”Men ska du steka köttet nu?!”
Orden är knappt uttalade innan jag hör hur de låter. Jag ser Philips blick och inser att jag gjort det igen. Där stod han glad och förväntansfull vid spisen medan jag redan hade planerat varje moment av matlagningen i mitt huvud. Jag hade läst receptet från början till slut, markerat mentala tidpunkter för varje steg och visualiserat det fantastiska slutresultatet. Och så började han, gud förbjude, i fel ände.
Mitt behov av att ha kontroll krockar med hans sätt att ta sig an uppgiften. Visst, en del av mig vet att maten blir klar oavsett vilken ordning vi följer. Men något inom mig spänner sig när saker inte går enligt min inre plan.
Kanske känner du igen dig? Den där känslan av att alltid vilja ligga steget före? Att ha koll på nästa drag innan någon annan ens tänkt tanken?
Och varför gör vi då så? Vi vet ju att kontrollen tar mer än den ger. Att den skapar spänningar i nacken, i relationerna och i samvetet.
Bakom vårt kontrollbehov döljer sig oftast djupa rädslor som vi sällan pratar om.
Rädslan för oförutsägbarhet är en av de starkaste. När vi släpper kontrollen öppnar vi dörren för det okända. En ovisshet som kan kännas obehaglig, ja till och med hotfull.
Det handlar också om rädslan för att misslyckas. Om något går fel när vi har släppt taget känner vi oss ansvariga för att vi inte grep in. En skuld som kan vara svår att bära för den som bryr sig om andra.
Men kanske allra djupast finns rädslan för identitetsförlust. När ”att ha kontroll” och ”att ta hand om andra” har blivit en så integrerad del av självbilden väcker tanken på att släppa taget existentiella frågor: Vem är jag om jag inte är den som fixar allt? Vad är mitt värde om jag inte är oumbärlig?
Att släppa kontrollen handlar därför inte alls om att helt enkelt bestämma sig för att ”nu får någon annan ta över”. Det vore att be om för mycket av oss själva, för snabbt.
Det handlar istället om att långsamt bygga tillit. Inte bara till andra människor, utan framför allt till oss själva och till själva processen. Varje gång vi vågar släppa taget om en liten del av kontrollen och ser att det håller, växer tilliten. Till att livet fungerar även när vi inte styr varje detalj. Till att vi fortfarande är värdefulla när vi inte fixar allt.
I denna nya tillit finns en möjlighet att upptäcka sidor av oss själva som vårt kontrollbehov har lyckats tränga undan. Kanske en lekfullhet, en spontanitet eller en närvaro som vi nästan glömt bort. Men vägen dit går inte genom stora och dramatiska förändringar. Istället handlar det om att varsamt och försiktigt öva upp vår förmåga att lita på att livet bär – ett litet släpp i taget.
”Äh, förresten. Gör som du vill med köttet, Philip. Det blir bra vilket som.”
Att reflektera över:
- Vilken av de tre rädslorna bakom kontrollbehovet känner du mest igen dig i?
- I vilken vardagssituation skulle du kunna öva på att släppa kontrollen, bara lite?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
Sååå bra du beskrivet detta. Igenkänning – speciellt när orden hinner komma o jag kommer på mej själv direkt…
Jag är så tacksam för dina texter Marie och det gäller även fast jag inte kommenterar.
Vad gott att höra. Tack Liselott. ❤️
När jag tänkt ut vilken väg som blir smidigast/närmast när killen kör.
Kom på mig och har börjat säga – kör vilken väg du vill, alla bär hemåt.
Förr skötte jag allt hemma pga en sambo som inte mådde bra. Sedan fortsatte jag med det eftersom då var jag ensamstående med 3 barn. Vips var det en livsstil!
Nu tränar jag på att släppa kontrollen och jag är värdefull ändå. ❤️
Vilket underbart exempel på när kontrollbehovet kan lyfta till oanade höjder. Passagerarsätet fram. Tack Sari för den. Och för dina kloka tankar. 🥰🙏
Att tappa sin identitet…
Men jag är rädd att jag tappat den och mig själv och gett upp hoppet att förändras. Är 61 år och tanken att försöka förändras är borta… lever andras liv. Väntar på att behövas… inte på vad jag vill längre.
