Vi säger ja igen. Fast vi inte ville. Fast vi hade lovat oss själva att säga nej.
Istället backade vi eftersom vi kunde ana hur vårt nej skulle landa. I besvikelse och att vi skulle vara dess orsak.
Så vi valde det andra. Att själva bära tyngden istället för att låta dem göra det. Som om de inte skulle klara av den känslan.
Varför tror vi att de inte klarar av att bli besvikna?
Det finns ett par orsaker till det.
Vi vet hur det känns att bli besviken. Hur ont det gör. Hur tankarna maler på. Ja, vi vet hur det känns att inte räcka till för någon, att bli förbisedd, att inte vara viktig nog. Och vi vill inte utsätta någon annan för det. Så vi utgår från vår egen smärta och tror att de känner samma sak.
Vi bär också på minnet av tidigare gånger. När vi satte en gräns och såg hur det landade. När någon blev ledsen och den skuld vi bar länge efteråt. Eller när en relation sargades för att vi inte kunde ge mer. Minnen som sitter kvar och formar vår rädsla för vad som kan hända om vi säger nej igen.
Och vi har lärt oss att det är vår uppgift. Att se till att alla mår bra. Att vara den som ställer upp, fixar och ser till att ingen behöver känna sig besviken. Som om deras känslor vore vårt ansvar att bära. Som om vi hade makten att förhindra dem.
Alla dessa tre har en sak gemensamt. Vi tar ansvar för något som inte är vårt. Vi gör deras känslor till våra. Som om de inte kunde bära dem själva.
Men tänk om de faktiskt kan? Tänk om vår rädsla att såra säger mer om vår egen sårbarhet än om deras förmåga?
När vi tillåter dem att känna sin besvikelse ger vi dem något viktigt tillbaka. Förmågan att hantera sina egna känslor. Styrkan att klara sina motgångar. Och tilliten att relationen håller även när de inte alltid får som de vill.
För är det inte där respekten ligger? I tilliten till deras förmåga.
Att reflektera över
I vilken relation är det svårast för dig att säga nej?
Vad tror du händer om du tillåter dem att känna besvikelse?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
Tack för dina fina kloka ord ❤️.
Min ena svärdotter är så dominant i sitt sätt och det går inte att säga emot hennes förväntningar att jag ska passa barnbarnen när hon frågar för då blockerar hon mig på alla sociala medier och barnen får inte säga farmor till mig för det är en titel man inte bara får utan den måste man förtjäna.
Har gråtit så många tårar över detta, men har nu landat i att det antagligen är hon som inte mår så bra.
Dina ord har hjälpt mig så mycket att inse att jag också har ett värde❤️
Kram och önskar dig en fin dag💗
I vilken relation är det svårast för dig att säga nej?
Min mamma som är narcissist.
Vad tror du händer om du tillåter dem att känna besvikelse?
Hennes låga välvilja har satt djupa ärr i mig sedan barnsben. När jag försöker förklara för henne att väglaget inte lämpar sig för onödig körning. Så propsar hon ändå på det. Och jag faller för trycket och ger efter. Jag reagerar med att bli arg på henne som är så okänslig, men hon bryr sig ändå inte. Jag märker då att jag faller tillbaka i gamla hjulspår. Att mentalt blir jag som en fakir på en spikmattan för att kunna stå ut.
Jag tror att den som blir besviken, förhoppningsvis tänker att då får jag lösa det själv? Så inga problem med mina barn för jag kan ofta erbjuda ett alternativ 🙂däremot har jag en väninna som fastnat i självömkan, ringer på kvällar berättar samma sak om och om igen,sjukdomar,prover m.m. och hur ska jag ta mig dit? Hon har bil,insnöad, tycker färdtjänst är för dyrt? ,(Hm sålt sitt hus) vill att jag ska skjutsa henne? Nej, säger jag, vill inte ta ansvar för ngn annan än mig själv(halt ute) hoppas hon kommer till insikt? Någongång??? Att poletten trillar ner🤔tagit hjälp av vår diakon i kyrkan som kanske kan hjälpa henne? Ja, så kan det se ut, olika problem i vår närhet, tack och ha en fin dag♥️
Som alltid väldigt kloka tankar. Min svaga punkt är mina barn. Att säga nej till dem är svårt. Min yngsta skulle nog klara ett nej från mig. Min äldsta med NPF klarar inte det lika bra. Där får jag linda in mitt nej i både bomull och bubbelplast.
Själv har jag blivit (be)sviken många gånger. Jag klarar av det olika bra beroende vad det gäller. Så det är nog som du säger…smärtan gör att jag inte vill svika någon annan. Numera kör jag dock lite på dina tidigare förslag på de olika nej’s man säga…det underlättar för mig. Tack för att du finns med alla dina fina råd!
Jag har förstått det men det tog lång tid att säga nej och det är till min man ha är känslig. Nu säger jag Nej.