Vi säger ja igen. Fast vi inte ville. Fast vi hade lovat oss själva att säga nej.
Istället backade vi eftersom vi kunde ana hur vårt nej skulle landa. I besvikelse och att vi skulle vara dess orsak.
Så vi valde det andra. Att själva bära tyngden istället för att låta dem göra det. Som om de inte skulle klara av den känslan.
Varför tror vi att de inte klarar av att bli besvikna?
Det finns ett par orsaker till det.
Vi vet hur det känns att bli besviken. Hur ont det gör. Hur tankarna maler på. Ja, vi vet hur det känns att inte räcka till för någon, att bli förbisedd, att inte vara viktig nog. Och vi vill inte utsätta någon annan för det. Så vi utgår från vår egen smärta och tror att de känner samma sak.
Vi bär också på minnet av tidigare gånger. När vi satte en gräns och såg hur det landade. När någon blev ledsen och den skuld vi bar länge efteråt. Eller när en relation sargades för att vi inte kunde ge mer. Minnen som sitter kvar och formar vår rädsla för vad som kan hända om vi säger nej igen.
Och vi har lärt oss att det är vår uppgift. Att se till att alla mår bra. Att vara den som ställer upp, fixar och ser till att ingen behöver känna sig besviken. Som om deras känslor vore vårt ansvar att bära. Som om vi hade makten att förhindra dem.
Alla dessa tre har en sak gemensamt. Vi tar ansvar för något som inte är vårt. Vi gör deras känslor till våra. Som om de inte kunde bära dem själva.
Men tänk om de faktiskt kan? Tänk om vår rädsla att såra säger mer om vår egen sårbarhet än om deras förmåga?
När vi tillåter dem att känna sin besvikelse ger vi dem något viktigt tillbaka. Förmågan att hantera sina egna känslor. Styrkan att klara sina motgångar. Och tilliten att relationen håller även när de inte alltid får som de vill.
För är det inte där respekten ligger? I tilliten till deras förmåga.
Att reflektera över
I vilken relation är det svårast för dig att säga nej?
Vad tror du händer om du tillåter dem att känna besvikelse?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
När vi tillåter dem att känna sin besvikelse ger vi dem något viktigt tillbaka. Förmågan att hantera sina egna känslor. Styrkan att klara sina motgångar.
Fantastiskt sagt – tack
Maja
Tack själv. Det är fint att se att några av orden landade lite extra mjukt hos dig. 🥰
Hej, tack för dina fina omtänksamma igenkännande texter. De ger mig så mycket!
Reaktionen där det är svårast att säga nej är med mina barn, där jag fortfarande har minnen som gör så ont om/när jag tänker på dem och försöker därför trycka undan dem. Men försöker påminna mig om respekten för dem, deras känslor, att tro på dem att de klarar av det och genom stt visa det ger det dem styrka. Det är svårt att balansera det här också så att min så kallade omtänksamhet inte blir för mycket och samtidigt finnas där. Det är en jobbig balans som jag tycker är svår att bedöma, men att ta tid och vara medveten i stunden hjälper. och att påminna mig själv om baksidan, effekterna det kan bli både på mina barn men också mig själv.
Ödmjuk.
Tack för din öppna och insiktsfulla kommentar Eva. Och jag vet. Det är ibland oerhört svårt att säga nej. Det är därför som vi är så himla modiga när vi gör det och behöver vår förståelse när vi inte lyckas. 🥰
Så otroligt ont det gör att få höra så många sanningar om mig själv.
Jag skäms över hur ”dum” jag har varit och fortfarande är.
Jag trodde att jag gjorde rätt. Men får nu betala för min missriktade omtanke om andra. -Det är svårt att ändra om. Men nu tror jag att jag förstår i allafall.
MVH Maja
Det finns många goda skäl till varför vi gör som vi gör. Det tyngsta är att vi faktiskt bryr oss om andra. Vi är helt enkelt empatiska. Det som har blivit galet (inte det samma som att vi är ”galna” eller ”fel”) är att vi glömt bort oss själva. Det har blivit lite snett och vingt i vår omtanke. Så om jag får önska något för dig Maja så är det att du inte klandrar dig själv utan ger dig en varm innerlig kram. Precis som du skulle göra med en god vän som upptäckt att hon begått ett misstag för att hon inte visste bättre. 🥰
Mitt i prick. Klockrent. Sensmoralen av ”respekt” till dig själv och andra.
