Om Marie
Jag skriver för oss som bryr oss. Och som inte vill välja mellan de andra och oss själva.
Det började hemma
Det blev min roll. Den som kände av. Den som anpassade sig. Den som försökte rädda.
Jag växte upp med mammas alkoholism. Hemma lärde jag mig tidigt att läsa av stämningen, för att veta hur dagen skulle bli. Till slut var jag så bra på att läsa hennes signaler att jag tappade kontakten med mina egna.
För dig började det kanske på ett annat sätt. Senare, i en relation, i föräldraskapet eller på jobbet. Men jag tror att vi lärde oss samma sak, du och jag. Att den som bryr sig också ska bära.
Det fanns inget för mig
Som vuxen fick jag samma råd som du säkert har hört. Säg nej. Sätt gränser. Tänk på dig själv.
Jag försökte. Men det skavde varje gång. Jag trodde att jag måste välja. Fortsätta bära, eller bli någon annan. Någon hårdare, som inte brydde sig på samma sätt.
Jag ville fortsätta bry mig. Men utan att försvinna.
Och för en sådan som mig fanns det ingenting.
Lite i taget
Jag kunde vara kvar. Både hos dem och hos mig själv.
Det kom ingen plötslig insikt. Det växte fram under många år. Ett nej här, en gräns där. Och lite i taget förstod jag att jag aldrig hade behövt välja.
Som när jag sa till min sambo Philip att en träff per helg är min gräns. Förut sa jag ja till mer umgänge än jag orkade med. Jag vill fortfarande vara med våra nära och kära. Bara på ett sätt där jag också finns kvar.
I över trettio år har jag arbetat med familjer där någon bär mer än sitt. Där syns mönstret tydligt. Men jag känner igen det överallt. Det är för oss jag skriver.
1991
Blev terapeut
2001
Blev coach
2015
Startade Bli mera du
Idag skriver jag till 16 000 läsare varje söndag.
Så arbetar jag
Inga pekpinnar
Det finns redan tillräckligt med skuld i våra liv. Här får den vila. Du behöver inte prestera, och du kan inte göra fel.
Enkelt och jordnära
Jag gör det svåra begripligt, så att du kan använda det i din vardag. Det får ta den tid det tar.
Omtanken gäller även dig
Du får vara lika varm som förut. Skillnaden är att du själv också ryms i den värmen. Din trötthet, dina behov och dina gränser.
Framåt, inte bakåt
Det här är inte terapi. Vi stannar inte i det som har varit, utan tittar på vad du kan göra härnäst.
Jag bryr mig om dig. Men jag kommer aldrig att bära dig. Jag litar på att du kan gå själv.
”Jag tänker dagligen och stundligen ’Känsla eller ansvar?’ När jag släpper finns det plötsligt utrymme för mig att fråga: Vad behöver jag, just nu?”
lena gylfe
deltagare i Bara ditt ansvar
Det som fyller på
Jag fyller på med det lugna och det vackra.
Morgonen är min. En stund i stillhet innan dagen börjar.
Sedan går jag ut med Asta längs kusten. Hon nosar och jag tänker.
Jag skapar gärna lugna, vackra rum. För mig själv och för andra.
Och så familjen, med Philip och alla barnbarnen. Där är det sällan lugnt. Men alltid varmt.
Omtankar varje söndag
Jag skriver till dig. Korta texter om hur du har det med andra. Och om hur du har det med dig själv.