Blir ledsen för din skull när jag läser dina rader Marie. Att förlora hoppet om möjligheten att påverka sitt eget liv känns tungt. ❤️❤️❤️
Att misslyckas, vara ansvarig och skuld.
”Hade jag bara haft mer koll så hade det och det inte hänt…”
Som om ALLT runt omkring mig är mitt ansvar. Vilket det ju inte är.
H
Galet jobbigt att vara den som nästan alltid lägger sig i hur saker görs. Och kommer med ”goda råd/tips” som ju egentligen är tillrättavisningar som bara triggar den andre….
Tack Åsa för att du visar på en viktig koppling mellan skuld, ansvar och kontrollbehov. 🥰👍
Tack för dina kloka och varma ord, de som berättar och berör. Sen lång tid har jag uppmärksammats för vad jag gjort, vad jag presterat. Inte ens som barn fick jag uppmuntran och uppskattning för den jag är. Så tacksam att mina insikter har fått mig att ta hjälp av andra, att göra förändringar i mitt liv som ger mig möjlighet att släppa på kontrollen, att inse att jag är värdefull för den jag är och inte bara det jag gör. Tacksamheten över att få vara i nuet, utan jämförelse och utan behov av andras bekräftelse. Att jag får vara precis som jag är och att det räcker gott.
Så gott och hoppfullt att läsa om din resa AnnKatrin. Tack. ❤️🙏
Exemplet talade direkt till mitt hjärta.
Jag släppte min dotter och nu skulle hon börja sitt självständiga liv. Då hände det fruktansvärda ”olyckan” Sen den dagen har jag fastnat i en skuld att det va mitt fel. Jag vet att det inte bara va mitt fel, andra va inblandade, men jag borde ha sett till henne noggrannare, satt stopp för alla de efterföljande ”olyckorna”. Nu ca 10 år efter så fylls jag fortfarande av skuld som är fruktansvärd svår att släppa.
Åh, vad smärtsamt Cecilia. Skuldkänslor kan verkligen få en att vilja greppa tag när det handlar om en sådan smärtsam förlust. ”Om jag bara… så hade inte…” är ju ett vanligt mänskligt sätt att resonera när det gör tokont. ❤️❤️❤️
Tack Marie för ett mycket klokt och viktigt inlägg! 💕
Jag känner SÅ väl igen mig – jag ska alltid ”lägga mig i” och styra och ställa. Trots att jag egentligen inte orkar. Och trots att jag VET att det leder till irritation hos min omgivning… Men det går liksom inte att hejda.
För mig handlar det nog mest om rädslan av identitetsförlust. Känslan av att ”vad är mitt värde om jag inte är oumbärlig”. Så sorglig insikt och så fint du sätter ord på det. Tack!
Min känsla bottnar i att ha vuxit upp med en deprimerad mamma vars känslor av livsleda jag fick axla som barn. Det har lett till att jag tidigt lärde mig att sätta andras behov och känslor före mina egna. När jag inte har kontrollen tappar jag fotfästet och känner att jag inte betyder något för någon. Ungefär så. Det är svårt att förklara och oändligt sorgligt.
Tack Åsa för ditt insiktsfulla svar. Precis som du beskriver kan kontrollbehovet ligga djupt. Något som kan få oss att bli mer förstående mot oss själva när kontrollerandet går överstyr trots att vi innerst inne inte vill.❤️🙏
”Oförutsägbarheten ” som spännande”. Dagens världsläge med krig, bomber och drönare, maktgalna personer som bestämmer över allt och alla och vill ha så mycket mer, geografiskt läge med mera kan få mig många gånger om att känna mig mycket otrygg.
Kontrollbehovet gör att jag som oftast kommer för sent. Det ska vara undanplockat och fint.
