Vi gör det så ofta, eller hur?
Säger “det är lugnt” fast det stormar på insidan. Kontrar med “som du vill” trots att vi helst skulle vilja ha det på vårt eget sätt. Slätar över med ett “det gör inget” fast taggen sitter kvar.
Det går så fort att vi knappt märker det själva. Känslan dyker upp och innan den ens hunnit landa har vi packat in den i andra ord. Mildare ord. Sådana som är lättare för andra att höra.
Vi gör det för att vi bryr oss. Vi vill ju inte belasta. Inte vara till besvär. Inte göra det svårare för någon annan. Så vi tar det vi känner och gör det lite lättare att bära. Inte för oss. För dem.
Och det märkliga är att det fungerar.
Alla tror oss. De tar oss på orden och går vidare. Ingen stannar upp och frågar “men hur är det egentligen?” För vi lät så lugna. Så övertygande. Så himla okej.
Men varje gång någon tror oss försvinner vi lite. Vi finns kvar i rummet. Vi pratar, skrattar, ställer upp. Men den som vi egentligen är – den som stormar, som vill, som fortfarande har taggen kvar – den ser ingen. För den har vi aldrig visat.
Men tänk om de faktiskt vill veta. Och tänk om relationen tål det vi egentligen känner.
Ja, tänk om det enda som behövs är att säga det som det är.
Att reflektera över
I vilken relation är du mest osynlig?
Vad skulle den personen bli förvånad över att höra?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar