”Det här året ska allt bli annorlunda.”
Vi känner det så starkt vid det nya årets början. Att vi nu äntligen ska säga nej utan skuld. Prioritera oss själva utan ursäkt. Och sluta anpassa oss efter alla och envar.
Men så kommer vardagen. Och löftet? Ja, det ligger där vi lämnade det. Lite fint och lite övergivet. Precis som förra årets löfte och året innan dess.
För vi vet varför, eller hur? Den stora förändringen är så förföriskt enkel. Den ligger där i framtiden och lovar att allt kan bli annorlunda på en gång. Ett stort beslut. En tydlig startpunkt. Absolut ingen halvmesyr.
Men tänk om förändring börjar i det lilla?
I det operfekta. I det som nästan inte syns. För där, i det vi knappt märker, växer något viktigt. Tillit. Och den växer varsamt, steg för steg.
Den börjar växa när vi möter oss där vi faktiskt är. Inte där vi tycker vi borde vara. Som när kroppen säger stopp men vi faktiskt stannar istället för att pressa oss vidare. Eller när vi tar tid för det vi längtar efter fast mycket annat väntar. Det lilla steget kräver ingen perfekt version av oss själva. Bara att vi börjar där vi är just nu.
Den växer när rädslan får minska. När insatsen är liten vågar vi prova. Som när vi tar fem minuters stillhet istället för att ”reda ut hela livet”. Eller tränar vårt nej med främlingar istället för att börja med den innersta kretsen. Varje gång vi övar minskar rädslan lite. Vi bygger tillit till att vi kan experimentera.
Och den växer genom upprepning. Vårt första nej känns omöjligt. Det andra klarar vi. Och det tionde känns riktigt stadigt, utan alltför mycket skuld. Något har förändrats, inte dramatiskt, bara att det blir lite lättare för varje gång. Bevisen växer och tilliten med dem. Vi klarade det och kommer klara det igen.
Små förändringar är inte lika sexiga som de stora. Men de bygger något bättre än en kort kärleksaffär med förändring. De bygger ett stadigt förhållande till oss själva där vi faktiskt tror på vår egen förmåga.
Och kanske är det så 2026 verkligen blir ditt år. Inte genom att du tar ett stort kliv som du sen halkar på. Utan genom tusen små som faktiskt bär.
Att reflektera över
Vilken stor förändring har du väntat på ”rätt tillfälle” för?
Vilket litet steg skulle du kunna ta redan idag?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Vill bara säga tack! Behövde just detta nu.
Gott att det landade mjukt och i rätt tid Jennie. Sköt om dig. 🥰
Dina texter är fantastiska, Marie!
Otroligt hur du så kärnfullt kan formulera det som annars kan vara så svårt att få tag om i vardagen. Tack, tack, tack!
Åh, tack. Det var fina ord. De vårdar jag ömt. 🥰
God fortsättning! Jag är igång med att vila och sova mer, utan att få dåligt samvete. Pressar inte på, som jag gjort tidigare. Känner efter mer vad min kropp behöver. Tillåter mig. Ser med nyfikenhet på vad det gör med mig. Tänker att ju mer utvilad jag känner mig, desto mer redo för nya steg och utmaningar blir jag.
Tack själv Heléne. Din rader får mig att tänka på att även jag har börjar släppa det dåliga samvetet när tempot har blivit lägre med åren. Känner att Philips pension har varit bra för mig. Att den har hjälpt mig att lägga mer och mer av min nitiskhet åt sidan. Som en förberedelse på min gen tror jag. 🥰🙏
Ibland tänker jag inte så mkt bara gör! Och så konstaterade jag , jaha nu är det klart! Det var väl inte svårt🤷måste tänka på vad jag tänker, sluta fundera! Tack för dina reflektioner❤️
När jag läser dina rader skrattar jag för mig själv. Tänker: ”Ja, Marie, du tänker nog alldeles för mycket. Bara gör istället.” Tack för den insikten Margareta. 🥰🙏
Vilken stor förändring har du väntat på ”rätt tillfälle” för?
Att bli av med smärta och lidande.
Vilket litet steg skulle du kunna ta redan idag?
Acceptera att det har blivit en stor del av mitt liv och då kunna släppa det. Så att mitt sanna jag kan flöda in.
Tack Fiona. Tänker på hur långt du har färdats för att nu vara redo att släppa på allt det tunga. Du har burit det så länge, så länge. ❤️❤️❤️
Det är en förmån att få läsa dina betraktelser och inspirerande texter som rör våra liv. Vi människor är på många sätt så lika i det vi delar av livets villkor och det vi bär med oss öven om just vad som vi bär på / brottas med är olika. Tack Marie för allt du ger!
Tusen tack Anette för dina fina ord. De värmer och inspirerar. 🥰🙏