Tack Helena för att du delar med dig. Och vi är många som kan känna igen oss i den rädsla som världsläget försätter oss i. Här är det tufft tt släppa taget. Kommer på mig att göra det flera gånger per dag. Inget blir ju bättre av att jag ligger sömnlös och blir orkeslös, tänker jag. ❤️👍
Att släppa kontrollen väcker bestörtning hon anhöriga som vill ha kontroll i mitt fall min sambos vuxna döttrar. Min sambo har börjat få svårt med talet och att förstå nya instruktioner rutiner går för det mesta bra om han gör en sak i taget. Behovet av att kontrollera honom är större för döttrarna som bor långt bort och tänker inte flytta närmre. När jag låter honom klara sig själv blir de oroliga, jag tänker då kunde du hälsa på din pappa och ägna lite tid åt honom vilket inte de erbjuder spontant det måste planeras mycket noga för de är 3 mycket upptagna/ självupptagna? Kvinnor mitt i livet som vill ha kontroll men vill inte vara den som är närvarande mer än om det passar dem.
Tack för att du delar med dig Agneta.Och det där kan verkligen vara utmanande. Man själv vill och har bestämt isg att släppa taget men omgivningen ”håller emot”. Då gäller det att släppa taget om de eventuella skuldkänslor som uppstår då omgivningen trycker på. 🥰👍
När andra i familjen inte hjälper till att plocka undan sina saker. Då börjar jag också låta saker stå framme, istället för att ta undan mina saker som jag vill göra och så blir jag besviken på de andra att de börjar slarva 🙂
Tack Eva för att du visar på ett så bra vardagligt exempel där det kan vara en riktig utmaning att släppa taget.❤️👍
I viljan att alltid ligga steget före -kontrollbehov.
I de flesta situationer som kräver planering
Tack för dina tankar Anki. ❤️🙏
Jag tror det är ganska vanligt att man som förälder vill vara den som fixar och finns till hands för barnen. Det blir som en livsuppgift och identitet. Jag vill ha den rollen även om jag ibland klagar på den. Ibland försöker jag ändå övergå till att stötta barnen i att själva fixa det som behövs. Jag finns med men det är dom själva som får göra det. Föräldraskapet innebär ju till stor del att vi ska lära våra barn att klara sig utan oss vilket det också kan finnas en motsättning i. Samtidigt kan vi bli viktiga för dom på ett annat sätt.
Tack Emma för att du delar med dig av det här med att släppa taget som förälder. Inte helt lätt och något som många föräldrar tampas med. Det finns ju hela tiden en avvägning man får göra. Att helt släppa taget ska man ju inte göra så länge de är minderåriga men samtidigt behöver man ju göra det mer och mer om de ska bli självständiga. Det ingår ju i föräldraskapet precis som du säger. 🥰👍
Vilken av de tre rädslorna bakom kontrollbehovet känner du mest igen dig i?
Den första, det oförutsägbara.
I vilken vardagssituation skulle du kunna öva på att släppa kontrollen, bara lite?
Exemplet med köttet är lysande. Förr följde jag också recepten exemplariskt. Nu så behöver jag träna på att ställa öppna frågor tex som -Jag försöker följa receptet, hur tänker du om köttet? Och får antagligen ett svar utanför ”boxen”. Och jag får då en aha upplevelse. Att så kan man också göra.
Tack Fiona för dina tankar och ditt coachande sätt att bemöta en situation som den jag hade i köket. Den tar jag med mig. ❤️🙏
Hej!
Oj, detta reagerade jag på för jag känner igen mig väldigt väl. När jag var på promenad med en vän där jag inte kände till området anmärkte hon att jag hela tiden frågade ”hur går vi sen ,hur går vi sen..”…
Jag hade behov av att veta i förväg istället för att bara följa med och jag var helt omedveten om det. Det var bra att min vän påpekade det för mig , det fick mig att ” vakna till” om mitt kontrollbehov.
Tack för dagens text, så viktigt för mig.
Elisabet Hellström
Tack för att du delar med dig hur ditt kontrollbehov ser ut Elisabet. Och jag tänker att din vän dels sa det på ett sätt som kändes bra för dig och att du själv var mogen att ta det på ett sätt som fick dig att omvärdera dig själv. Fint att få ta del av. ❤️🙏
Oförutsägbarheten, den är läskig samtidigt som jag kan tycka den är spännande, fast jag vågar inte riktigt släppa utan det stannar vid en önskan att göra så.
