”Jag kan tyvärr inte. Men tack för att du tänkte på mig.”
Orden kom så naturligt. Varmt men tydligt. Jag lade på och insåg att något hade förändrats. För förr hade mitt nej kommit annorlunda. Kort. Hårt. Utan någon öppning.
Jag trodde länge att det var så gränser skulle vara. Konsekventa och utan undantag. För om jag blev följsam skulle jag försvinna igen. Mjukheten hade tagit allt då jag var ung. Det fick inte hända igen.
Så jag byggde gränser av rädsla.
Mitt nej kom utan värme. Det spelade ingen roll vem som frågade eller varför. Jag såg bara risken att försvinna igen. Varje förfrågan blev ett hot mot min gräns istället för ett möte med en människa.
Avstånd blev min standard. Närhet kändes farligt. För tänk om jag gav för mycket utrymme. Bättre att hålla alla på armlängds avstånd än att riskera att tappa bort mig själv.
Och jag vågade inte ge efter. Inte ens lite. För vad om ”bara den här gången” blev början på något jag inte kunde kontrollera?
Det fungerade. Jag försvann inte. Men jag blev inte heller den jag ville vara. För det hårda var inte jag. Jag är följsam innerst inne. Mjuk och omtänksam. Och varje gång jag tvingade mig att vara hård skavde det.
Med tiden började jag testa något annat. Ett nej som också såg personen. Gränser som fick variera med hur jag mådde. Ja som kom från vilja, inte plikt. Försiktigt först, sedan med mer tillit för varje gång det höll.
Något förändrades långsamt.
Jag kunde vara mjuk utan att försvinna. Följsamhet och gränser var inte varandras motsatser. Jag kunde möta andra med värme och ändå veta var jag själv slutade.
Idag kan mitt nej vara varmt. Mina gränser är olika beroende på dagsform och sammanhang. Närhet känns inte längre farligt.
Och framför allt, jag känner skillnaden. Mellan att ge av vilja och att ge av rädsla. Mellan att möta och att försvinna.
Jag är mjuk men inte gränslös.
Att reflektera över
När sa du senast nej på ett sätt som skavde?
Hur skulle det nej ha låtit om det kom från dig själv, inte från rädslan?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Så himla sant att det skaver vid ett hårt nej, sagt med rädsla att försvinna i en annan. Men ett nej med liten förklaring, åh, så fint och varmt för båda parter
Tack Maja
Vad gott att höra att du tyckte om texten Maja. Tack. 🥰
Det här slog an i mig, igenkänning mycket stor. Antagligen började det mycket tidigare, men när jag lämnade min man, då vet jag att jag tänkte att jag blivit någon som jag inte ville vara, hård. Och kanske var det nödvändigt för att kunna/orka lämna, att stålsätta sig, att säga NEJ. Det blev en ”lycklig” skilsmässa, vi har vuxna barn idag, vi har firat både högtider och annat tillsammans och umgås som vänner. Men han triggar mig också inser jag, att fortfarande i vissa situationer få mig att bli den hårda, kalla, som jag egentligen inte är. Ibland till och med i ”förtid” innan jag behövt svara NEJ, agerar jag på ett sätt som ska få honom att förstå att det inte är någon ide att fråga, vilket han naturligtvis gör ändå. Då har jag dels byggt upp en ilska redan innan, och sedan ett ännu ilsknare NEJ. Och resultatet? Att det ändå blir som han vill, jag ger mig annars får han mig att känna mig snål, ogin, bekväm…etc och det är ännu värre för mig (inser jag) att hantera…Det låter ju väldigt dysfunktionellt inser jag nu…Nu ska jag prova något nytt. Ta ett nytt steg i den här tarantelladansen. När han nästa gång ”vill ha mat” …då ska jag prova att mjukna först (lär ju behövas ett par djupa andetag också) och sedan efter NEJ kanske säga något i stil med ”men tack för att du uppskattar min mat men det får bli en annan gång”. Det blir spännande att se. Tack för mycket goda insikter!
Vilka insikter! Grattis till dem. Jag känner mig hoppfull. Har själva tränat på att inte bli triggad av en viss person i min nära omgivning. Det har verkligen hjälpt mig både som egen person och i vår gemensamma relation. Så jag är som sagt hoppfull när jag läser om din relation till din exman. Heja dig! 🥰
Du lyckas verkligen sätta fingret på det där annars bara är, utan att jag ens reflekterar över det. Som jag så ofta knappt tänkt på, men då jag funderat över det så har jag tänkt, ” så är det väl bara”. Att du lyfter fram de där små sakerna gör sån skillnad för min fortsatta personliga utveckling och möjlighet att känna mig fri att välja- hur jag ska vara – inte bara inställd på autopilot bara för att det varit på ett visst sätt en gång i tiden! Tack, dina insikter ger mig frihet!
Tack Sofie. Din kommentar gör mig så glad. Jag tar ju upp sådant som är/har varit mina egna hinder. Sådant jag själv grunnat på. Det är därför så himla kul att se att du och så många andra svarar an. Det gör ju mig mindre ensam i mina svårigheter med gränssättningen. Så tack. 🥰🙏
Lite knepigt där här ggr Marie 🙏men mitt svar till en vän: tyvärr behärskar jag inte köra vinterväglag på E4, ja, jag är lite rädd! Och kör jag för sakta kan jag få böter,!? Men om ni vill komma till mig och vi går o äter lunch? Svar: ska undersöka återkommer 🙏så kan det vara och tror många med mig pga halka o snö håller sig hemma, kanske inte vad du åsyftade? Men finns olika slags rädsla eller hur?
Tack för din kommentar Margareta. Tänker att det är skillnad på att vara ”rädd för” och ”rädd om”. Att säga nej för att du är rädd för den andres reaktion är annorlunda än att vara rädd om dig själv i vinterhalkan. I den första kan resultatet bli att man inte tar hand om sig själv och i det andra händer det motsatta. Så det var ju klokt och omtänksamt mot dig själv att göra som du gjorde. 🥰👍
Hej Marie! Har läst dina inlägg några veckor nu och tycker att dom är jättebra. Jag känner igen mig själv där såsom många andra gör, ska själv snart börja gå på KTB samtal. Innan har jag sagt ja fast jag menar nej,jag var rädd att inte bli omtyckt då eller att dom skulle ta avstånd från mig. Så tokigt det kan bli ibland, men jag kämpar på med att sätta ner foten så att säga. Jag kommer givetvis att följa dina inlägg, dom hjälper verkligen på traven. Mvh Marie Nilsson
Tusen tack Marie. Vad roligt att du tycker om ”Omtankar”. Och så fint att du investerar i dig själv genom att gå i terapi. Jag tror din KBT-terapi och mina texter kommer funka utmärkt ihop. 🥰