”Hur svårt kan det vara?” muttrar jag medan jag försöker para ihop de två halvorna av ett påskägg. Resterna från gårdagens påskäggsjakt med barnbarnen ligger utspridda över bordet. Det borde vara världens enklaste pussel men ändå står jag här och suckar över kartonghalvor som vägrar passa ihop.
Men är det inte så vi gör med det mesta i livet? Att vi letar efter de perfekta matchningarna. Efter halvorna som ska bilda en harmonisk helhet. En helhet som skänker trygghet och förutsägbarhet. Vi tror att livet blir lättare om vi delar upp det i tydliga kategorier. Rätt eller fel. Arbete eller vila. Styrka eller svaghet.
Men tänk om livets halvor inte är gjorda för att passa perfekt ihop? Tänk om det är just i glipan mellan motsägelserna som vår mänsklighet får plats att växa? Här är tre vanliga motsägelser som kanske rymmer mer visdom än vi först anar:
Givandets glädje & omsorgens trötthet
Att få vara den som ställer upp. Den som finns där när det behövs. Det ger en särskild värme. Vi ser hur vår omsorg gör skillnad och känner meningsfullheten sprida sig i kroppen. Men mitt i denna glädje kommer en trötthet som vi knappt vågar erkänna. En trötthet vi får skuldkänslor av. För hur kan något som känns så rätt samtidigt tömma oss så? Kanske är denna motsägelse en hälsning från själva livet – att även den som bryr sig om andra ibland behöver bry sig om sig själv.
Längtan efter struktur & behovet av spontanitet
Almanackan, rutinerna, planerna. Det finns en sådan skön trygghet i att veta vad som väntar runt nästa hörn. I att se dagarna ligga framför oss som välsorterade lådor. Men mitt i denna ordnade värld kommer den där längtan efter det oväntade. Efter att bara kasta sig ut utan att veta vad som väntar. Kan man verkligen tycka om både planer och överraskningar? Kanske vilar visdomen i att våga låta båda behoven få finnas – att varken låta strukturen bli till ett fängelse eller spontaniteten till ett kaos.
Stolthet över sin styrka & längtan efter att få visa sårbarhet
Vi har blivit så bra på att orka, fixa och vara den som andra kan luta sig mot. Det finns en särskild stolthet i att vara stark. I att kunna bära både sitt eget och andras. Men någonstans under ytan bor också en längtan. En längtan efter att få lägga ner garden ibland. Efter att få säga ”jag orkar inte”. Utan rädsla för att svika eller bli övergiven. Kanske rymmer även denna motsägelse något klokt – att vår styrka blir mer äkta när den också får vila i vår sårbarhet.
Det finns något befriande i att upptäcka att motsättningarna inom oss inte är fel som behöver rättas till. Att vi får vara både starka och sårbara, strukturerade och spontana, givande och trötta. På så sätt blir vi inte bara hela, vi håller också längre, tänker jag och lägger varsamt tillbaka äggen i kartongen. Så att jag kan ta fram dem nästa påsk.
Att reflektera över:
- Vilken av de tre beskrivna paradoxerna känner du igen i ditt eget liv just nu?
- På vilket sätt kan just denna motsägelse berika ditt liv istället för att komplicera det?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
