Peka med hela handen. Sätta ner foten. Inte vika sig en tum.
Så trodde jag länge det måste vara för att sätta gränser. En föreställning som fick mig att överträda mina egna gränser varje gång jag försökte sätta dem. För även om vi som är omtänksamma ibland blir följsamma av rädsla för att inte bli accepterade, drivs vi också av något djupare – en grundläggande värdering om att visa hänsyn, vara lyhörda och respektera andras integritet.
Men gränser behöver varken vara hårda eller kantiga. Istället kan de vara både tydliga och följsamma. Precis som vi själva.
En gräns är inte antingen mjuk eller fast
Ett grundläggande behov som vi kan uttrycka på olika sätt – ibland mjukt och följsamt, andra gånger mer bestämt. Det är inte gränsen i sig som är hård eller mjuk, det är vårt sätt att kommunicera beroende på situationen.
En gräns blir tydligare genom sin följsamhet
Ett enkelt ”jag uppskattar att du frågar” före vårt ”nej” visar att det är gränsen, inte relationen, vi värnar om. Genom att se personen framför oss blir vårt nej både lättare att säga och ta emot.
En gräns som får röra sig står stadigare
När vi anpassar vårt sätt att uttrycka den – efter person, situation och tid – blir den paradoxalt nog tydligare. För en gräns som får följa livets rörelse blir en gräns vi kan hålla över tid.
Så istället för att peka med hela handen eller sätta ner foten kan vi låta våra gränser vara lika följsamma som vi själva. När vi gör det märker vi något oväntat – att det är då de blir som allra tydligast.
Att reflektera över:
- När du tänker på någon vars sätt att sätta gränser du beundrar - vad är det de gör som fungerar så bra?
- Hur skulle du kunna ta med dig något av det in i ditt eget sätt att sätta gränser?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
Fint att just detta kom upp, jag tränar sedan några månader tillbaks på att veta vad mina gränser är och när jag ska sätta dem🙂↕️inte lätt, har en väninna som så självklart verkar veta när ett ja är ett ja och v.v .. lärt mig utav henne en del men terapin är absolut viktigast.
Heja dig. Övning ger färdighet. 😊❤️🙌
Jag känner någon som kan inleda det hen tänker säga med något positivt, lite mjukare innan gränsen meddelas. Det är fint att kunna kommunicera så.
Jag känner att för mig själv så försöker jag tänka efter innan jag skriver,
men en intensiv känsla gör ofta att jag går rätt på. Det händer att jag klarar att skriva på ett mjukare sätt.
Ja, det är verkligen en fin konst att lära sig. Att alltid börja mjukt innan man tar upp något, vare sig det är något tufft eller bra. Märker själv att jag har en tendens att gå rakt på när jag svarar. Som nu till exempel. 😉 Tack Eva för du fick mig att tänka till. ❤️👍
Jag tänker på hur ofta det slår mig att gränser jag sätter inte inte kan uttryckas likadant i varje situation. Ibland måste den, som, bara påminnas lite försiktigt om, ibland försvaras med full styrka. Ofta tänker jag att jag är otydlig när jag gör så. Men nu när du skrev såhär, så tänker jag att det nog inte alls är fel. Det betyder ju inte att själva gränsen överträds, bara att jag uttrycker mig olika om den.
Precis så. Det här är viktigt för oss att förstå för det innebär att vi får en bredare repertoar att tilgå när vi gränsssätter. Och vi slipper känna skuld när vi är flexibla. Tack för att du delade med dig Elizabeth. ❤️🙏
Personer jag beundrar är de som säger gränser vänligt men bestämt att man hör vad som gäller nu.
Jag själv kan gå i fällan att inte säga vad jag menar när personer säger fy tittar du på Mello, fy tittar du på bonde söker fru m.m.
Personer som dömer andra vad de tittar på.
Ja, det där kan vara knepigt. Personen har ju redan varit dömande och då kan det vara svårt att säga: ”Ja, det gör jag och JAG tycker om det.” eller ”Ja, tänk så olika smak vi har du och jag.” Alltså hävda sin rätt att tycka om det man gör oavsett vad den andra tycker. ☺️❤️
Tack för ett viktig inlägg! Det är något jag önskar jag kunde lära mig! Mitt nej kan bli väl hårt ibland och komma alltför snabbt. Och jag ångrar mig många gånger efteråt. Inte att jag sa nej, men hur jag uttryckte mig. Så det här är något jag behöver öva på.
Tack för att du delar med dig Kattis. Min erfarenhet är att det ofta blir rätt hårt och trubbigt i början. Det är som att pendeln slår åt andra hållet. Man har varit för mjuk innan och nu blir man för hård. Men med tiden kommer man hitta en väl avvägd balans. Få den där följsamheten som tar hänsyn både till en själv och andra. ❤️
Tack Marie, ja nu värnar jag så hårt om mina gränser och är överdrivet rädd att någon överträder dem. Tidigare i mitt liv såg jag inte gränserna utan ibland lät jag människor köra över mig. Det gör ont när jag tänker på det nu. Jag hoppas att jag kan få den där följsamheten och känna in situationer och inte värja mig på en gång.
Ja, det tar sin tid det där. Att både våga och veta när man ska vara följsam och när man behöver vara stentuff. Jag lär mig hela tiden. 🥰
Hej
Jag har alltid haft en inre konflikt vid gränssättning. Jag har funderat mycket på varför…
Jag kan inte alltid sätta en gräns, snabbt.