Morgonrutinen , att jag är så noggrann med allt, att inte lämna något efter mig, jag bäddar, tar in disken ( fast jag vet att jag kan göra sen) . Just noggrannheten skulle jag
vilja släppa på lite. För att jag blir så trött att ha mitt egna krav på mig att vara så noggrann. Så går det av bara farten. Ingen annan än mig själv som bryr sig😅
Tack för att du delar med dig Camilla. Kan känna igen det där med noggrannheten. Att våga släppa på den. Jag har tränat mig successivt. Tål mer ”skit i hörnen” idag än vad jag någonsin gjort. 😉❤️👍
För mig som projektledare på jobbet faller det alltid på mig att ta hand om, lösa och rätta till det som inte blir rätt eller bra. Det är också jag som ska stå för alla tidsplaner och budgetar inför beställare och styrgrupper, så om man då gör saker ineffektivt eller inte alls, eller lägger tid på andra saker så måste jag ta skott för det. Jag är bra på allt detta och gör det så att alla är nöjda i slutändan. Men det som är min största drivkraft och rädsla mot att då släppa taget, är att jag får så mycket onödigt extrajobb och ”sitter fast” i uppgifter som aldrig blir klara. Som att jag sitter fast i tuggummi. OCH att jag känner mig väldigt utnyttjad och ”ohörd” av de som inte gör sitt jobb ordentligt.
Tack Siv för att du tar upp detta. Jag känner igen det dilemma du beskriver. Om jag släpper taget blir det mer jobb för mig i slutändan men om jag inte gör det förändras inte heller det mönster jag sitter fast i (i mitt fall att jag har en tendens att ta för mycket ansvar för allt och alla). Det finns inget lätt eller rätt svar. Jag tror vi får väga för- och nackdelarna och fatta ett så klokt beslut vi kan. ❤️👍
Jag är på en husbyggarkurs och igår fick jag gripa in och rätt vår byggledare när hen placerat väggarna i vårt lilla hus ut och in. Jag gjorde ingen grej av det utan när hon sagt att det inte spelar någon roll så lät jag det vara. Men då såg jag att en av de andra ledarna gick fram till hen och påpekade felaktigheten. Hen avvisade det igen. Den andra ledare var den som ritat huset. Till slut sa jag bara ”äsh, nu vänder vi bara på dom”. Så neutralt jag kunde men bestämt för att få slut på diskussionen. Det verkar som att hen blev rätt sänkt av detta. Och jag har fruktanavärt dåligt samvete. Jag känner dock bara att i vissa situationer så spelar saker visst roll och en bör säga något. Även om jag förstår att en köttbit kanske inte har den tyngden. Det är dock en jobbig känsla att bära när man ser att den andra parten tar illa upp. Det är ju liksom inte meningen. Alls. Sitter nu och äter frukost innan jag ska dit igen för en hel dag till. Hoppas hen är som vanligt nu och har kommit över detta. För bådas vår skull.
Tack Clara för att du delar med dig. Jag tyckte du hanterade det hela galant. Du sa inte att hon hade gjort fel utan kom med ett direktiv som majoriteten tycktes överens om. Och jag tänker att du tar upp en viktig sak. Att man ofta behöver överväga om man ska kliva in eller släppa taget. Det finns för- och nackdelar med båda. Och det här är vi behöver luta oss mot vår egen klokhet och sunda förnuft. ❤️👍
Nummer två. Men nästan lika mycket alla tre.
Köket är min domän, där är jag kung.
Det är där jag får bekräftelse.
Min starka sida, god mat, mat lagad på rätt sätt.
Kakor, efterrätter.
Gott att bli bjuden också.
Men min man litar jag inte på om det ska bli gott.
Varför inte vara bäst någonstans?
Tack för att du delar med dig Anna. Dina kloka tankar får mig att se att det naturligtvis handlar om huruvida jag verkligen vill släppa taget. Du vill vara ensam kung i köket och det är ju helt i sin ordning, och rent av nödvändigt, att ha koll på hela processen. Jag däremot vill att vi ska laga mat tillsammans och då blir kontrollbehovet kontraproduktivt. Tack för att jag fick klargöra denna viktiga aspekt.🥰👍