”De tar ju aldrig ansvar!”
Tanken som kommer när födelsedagen gått och ingen ringt mamma. När veckan gått och ingen föreslagit träffen. När projektet ligger stilla och alla väntar på att någon ska ta tag.
Vi bestämmer oss för att inte göra det den här gången. Så vi påminner inte, skickar inga förslag, väntar istället på att de ska ta vid. Men dagarna går och ingenting händer.
Så där är vi igen. Vi tar tag, styr upp och får saker att hända.
Men varför blir det så? Varför kliver vi in och tar ansvar trots att vi bestämt att vi inte ska?
Låt oss titta på vad som egentligen sker i vårt väntande. Vi har backat undan, ja. Men vi har fortfarande fokus på dem. Kollar om de gör något. Iakttar. Väntar på att de ska ta vid.
Vi släppte uppgiften. Men inte övervakningen.
Och det är därför vi alltid hamnar här igen. För så länge fokus är på dem kommer vi ta över när de inte gör det. Lösningen finns inte där ute. Den finns här inne hos oss.
När vi slutar titta på dem och vänder oss inåt möter vi det som fanns där hela tiden. Oron. Rädslan för att allt faller isär. Osäkerheten över vem vi är om vi inte håller ihop det. Det här är vårt att bära.
Inte att få dem att ta ansvar. Utan det här. Att stå i det obehagliga. Att finna tillit när vi inte vet hur det blir. Att hitta oss själva bortom rollen att fixa.
Så nästa gång impulsen kommer att kolla om de gjort något kan vi stanna upp och vända blicken inåt. Känna oron. Bära osäkerheten.
För deras ansvar är deras.
Och vårt är att möta det som finns innanför.
Att reflektera över
I vilka situationer känner du starkast att du ”måste ta tag” för att saker ska fungera?
Vilken känsla kommer först när du märker att andra inte tar ansvar?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar