Många år levde jag som en huvudfoting. Du vet, en sådan med ett huvud stort av snurrande tankar och pinniga armar och ben som försökte hålla balansen i det kaos som rådde på insidan.
För mig började det i tonåren, när pappa gick bort och mamma sökte tröst i flaskan. I denna oförutsägbara tillvaro blev huvudet min trygghet. Där kunde jag skapa ordning i kaoset, förutse farorna, förbereda mig på allt. Tankarna blev ett skydd mot känslor som jag inte kunde hantera.
Vi kan bli huvudfotingar av olika anledningar. I familjesystem där känslor var farliga eller ignorerades. I en kultur som premierar intellekt framför intuition. I situationer där kontrollen gick förlorad och tänkandet var det enda vi kunde hålla fast vid. Överlevnadsstrategin är lika genial som den är begränsande. Vi räddar oss själva genom att fly upp i huvudet samtidigt som vi förlorar kontakten med kroppens visdom.
I huvudet går det att förstå nästan allt. Men förstå är inte samma sak som att leva. Ju längre vi lever som huvudfotingar desto mer främmande blir vår egen kropp för oss. Vi hör allt sämre vad kroppen försöker säga. Hungern märks först när den skriker och tröttheten när vi redan är utmattade. Vi vänder oss till böcker och andras råd, medan vägen hem egentligen går inåt genom kroppen.
Det märkliga med att leva som huvudfoting är att allt kan ”fungera” på ytan. Vi kan prestera, analysera, förstå och lösa problem. Ändå finns där en subtil tomhet, en känsla av att något väsentligt saknas. En längtan efter att inte bara förstå livet utan faktiskt leva det. Det är i denna längtan som vägen hem börjar, genom insikten att vi är så mycket mer än våra tankar.
Men det finns en väg tillbaka. Och den är märkligt nog enklare än vi kan föreställa oss. Den börjar med något så grundläggande som att känna fötterna mot marken. Att faktiskt förnimma kontakten med golvet, jorden, underlaget. Inte analysera upplevelsen utan bara känna den. Att flytta uppmärksamheten från huvudets högsta punkt ner genom kroppen, ända ner till fotsulornas möte med världen.
Det är så vi landar. Från huvudfoting till hel människa, med fötterna stadigt på jorden och alla delar i naturligt samspel. Äntligen hemma där vi alltid var menade att bo. I vår egen kropp.
Att reflektera över:
- När märker du att du lever mer i ditt huvud än i din kropp?
- Vad hjälper dig att känna dig mer förankrad när du fastnat i huvudet?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Huvudfoting. Vilken perfekt beskrivning. Hur kom du på det? I samma stund som jag läste det kunde jag känna hur hela jag trillade från huvudet rätt ned i fötterna utan att lägga märke till det där läskiga outgrundliga som jag förtvivlat försökt lära mig förstå är en del av mig de senaste året.
Visst är det konstigt att ibland förstår man mer när man förstår det som är fel 🤪
Återigen, Tack Marie för att du sätter ord på det jag inte förstår. 🥰
Hej!
Tack för så fint skrivet text, igen😊. Massa igenkännande. Blev också huvudfoting i barndomen när jag försökte hantera disfunktion med tankar. Där i tankar kunde man drömma om perfekta framtiden, perfekta relationer, lugn och ro och tryggheten.
Nu vid 50 års ålder med 16 år i medberoende program börjar jag sakta grunda mig med hjälp av meditationer, andningsövningar och mötena.
Tack för dina texter🙏.
Snart kanske kan man läsa alla dem i en bok. Lite som dagens texter. Du är stjärna på att skriva och beskriva.🌷
Vad glad jag blir för din skull Tanya att du har hitta vägen till frigörelse från medberoendet. Vet ju själv hur hårt den kan greppa tag om en. Ock tack för dina fina uppmuntran. 🥰🙏
Måste erkänna att jag har fruktansvärt svårt att lämna huvudet å känna för då blir min Ångest för stor…
Det gör mig ont att läsa. Min väg har varit att inse att människor kan vara både onda och goda. Jag skrev ner mina tankar och satte ord på minnen och känslor. Först då kunde jag börja bearbeta smärtfulla minnen. Och gav mig själv tillåtelse att de svåraste är faktiskt svårt, samtidigt som den personen hade en del bra sidor. Förvirringen blev till klarhet. Att allt handlade om att ha makt över mig och andra.
Små steg Anki. Inte stora. Ett litet steg så att man känner att det bär, sedan tar man nästa. Det är så man bygger tillit till sig själv och andra. Börja med att bara känna marken under fötterna (eller rumpan mot stolen) några gånger varje och känn att underlaget bär. 🥰
Du kloka Marie som uttrycker vad markkänning är.
Det är så lätt att stanna i huvudet och inte ge sig tid att känna efter.
