Under många år var jag ett offer. Det är sant att jag råkat ut för livets orättvisa men offerrollen blev också mitt sätt att vara. Varenda incident – från försvunna nycklar till obesvarad kärlek – mötte jag med samma utrop: ”Varför ska detta ALLTID drabba mig!”
Så såg den ut, min offerkofta. Grå och trist med en unken doft av självömkan. Jag föraktade den. Och älskade den. För ingen vill vara ett offer. Alla vill vi ju vara starka, kapabla och ansvarstagande. Samtidigt finns det alltid något så härligt bekvämt med att bara få slippa och även fly undan.
Så var det tills insikten kom. Smärtsam men nödvändig. Jag är den enda som kan förändra min situation. Ingen annan kommer och räddar mig. Och äntligen kände jag mig så kapabel som jag alltid önskat vara.
Men min kära, luggslitna offerkofta försvinner aldrig helt. Den bara väntar tålmodigt på sin krok. Och ibland, när dagen blir alldeles för tung, tar vi tillfället i akt. Jag låter den snärja sina långa, av ålder töjda armar runt mig och tillsammans gungar vi av och an till tonerna av bitter hopplöshet. Och det känns så där tryggt och skönt som bara en stund med en gammal vän kan göra.
Och det är okej att vi har våra stunder tillsammans, offerkoftan och jag. Självömkan är ju så djupt mänskligt. För bakom var sovrumsdörr i vårt avlånga land hänger den – luggsliten, med unken doft men alltid redo att tas på.
❦ Att reflektera över
När var du senast ensam hemma med din gamla offerkofta?
Vad skulle du vilja viska till den nästa gång ni träffas?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
När var du senast ensam hemma med din gamla offerkofta?
Nu i helgen så drabbades jag utav influensan med feber och torrhosta. Känner igen Maries utrop, varför alltid drabbar detta mig. Jag tar ett steg framåt och sedan två steg tillbaka, när jag försöker att komma i form.
Vad skulle du vilja viska till den nästa gång ni träffas?
Förstå att bakslag idag har inget med min uppväxt att göra. Då var det kopplat till smärta. Idag behöver jag förstå att då ändå fortsätta, och att jag gör det för mig själv för att övervinna smärtan för att komma vidare och bli den jag är.
Jag blev så full i skratt (av varm igenkänning) när jag läste dina rader. Såg framför mig hur vi alla står och utbrister ”Varför ska detta alltid drabba mig?!” i stugorna runt om i vårt land. Tack Fiona. 😄❤️👍
Åh- tack!🙏 Alltid lika träffsäkert formulerat. Offerkoftan var länge en del av mitt basutbud i garderoben. När marginalerna var minimala och en simpel förkylning, barnens maginfluensa eller brutna ben fick tillvaron att svaja ordentligt. Då värmde den allt bra, offerkoftan. Tryggt och bekvämt som sagt. En konkret och närmast banal händelse gjorde att jag fick syn på den för många år sedan. Handlade julklappar till barnen och snubblade över en morgonrock som var så fin på mig. Tanken föresvävade mig en kort stund att jag kanske kunde önska mig den till jul…men strax därefter förstod jag ju att det inte fanns någon som skulle köpa julklappar till just mig. Då åkte den på- offerkoftan en kort stund. Men strax därefter slog det mig- jag köper den givetvis till mig själv! Jag vet att det låter banalt, men det är ett minne som faktiskt etsade sig fast. Morgonrocken har jag fortfarande kvar 10 år senare, och den påminner mig ibland om att det finns andra plagg än offerkoftan som värmer. Visst åker offerkoftan på ibland fortfarande, men det är kortare stunder nuförtiden, den är lite ”stickigare” med mer kraft och ilska som hjälper mig mer att komma framåt. Och morgonrocken, den är i härligt mjukt material som passar väl för en kopp kaffe på balkongen med tacksamhet i blick!
Vilken underbar historia. Tusen tack för att du delar den med oss. Det blir så tydligt att det är i vardagen som vi ser våra mönster och det är i dessa små stunder vi också får våra mest omvälvande insikter. Dem som de tagit tid att marinera. 🥰👍
Tack Marie- bara litenåterkoppling att länken till din blogg i mailen inte fungerade för mig, så jag gick in på din blogg och skrev. Tänkte bara så att du vet 🙏