Du minns sagan om prinsessan och grodan.
Hur grodan dyker ner i dammens mörka vatten och räddar hennes guldring. Hur han sedan hoppfullt följer med henne hem. Och hur hon, motvilligt, böjer sig ner och kysser honom.
I det ögonblicket bryts förtrollningen. Grodan blir prins.
Vi bär också på en förtrollning. En som gör att vi inte ser vem vi verkligen är. Den består av alla gånger någon sagt att vi är för mycket eller för lite. Alla jämförelser där vi kommit till korta. Vi har lärt oss att se oss själva som grodan – som någon som inte duger.
Vår känslighet blir sårbarhet vi skäms för. Vår omtanke blir ”du ställer alltid upp för mycket”. Vår ordningsamhet blir kontrollbehov. Vår livlighet blir ”du är så intensiv” eller ”du tar för mycket plats”. Vi ser bara det som känns fel.
Men tänk om även det är en förtrollning? Tänk om vår känslighet är förmågan att förstå andra djupt? Vår omtanke en sällsynt gåva? Vår ordningsamhet den trygghet andra söker? Vår livlighet den energi som får rummet att vakna till liv?
I sagan var det prinsessans kyss som bröt förtrollningen. För oss är det omfamningen av oss själva. När vi slutar se oss med kritisk blick och istället möter oss med ömhet och förståelse bryts något. Vi ser inte längre grodan. Vi ser prinsen som alltid funnits där.
Du behöver inte förvandlas. Du behöver bara se dig själv som du verkligen är.
Att reflektera över
Vilken egenskap hos dig har du lärt dig att skämmas för?
Hur skulle det kännas att omfamna den sidan av dig själv?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar