”Nej är en fullständig mening.”
Ett underbart citat av Anne Lamott. Så enkelt. Så sant. För visst har vi rätt att säga nej utan ursäkter, förklaringar och självförgörande bisatser.
Men för oss som bryr oss om våra relationer är det inte så enkelt. Ett avskalat nej känns som att vi kapar alla broar. Att vi lämnar den andre att klara sig själv. Så vi kastar en livlina efter vårt nej.
”Förlåt, jag är så dålig på att prioritera, jag borde egentligen kunna…”
Och innan vi vet ordet har vi trasslat in oss i en härva av förklaringar och ursäkter som försvagar vårt nej och som dessutom gör oss mer mottagliga för en övertalning.
Men det finns ett annat sätt. Istället för att kasta livlinor kan vi bygga broar.
Så här:
Genom att se personen.
”Tack för att du tänkte på mig men jag har fullt upp just nu.”
Genom att uppskatta erbjudandet.
”Det här verkar som en fantastisk idé men jag har just nu inte möjlighet att engagera mig.
Genom att öppna upp för framtiden.
”Inte just nu men hör gärna av dig nästa gång. Jag uppskattar verkligen att du frågar.”
Genom att visa eftertanke.
”Jag har funderat på det men kommer fram till att det inte går ihop med mina andra åtaganden just nu.”
Genom att önska lycka till.
”Jag kan tyvärr inte men jag hoppas det blir jättebra. Det låter verkligen spännande!”
När vi säger nej på det här sättet händer något märkligt. Vi får både stå stadigt i vårt nej och värna om relationen. Vi kapar inga broar, vi bygger dem. Broar av omtanke.
Att reflektera över:
- I vilka situationer kastar du oftast "livlinor" efter ditt nej?
- Vilken av de fem brosätten känns mest naturlig för dig att börja med?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
