”Nej är en fullständig mening.”
Ett underbart citat av Anne Lamott. Så enkelt. Så sant. För visst har vi rätt att säga nej utan ursäkter, förklaringar och självförgörande bisatser.
Men för oss som bryr oss om våra relationer är det inte så enkelt. Ett avskalat nej känns som att vi kapar alla broar. Att vi lämnar den andre att klara sig själv. Så vi kastar en livlina efter vårt nej.
”Förlåt, jag är så dålig på att prioritera, jag borde egentligen kunna…”
Och innan vi vet ordet har vi trasslat in oss i en härva av förklaringar och ursäkter som försvagar vårt nej och som dessutom gör oss mer mottagliga för en övertalning.
Men det finns ett annat sätt. Istället för att kasta livlinor kan vi bygga broar.
Så här:
Genom att se personen.
”Tack för att du tänkte på mig men jag har fullt upp just nu.”
Genom att uppskatta erbjudandet.
”Det här verkar som en fantastisk idé men jag har just nu inte möjlighet att engagera mig.
Genom att öppna upp för framtiden.
”Inte just nu men hör gärna av dig nästa gång. Jag uppskattar verkligen att du frågar.”
Genom att visa eftertanke.
”Jag har funderat på det men kommer fram till att det inte går ihop med mina andra åtaganden just nu.”
Genom att önska lycka till.
”Jag kan tyvärr inte men jag hoppas det blir jättebra. Det låter verkligen spännande!”
När vi säger nej på det här sättet händer något märkligt. Vi får både stå stadigt i vårt nej och värna om relationen. Vi kapar inga broar, vi bygger dem. Broar av omtanke.
Att reflektera över:
- I vilka situationer kastar du oftast "livlinor" efter ditt nej?
- Vilken av de fem brosätten känns mest naturlig för dig att börja med?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
Tänk att dessa 3 Bokstäver är så svåra att få till så de känns rätt…
Tack för de mjuka sätten att svara sina medmänniskor.
Jag har haft ett mönster att säga nej och inget mer. Vet att det är för hårt och kommit fram till, genom att läsa dina broförslag, att det inte gynnar kommunikationen mellan oss människor. Varför jag gjort så, beror kanske på en rädsla för krav och närhet, eftersom jag när jag var barn inte vågade säga nej till närhet, jag inte ville ha. I vuxen ålder när mitt nej inte respekterats.
Jag tror att ”genom att se personen: tack för att du tänkte på mig, men….
Och genom att” uppskatta erbjudandet, men…”. låter naturligt för mig.
För mig blir att ”öppna upp för framtiden” med en bro till en relation, som medfört glädje men också mycket smärta, svårt.
Det gäller en vänskapsrelation där jag inte vet hur det blir i framtiden, just nu bara sagt ett rakt nej.
Nejet förstås inte av personen. Så vet inte hur jag ska formulera mig.
Tack för fin och viktig reflektion!
Jag använder nog samtliga, utom den näst sista som känns mer som en ursäkt. De olika sätten att utrycka sig på visar både omtanke, tack och ett nej – fint!
Jag behöver påminna mig var gång dock, det snabba svaret ligger tyvärr mer i tiden och dessutom tar jag ibland vissa relationer för givet och att de ändå förstår mig. Vilket de inte gör.
Tack Marie för fin reflektion 🥰
Så fins skrivet av dig – att bygga broar istället för att kasta livlinor. Gillar verkligen den liknelsen.
Väldigt svårt att bara säga nej tycker jag, men jag övar ständigt. Senast var det en granne som bjöd in mig och min man på fika. Varken han eller jag ville och jag anade dessutom att det fanns en baktanke med inbjudan. Jag svarade helt enkelt ”Tack för inbjudan, men vi har tyvärr inte möjlighet att komma.” Kändes jättesvårt att inte komma med en anledning (=livlina) , men jag hade ju ingen annan anledning än att vi inte ville och jag ville inte hitta på någon anledning som inte var sann. Det kändes jobbigt i stunden, men skönt nu efteråt.
Nej är också en mening…det fick jag höra av min chef i våras när jag var i en sönderstressad tid. Jag förstod aldrig den meningen. Lät som nåt hon hade lärt sig på en kurs. Jag kan inte bara säga nej, det är så definitivt. Jag har dock fått lära mig att säga nej oftare, men ändå känns det svårt. Det jag använder mig mest av idag är ”jag har lite mycket just nu, kan jag återkomma?”…men egentligen känns den inte heller bra för då skjuts ett nej bara till framtiden och jag måste ändå svara nej. Ska ta till mig dina andra förslag Marie…de känns bättre. Tack!
Broar av omtanke är väldigt bra formulerat hur det känns! För precis som du skriver Marie har jag också haft svårt för det korta i ”Nej” vilket lett till utbroderingen/livlinorns som ibland blir öppningar för att andra får till ett ja av mig istället.
Precis som när du pratade om gränser och hur man kan sätta dem uppskattar jag den här texten lika mycket. ❤️
// Från en som gått Självmedkänsla 123 som ser fram emot dina reflektioner i det här formatet nu. Du väcker tankar och frågor inom en som är utvecklande. Att ta en stund för sig själv, att reflektera. Tack!