Jag syftar till den lärdom jag uppfostrat med av föräldrar födda på 40-talet. Den eviga respekten för andras känslor, göranden och beteenden. Nån slags evig tacksamhetsskuld.
Är det Luther eller jante som format den tesen?
I vilket fall som, du har så rätt Marie. Tack för den fina gåvan! 🫶
Tack för din kommentar Erika. Den fick mig att tänka till. ”Respekt för” bara på ett håll kan nog bli för mycket jante. Jag tänker att det finns en bra balans om vi samtidigt matchar den med respekt för oss själva. Hänsyn parad med integritet. Kan det vara något? 🥰
Tack för dina fina kloka ord ❤️.
Min ena svärdotter är så dominant i sitt sätt och det går inte att säga emot hennes förväntningar att jag ska passa barnbarnen när hon frågar för då blockerar hon mig på alla sociala medier och barnen får inte säga farmor till mig för det är en titel man inte bara får utan den måste man förtjäna.
Har gråtit så många tårar över detta, men har nu landat i att det antagligen är hon som inte mår så bra.
Dina ord har hjälpt mig så mycket att inse att jag också har ett värde❤️
Kram och önskar dig en fin dag💗
Åh, Mona. Det gör mig så ont att läsa dina rader. Skönt att du nu kan se att det inte handlar om dig. Det kommer göra det lättare för dig att hantera hennes oresonliga sätt. Det är dessvärre inte troligt att hon förändrar sig men jag tänker att du far mindre illa om du inte tar på dig skulden. 🥰
I vilken relation är det svårast för dig att säga nej?
Min mamma som är narcissist.
Vad tror du händer om du tillåter dem att känna besvikelse?
Hennes låga välvilja har satt djupa ärr i mig sedan barnsben. När jag försöker förklara för henne att väglaget inte lämpar sig för onödig körning. Så propsar hon ändå på det. Och jag faller för trycket och ger efter. Jag reagerar med att bli arg på henne som är så okänslig, men hon bryr sig ändå inte. Jag märker då att jag faller tillbaka i gamla hjulspår. Att mentalt blir jag som en fakir på en spikmattan för att kunna stå ut.
Du visar på något viktigt. Hur svårt det kan vara att bryta sig loss från gamla destruktiva mönster trots att vi ser dem. Små steg och varsamhet mot oss själva när vi halkar. 🥰
Jag tror att den som blir besviken, förhoppningsvis tänker att då får jag lösa det själv? Så inga problem med mina barn för jag kan ofta erbjuda ett alternativ 🙂däremot har jag en väninna som fastnat i självömkan, ringer på kvällar berättar samma sak om och om igen,sjukdomar,prover m.m. och hur ska jag ta mig dit? Hon har bil,insnöad, tycker färdtjänst är för dyrt? ,(Hm sålt sitt hus) vill att jag ska skjutsa henne? Nej, säger jag, vill inte ta ansvar för ngn annan än mig själv(halt ute) hoppas hon kommer till insikt? Någongång??? Att poletten trillar ner🤔tagit hjälp av vår diakon i kyrkan som kanske kan hjälpa henne? Ja, så kan det se ut, olika problem i vår närhet, tack och ha en fin dag♥️
Jag känner så väl igen det där. Att man fastnar i ett relationsmönster som inte känns så bra bara för att man inte vill såra. Bra att du sätter gränser Margareta. 🥰👍
Som alltid väldigt kloka tankar. Min svaga punkt är mina barn. Att säga nej till dem är svårt. Min yngsta skulle nog klara ett nej från mig. Min äldsta med NPF klarar inte det lika bra. Där får jag linda in mitt nej i både bomull och bubbelplast.
Själv har jag blivit (be)sviken många gånger. Jag klarar av det olika bra beroende vad det gäller. Så det är nog som du säger…smärtan gör att jag inte vill svika någon annan. Numera kör jag dock lite på dina tidigare förslag på de olika nej’s man säga…det underlättar för mig. Tack för att du finns med alla dina fina råd!
Jag har förstått det men det tog lång tid att säga nej och det är till min man ha är känslig. Nu säger jag Nej.
🥰
Tack Yvonne. Det är fint att få andra vinklar på det jag tar upp. Jag vet ju att det inte alltid är så ”enkelt” som jag behöver framställa det för att det ska bli begripligt för er alla. Jag uppskattar därför att du tar upp att du behöver linda in ditt nej till ditt barn som har NPF. Och jag tänker att det också kan vara svårt att då ha en annan strategi för det andra barnet. Inte helt enkelt alltså. 🥰