Själv deltar jag i en grupp ledd av sjukgymnast som utövar Grounding
Som fokuserar på andning, balans och kontakten med underlaget(Grounding)
Detta har gett mig mycket
Så himla bra Lillemor. Hälsa din sjukgymnast det. 😘
Du skriver fantastiskt och tänker så bra. Vill gärna ha kontakt meddig på telefon. Vi har haft kontakt tidigare. Driver Singel i Sverige sedan 25 år tillbaka och känner att många skulle behöva dig. Har försökt hitta ditt telefonnummer men inte lyckats. Mitt är 0708-301391. Tacksam för ett samtal.
Hälsningar
Helen
http://www.helenandersson.se
http://Www.singelisverige.se
http://www.gardakrik.se
Tack Helen. Visst minns jag dig. Jag kontaktar dig. 😊👍
Den texten gav genklang i mig! Och huvudfoting- så talande och exakt på pricken. Inte förstod jag att det var ett porträtt av mig som min yngste son ritade på den där BVC kontrollen vid sisådär en tre års ålder…😃 Ni vet- en huvudfoting! 😃 Den övertänkande projektledaren i projekt ”familjen”, innan ”distansarbete” var uppfunnet, så trots deltid så var jäktandet med hämtning och lämning närmast ett kroniskt tillstånd. Ständig stress för förkylningar och annat som inte passade in i schemat och ruinerade ekonomin. Ältandet, ältandet, malande som en LP skiva som fastnat i ett hack- mannen som kanske inte tröstade sig med men väl uppfattade alkoholen som en stadig vän och följeslagare…åh…det väcker minnen i mig och och ökar min puls! Det var en lång väg till helande. För mig mycket genom vägledda retreater och så småningom bön som ledde till en tro som var början till mitt helande och att jag hittade fotfästet igen. På en av de tidiga mindfulness retreaterna jag var på var just barfota- meditation en övning. Att vandra över gräset/ marken och bli varse varje steg och förnimma underlaget. Minns det som en viktig övning! Meditation i alla former hjälper mig, ex Mindfulnessappen där alla Björn Natthiko Lindeblads meditationer är öppna och helt gratis är en guldgruva. Något annat som jag vill rekommendera är en studie från Göteborgs universitet, öppen för vem som helst att delta i, ”Livsstilsverktyget”, också helt gratis och syftar till att genom microvanor bli medveten om sina livsmönster. Fritt fram för alla att anmäla sig till, jag tycker det är enastående! Huvudfotingen (dvs jag) har efter många år landat lite mer varsamt på fötterna igen, gärna med en stickning i en skön fåtölj 😃 Det är också en form av meditation för mig om mönstret är det rätta! Barnen växte upp till kloka ungdomar och män, försöker hjälpa min högpresterande tonåring att inte hamna för mycket i huvudet. Han använder regelbunden styrketräning och hård brottarträning för att landa på jorden, och det passar honom. Vad vill jag säga? Kanske att huvudfotingen kan behöva olika omsorg lite beroende var i livet man befinner sig. Att få mark kontakt är sannerligen nödvändigt och som vanligt Marie uppskattar jag dina texter på söndagsmornarna alldeles oerhört. Min nya söndagsrutin nuförtiden! Nu har jag en utmanande tid framför mig med en flytt till ny lägenhet. Huvudfotingen inom mig poppar upp igen märker jag, allt som ska rensas, ordnas, packas…allt snurrar i huvudet. Men det är en angenäm flytt, så på det stora hela mycket positivt och roligt! Men jag ska tänka på att emellanåt ta av mig mina skor och känna markkontakten. ”Ta av dig dina skor- du står på helig mark!” Tack Marie ❤️
Vilken underbar läsning. Tack för att du delar med dig. Det kändes som ett porlande vårbäck att läsa dina rader. Så mycket livsglädje och nyfikenhet som flöt fram orden. Jag blev på så gott humör.🥰👍
Precis detta arbetar jag med nu då jag förstått att mitt nervsystem är helt ur balans. Jag märker att jag är i huvudet när jag ältar eller oroar mig alt planerar. Jag har börjat med att flera gånger/dag känna ”mittlinjen”, fötterna, stanna upp osv. Känns som det är en väg tillbaka till mer lugn och lära känna mig själv, vad jag vill, vilka behov jag har. Är glad att jag äntligen insett att jag bara levt i mitt huvud under alla år. Har aldrig förstått tidigare hur jag skall kunna hitta ett lugn. Trott att jag bara är en orolig och stressad person. Skönt att ha hittat något som tycks fungera!
Ja, visst är det märkligt att något så enkelt och lättillgängligt som att lägga märke till marken under fötterna kan skapa lugn. För mig var det verkligen en ögonöppnare. Tack Anne.🥰
När märker du att du lever mer i ditt huvud än i din kropp?
Jag har börjat på en fastekur. Jag kastades bakåt i tiden och kom ihåg en spavistelse. Djupt inne i min kropp dök trevliga minnen upp ifrån den veckan. Kroppen kom ihåg dieten men inte jag som huvudfoting. Mäktigt.
Vad hjälper dig att känna dig mer förankrad när du fastnat i huvudet? Söka trygghet i att som exempelvis att i en minut tänka tyst på alla som har betytt något eller t.o.m. älskat mig.
Vilket fint knep Fiona. Att tänka på dem som betytt något eller älskar dig när du behöver förankring. Tack. ❤️🙏