”Nej är en fullständig mening.”
Ett underbart citat av Anne Lamott. Så enkelt. Så sant. För visst har vi rätt att säga nej utan ursäkter, förklaringar och självförgörande bisatser.Men för oss som bryr oss om våra relationer är det inte så enkelt. Ett avskalat nej känns som att vi kapar alla broar. Att vi lämnar den andre att klara sig själv. Så vi kastar en livlina efter vårt nej.
”Förlåt, jag är så dålig på att prioritera, jag borde egentligen kunna…”
Och innan vi vet ordet har vi trasslat in oss i en härva av förklaringar och ursäkter som försvagar vårt nej och som dessutom gör oss mer mottagliga för en övertalning.
Men det finns ett annat sätt. Istället för att kasta livlinor kan vi bygga broar.
Så här:
Genom att se personen.
”Tack för att du tänkte på mig men jag har fullt upp just nu.”
Genom att uppskatta erbjudandet.
”Det här verkar som en fantastisk idé men jag har just nu inte möjlighet att engagera mig.
Genom att öppna upp för framtiden.
”Inte just nu men hör gärna av dig nästa gång. Jag uppskattar verkligen att du frågar.”
Genom att visa eftertanke.
”Jag har funderat på det men kommer fram till att det inte går ihop med mina andra åtaganden just nu.”
Genom att önska lycka till.
”Jag kan tyvärr inte men jag hoppas det blir jättebra. Det låter verkligen spännande!”
När vi säger nej på det här sättet händer något märkligt. Vi får både stå stadigt i vårt nej och värna om relationen. Vi kapar inga broar, vi bygger dem. Broar av omtanke.
❦ Att reflektera över
I vilka situationer kastar du oftast ”livlinor” efter ditt nej?
Vilken av de fem brosätten känns mest naturlig för dig att börja med?
Du är varmt välkommen att dela dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Få fler reflektioner som denna
Du kanske också gillar
I vilka situationer kastar du oftast ”livlinor” efter ditt nej?
Att säga nej var omöjligt som liten. Som vuxen att inte kunna säga nej, har gjort att jag har prioriterat mig själv minst.
Vilken av de fem brosätten känns mest naturlig för dig att börja med?
Alla fem. Min intelligens har kopplats till negativa förväntningar. Istället att koppla min intelligens med olika alternativ ökar min självkänsla.
PS Nu ser jag min intelligens som nyfikenhet. Förut så var den kopplad till ett ältande om saker som jag inte kunde hitta någon lösning på. DS
Kloka fina insikter Fiona. 🥰
Hej Marie,
Min man kallar mig ofta för No-Woman 🙂
Han tycker att jag ofta säger nej när han vill hitta på något eller när han vill köpa något antikt som jag tycker är helt uppåt väggarna. Han gillar allt som är guldigt och pråligt, så jag tror han skulle ha passat väldigt bra på 1700-talet 🙂
Jag har försökt att behärska mig och inte vara så snabb på att säga nej – för jag kan hålla med om att jag ibland är lite för tvär och det är ju synd att helt släcka hans entusiasm.
Tycker ändå att vi gör en hel del saker ihop som jag säger ja till, men han är en mer rastlös själ och vill att det ska hända saker.
Har uppmuntrat honom att gå ut med kompisar när jag inte vill, men det går lite trögt.
Och jag vill inte säga ja bara för husfridens skull utan ett nej ska räcka 🙂
Haha. Jag kan känna igen mig. När det gäller somligt i min och Philips relation så är det jag som är ”no-woman”. Socialt umgänge till exempel. Han skulle vilja att vi hade ett mer socialt liv medan jag hela tiden håller tillbaka. Jag har behövt hitta någon slags ”balanssträcka” (inte punkt) som jag kan röra mig på. Ibland är jag till och med den som föreslår så att jag inte alltid blir den som stoppar utan även kan vara den som drar igång. Och det känns bra. Tack för att du gav en annan vinkel på temat Kattis. Anar att det är flera som känner igen sig. 🥰
Tack Marie, Skönt att veta att jag inte är ensam om att vara No-Woman 🙂
Nej är också en mening! wow första gången jag hör det uttrycket. Läser era kommentarer och känner igen mig mycket. Jag minns gånger då jag sagt ja till saker som hela min kropp och själ skrikit nej till. Men hade inte förmågan att säga nej. Strategin blev att tänka, känn inte efter så mycket, ”det där går fort” eller ”när det är klart kan du göra annat”. Så blev jag uppfostrad som flicka född på sextiotalet. Nu när jag fyllt sextio år, börjar jag faktiskt kunna säga nej, (inte alltid) och ibland blir det aggressivt (surkärring) och ibland krånglar jag in mig i förklaringar (mestant) men jag har kommit långt och är så tacksam för att mitt arbete med mig själv faktiskt börjar ge utdelning efter årtionden. Dina texter och böcker har varit en del i mitt arbete de senaste åren och jag vill tacka för ditt mjuka och kloka sätt som går rakt in i mig och hittar en plats. Önskar er alla många sköna och lugna NEJ i framtiden. Kram/Lena
Och vad gott att läsa dina rader. Känner att du beskriver hur många av oss är när det gäller våra gränser men också dem vi håller på att bli. Tack Lena. 🥰🙏
Tänk att dessa 3 Bokstäver är så svåra att få till så de känns rätt…
Ja, det är sannerligen märkligt Anki. 😆🥰
Tack för de mjuka sätten att svara sina medmänniskor.
