Morgonens tidiga solstrålar lyser upp spindelnäten i den daggvåta ljungen. Medan Asta nosar efter en kvarglömd kanelbulle i sanddynerna vandrar mina tankar längs en tråd av spindlar, nät och de mönster som syns när ljuset faller rätt.
Och jag funderar på vad som händer när vi ändrar vårt sätt att betrakta sådant som känns lika hemtamt som en morgonpromenad med hunden. Vårt sätt att vara, andras egenheter och det vi genomlevt.
Som då en vän säger ”du har ett sådant lugn” och vi förstår att det vi upplevt som osäkerhet kanske är något helt annat. Att vår försiktighet är omtanke och vår tvekan reflektion.
Eller då vi förstår att kollegans pratsamhet inte handlar om självupptagenhet utan om samma osäkerhet som vi själva bär. Rädslan för tystnaden och behovet av att visa att man räcker till.
Eller då vi förstår att vår svåraste period också formade vår styrka. Det som kändes som att gå sönder var egentligen att växa ihop på nytt, med mer visdom och kärlek till oss själva.
Det är samma verklighet, samma människor, samma liv. Men när ljuset faller från en annan vinkel blir allt annorlunda. Inte för att något förändrats, utan för att vi har valt ett mjukare sätt att se.
Att reflektera över:
- Vilken "svaghet" hos dig själv skulle kunna vara en styrka i förklädnad?
- Vilken svår period i ditt liv ser du nu med mjukare ögon?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Det är min känslighet som blivit en tillgång. Min förmåga att lyssna in mig själv och andra. Behövde gå igenom en svår period under småbarnsåren. Då var min känslighet ett hinder som gjorde att jag inte stod upp för min sanning och tog fel beslut. Det blev en besvärlig period som kunde ha undvikits om jag hade stått upp för det rätta mer från början.
Mmm. Känsligheten är en fin tillgång när vi förstår att förvalta och skydda den. Tack Karin för att du berättar.🥰
Min känslighet, som gör att jag bearbetar allt på ett djupare plan. Uppmaningen ” gråt inte mer” , som fick mig att känna mig utanför är nu en tillgång, eftersom jag känner empati för andra.
Ett år av sorg och smärta, då jag var tvungen att klara vissa saker och länge betraktat detta år som traumatiskt. Då insåg jag att jag var stark. Sedan försvann den insikten, men har nu hittat tillbaka till mig själv.
Åh, så gott att höra att du har funnit dig själv igen Eva. Lite går ju upp och ner, och det är lätt att tapp bort sig själv i backarna. 🥰
Att visa min handskenor som jag behöver när lederna värker, vet inte om denna period är svårare än tidigare, det går i skov och är övergående.
Vilket fint exempel på hur vi kan visa ömhet mot vår fysiska sårbarhet. Tack Margareta. ❤️
Vilken ”svaghet” hos dig själv skulle kunna vara en styrka i förklädnad?
Att växa upp I en giftig miljö har gjort att jag har behållit min trotsighet som ett starkt skydd.
Vilken svår period i ditt liv ser du nu med mjukare ögon?
Min barndom. Att med mjukare ögon se på min trotsighet och acceptera den som en styrka, istället för en svaghet.
Ja du är ”fighter” av det allra bästa slag Fiona. 🥰
När sjukdom förändrar ens liv och förmodligen också kommer förkorta livet fick jag ett nytt perspektiv. Ökat tålamod med mig själv och andra, ser bara möjligheter och är förlätande på ett helt annat sätt. Livet är så njutbart i det lilla.
Det gör mig ont att du har den diagnos du har Eva. Men din syn på livet känns som något man bara kan uppleva när man verkligen förstår att det kan ryckas ifrån en. Något som vi andra både beundrar och inspireras av. Så stort tack för att du delar. 🥰
Jag lever med långvarig smärta. Men jag skulle inte vilja vara utan allt den lärt mig. Pauser. Omtanke. Vila. Närvaro. Kärlek. Mod. Och jag skulle inte vilja vara någon annanstans än just här just nu. Långsamt repar jag upp det som varit och väver om. Det kan bli nästan vad som helst 💚
Så vackert och berörande Malene. Det krävs stort mod, mycket klokhet och en god portion kärlek till sig själv och livet för att vända en så tuff livssituation till något hoppfullt. ❤️
Hej Marie,
En tacksamhetens tanke att du är tillbaka. Du ger mig mod i det svåra.
Ofta när jag ”är på väg”
mot rätt riktning, drabbas jag av sjukdom denna gången blev det helt svart men jag kämpade igen, varför ?
Är det en styrka, svårt.
Tack för dina tankar Marie. Det här med att ha kämpaglöd är ju både på gott och ont. På ont när vi inte lyssnar in oss själva utan bara kör på. Men på gott om vi plockar upp oss själva och ser till att vi är med på färden som en god kartläsare. Vad tror du om det? 🥰
Att vår försiktighet är omtanke och vår tvekan är reflektion det träffade något viktigt och sant hos mig. Jag lär mig och reflekterar mycket runt dina texter. Tack
Vad gott att höra Therese. Det märks att du tycker om att reflektera. 🥰
Jag fick under min uppväxt ofta höra att jag är för känslig och det ansågs som en stor svaghet. Men jag är nu tacksam för att kunna känna in och anser det som min styrka för det fanns många situationer i mitt liv där det har räddat mitt liv . Det att vara känslig gör det mig möjligt att bedöma olika situationer också från ett intuitivt ståndpunkt och jag har lärt mig genom åren att lyssna till min intuition för den har varit en sann följeslagare.
Välkommen tillbaka Marie … jag har saknat dina tankar och uppskattar dina reell … jag har följt dig sedan många år och lärt mig mycket tack vara ditt härliga lugna sätt och jag sprider dina budskap så gott det går …
Önskar dig en härlig vecka och vi ses på söndag …
Tack för din fina hälsning till mig Sannah. Det känns skönt att vara tillbaka och få ta del av era tankar. Och dina rader om att din känslighet blev sedd som en svaghet när du växte upp vet jag att många känner igen sig i. Och jag tycker som du. Känsligheten tyder på stark inlevelseförmåga. En egenskap som är guld värd i både kreativa och social sammanhang. 🥰
Horisonten syns åter, starkare🙏
* Svagheten i att vara för mycket för andra. Har balanserats så att jag numera blivit stark och lagom för mig själv. Och för andra . Min svaghet är min styrka i rätt doser rätt fördelat.
* En period som är nu ,som även läkt flera andra perioder av vad som blev. Som jag inte tidigare var redo att hantera. En period som nu ser horisonten och ljuset. Samma jag, men med helt andra ögon. På mig själv, på andra. Men som alltid med hoppet och kärleken till naturen-den vackra. Kärleken värmen och hoppet i lagom doser. Som var för mkt för att ge bort. Är nu kvar i mig, för att stanna. Men ge till andra i lagom doser. En mur av smärta i mig är numera ett lagom vackert staket. Gränserna är tydliga ❣️ för mig. Och därmed för annat och andra. Som HSP (alltid anat) vet jag numera att orka . Min svaghet, är min styrka. I rätt proportioner.
”En mur av smärta i mig är numera ett lagom vackert staket.”
Tack, Amea, för en så vacker strof att minnas. <3
Så fint beskrivet Amea. Känns så helt, klokt och kärleksfullt att se på det här med sin omtänksamhet som något man kan balansera. Och på sätt omvandla sin svaghet till en styrka både för sig själva och andra. Tack för att du delar med dig. 🥰