det inte heller fått komma i mitt själsliga blickfång.
Men nu håller jag på att ändra på det.
Nej, nej. Du kan vara lugn. Jag kommer INTE att förvandlas till en färgsprakande galaprimadonna.
Talgoxe sa vi ju. Inte påfågel. Men mer färg kommer det att bli. Fåfängan och jag har nämligen bestämt att det numera är fint att vara fin. Vare sig det är vardag eller fest.
Och jag tänker att det är så med många av våra mänskliga sidor som vi anser inte vara fina nog. Vi slänger in dem i vår själsliga garderob för att ingen ska se vår mänskliga röra och sen glömmer vi att de finns. Men vi saknar dem. Utan att veta om det. Helt enkelt för att de är en del av oss. Så varför inte öppna dörren, ge dem en välkomnande kram och låta dem förena sig med dig. Till både vardag och fest.
Vill du läsa mer om hur du kan omfamna dig själv? Då föreslår jag någon av dessa texter:
Eller varför inte ladda ner den kostnadsfria e-boken Bli vän med din inre kritiker?
Redan första kvällen på kursen ”Bli mera du” har jag fått klarhet i min själsliga mekanism och dess konkreta benämning.
Så ofantligt mycket mer, konkret och uttalat än många år i terapi. Nu vet jag konkret vad och hur som jag ska vara uppmärksam på.
Tack för i kväll.
Vad glad jag blir över att du redan nu känner dig hemma i kursen. Det bådar gott. ❤️