Jag har haft ett mönster att säga nej och inget mer. Vet att det är för hårt och kommit fram till, genom att läsa dina broförslag, att det inte gynnar kommunikationen mellan oss människor. Varför jag gjort så, beror kanske på en rädsla för krav och närhet, eftersom jag när jag var barn inte vågade säga nej till närhet, jag inte ville ha. I vuxen ålder när mitt nej inte respekterats.
Jag tror att ”genom att se personen: tack för att du tänkte på mig, men….
Och genom att” uppskatta erbjudandet, men…”. låter naturligt för mig.
För mig blir att ”öppna upp för framtiden” med en bro till en relation, som medfört glädje men också mycket smärta, svårt.
Det gäller en vänskapsrelation där jag inte vet hur det blir i framtiden, just nu bara sagt ett rakt nej.
Nejet förstås inte av personen. Så vet inte hur jag ska formulera mig.
Tack för att du berättar om hur din relation till ditt nej sett ut Eva. Dina rader får mig att tänka på att jag ofta har blivit oerhört stressad i situationer där jag ska säga nej eftersom jag vet med mig att jag är så lätt att övertala. Mitt nej har då blivit kort, avhugget och ibland nästan aggressivt. Så för mig har det tagit tid att säga nej lugnt och vänligt. Det är som att jag har behövt hitta tillbaks till tilliten till mig själv. Att jag kan stå kvar i mitt nej. 🥰
Tack för fin och viktig reflektion!
Jag använder nog samtliga, utom den näst sista som känns mer som en ursäkt. De olika sätten att utrycka sig på visar både omtanke, tack och ett nej – fint!
Jag behöver påminna mig var gång dock, det snabba svaret ligger tyvärr mer i tiden och dessutom tar jag ibland vissa relationer för givet och att de ändå förstår mig. Vilket de inte gör.
Tack Marie för fin reflektion 🥰
Tack själv Anette för att du delar med dig och för att du finns kvar i min närhet efter alla dessa år. Alltid lika fint att ”se” dig. 🥰
Så fins skrivet av dig – att bygga broar istället för att kasta livlinor. Gillar verkligen den liknelsen.
Väldigt svårt att bara säga nej tycker jag, men jag övar ständigt. Senast var det en granne som bjöd in mig och min man på fika. Varken han eller jag ville och jag anade dessutom att det fanns en baktanke med inbjudan. Jag svarade helt enkelt ”Tack för inbjudan, men vi har tyvärr inte möjlighet att komma.” Kändes jättesvårt att inte komma med en anledning (=livlina) , men jag hade ju ingen annan anledning än att vi inte ville och jag ville inte hitta på någon anledning som inte var sann. Det kändes jobbigt i stunden, men skönt nu efteråt.
Men visst är det så Anna. Det känns väldigt märkligt i början. Som att man glömt något när man bara svarar med en kort vänlig bro istället för en massa livlinor. Så det är ett väldigt bra knep som du gör. Att lyfta dig själv efteråt och påminna dig om att ditt nya sätt är omtänskamt både mot dig själv och den andra. Tack för att du delade med dig. ❤️
Nej är också en mening…det fick jag höra av min chef i våras när jag var i en sönderstressad tid. Jag förstod aldrig den meningen. Lät som nåt hon hade lärt sig på en kurs. Jag kan inte bara säga nej, det är så definitivt. Jag har dock fått lära mig att säga nej oftare, men ändå känns det svårt. Det jag använder mig mest av idag är ”jag har lite mycket just nu, kan jag återkomma?”…men egentligen känns den inte heller bra för då skjuts ett nej bara till framtiden och jag måste ändå svara nej. Ska ta till mig dina andra förslag Marie…de känns bättre. Tack!
Åh, så jag känner igen mig i det Yvonne. Att använda det där med att man ska återkomma. Det är i och för sig ett bra knep för att inte svara ja direkt men våndan över att man måste gå tillbaka och säga det där nejet är ett för högt pris att betala känns det som. Så tack för att du tog upp detta perspektiv. ❤️👍
Broar av omtanke är väldigt bra formulerat hur det känns! För precis som du skriver Marie har jag också haft svårt för det korta i ”Nej” vilket lett till utbroderingen/livlinorns som ibland blir öppningar för att andra får till ett ja av mig istället.
Precis som när du pratade om gränser och hur man kan sätta dem uppskattar jag den här texten lika mycket. ❤️
// Från en som gått Självmedkänsla 123 som ser fram emot dina reflektioner i det här formatet nu. Du väcker tankar och frågor inom en som är utvecklande. Att ta en stund för sig själv, att reflektera. Tack!
Ja, vi är många som har svårt för de där korta nej-en. Först trodde jag att det berodde på mig. Att det var jag som inte var tillräckligt modig och kraftfull. Men med åren har jag förstått att det handlade om att jag, med mitt nej, även behövde ta hänsyn till min empatiska personlighet och mina etiska värderingar. Ett nej men en bra av omtanke är mer min melodi. Och tack för din uppmuntran Annica. Den värmer. 😍