Mina gränser blir tydligare antingen om jag ger mig tid att tänka efter, före.
Eller, ibland har jag satt en gräns, o blir ifrågasatt . I efterhand kan jag oftast förklara varför. Jag har valt omedvetet en gräns.
Varför är det så svårt att snabbt o tydligt, veta din gräns?
Tack Tina för din fråga. Den fick mig att tänka efter. Jag tror det har att göra med att vi i stunden brottas med väldigt mycket. Både hur vi ska uttrycka gränsen men också vår eget inre resonemang kring om vad vi tycker och känner, osäkerheten om vad ska klara det, rädslan öve hur den andre ska reagera, tvivlet på om vi har rätt att sätta en gräns. Ja, det rör sig en hel del på vår insida och det är därför som det i stunden kan vara svårt att båda veta var gränsen går och hur vi ska förmedla den. De gränser vi sätter snabbt burkar vi ofta vara väldigt klara över, eller hur?
Om jag tänker litet till…
Det skulle ju därför vara bra för oss att ge oss betänketid innan vi svarar. Att inte kräva av oss själva att svara direkt. Och det skulle också vara bra för oss att även tänka igenom vilka gränser som vi tycker är nödvändiga för oss. Att reflektera över våra gränser generellt så att vi är bättre rustade när de blir utmanade.
VAd tror du om det? 😊
Jag har försökt sätta en gräns många gånger män det har ofta inte fungerar måste ofta anpassa mig efter andra
Tack Marie för att du berättar om dina svårigheter. Det ÄR inte lätt att sätta gränser för oss som är mer av den omtänksamma sorten. Vi behöver öva oss mycket och länge. Något som har hjälpt mig är att börja i det lilla och i relationer som inte är så betydelsefulla. Till exempel att tala om för någon när de går före en i kön eller byta en vara som är felaktig. Ja, det finns gott om tillfällen att öva vår förmåga innan vi testar den på de relationer där vi vet att vi borde börja sätta gränser för vårt välmåendes skull. 🥰
Tack Marie för att du tog upp detta svåra ämne!
Dina kloka tankar hjälper så otroligt mycket. Gränssättning är nog det som jag kämpat mest med i mitt liv. Det är inte lätt att få gränssättningen att hamna på ”rätt” eller lagom nivå. Men ditt inlägg är till stor hjälp! Det är så viktigt att vara respektfull utan att bli otydlig.
Tack Gunilla. Och jag kan erkänna att gränssättning är det som även jag jobbar mest med. 😉❤️👍
Tack fina Marie! 🤗🍀🦋🌸
Dina mail är det bästa jag får! Vill du veta hur många gånger jag läser de? 😉
Jag beundrar folk som sätter gränser mjukt, innan de blir arga … med ett leende och ett Nej.
Och de sätter gränserna med ögona som inte glor av missnöje el irritation utan snälla ögon som säger att jag gillar dig men inte det här….
Ibland behöver de inte ens säga något, tystnaden och kroppen talar för sig.
Undrar om det är därför de blir mer respekterade utan tjafs?
Undrar om de här människorna är mer stabila inuti el självsäkra el mer kärleksfulla?
Själv har jag låååångt väg dit!
Tack Azar för dina fina ord. Det gör mig så glad att du tycker om det jag gör. Och jag tänker att det du tar upp är så bra. Att det är genom att titta på andra som sätter gränser på ett sätt som vi själva skulle göra som vi får både mod och tips. Jag har lärt mig massor om mjuk och tydlig gränssättning på detta sätt. Har så många gånger tänkt tyst för mig själv: ”Men åh, kan man hantera det så?!” ❤️👍
Intressant inlägg!
Jag håller på att träna på att sätta gränser då jag för några år sedan blev medveten om att det behövs göras.
Men ofta när jag sätter gränser (på jobbet) får jag en jobbig känsla av att andra blir besvikna på mig. Att jag inte levererar vad de hoppades på. Jag har alltid trott att jag måste vara så bra hela tiden. Nu försöker jag leva efter tanken Bra nog duger, och sätter utifrån det gränser för vad jag vill och orkar. Känns på ett sätt bra att ”stå upp för mig själv” men jag slås nästan varje gång också av en känsla att inte då bli omtyckt..
Tack Maja för att du tar upp detta. Känslan av att andra blir besvikna är ofta ett stort hinder för oss när vi sätter gränser. Och precis som du själv tar upp handlar det om våra egna värderingar kring vad vi tror vi måste leva upp till för att bli omtyckta. Värderingar som vi kan ändra på vilket du också tar upp. Du har gått från ”jag måste vara bra hela tiden” till ”bra nog duger”. Och jag tänker att det funkar så här. De gamla värderingarna nöttes in omedvetet och de nya måste också nötas in men nu medvetet. Så fortsätt bara som du gör så kommer du mer och mer känna att den där rädslan klingar av. Att den inte blir lika laddad. 🥰👍
Tack för din kloka ord Marie!💖💫🌷💕
Jag lär mig så otroligt mycket av dina tankar, reflektioner och kunskap Maria !!! det här med att sätta gränser är bland det svåraste jag har att göra det med mig själv och mitt sätt att kommunicera dem. Varje gång jag som liten ficka försökte protestera och säga emot fick jag stryk.
Detta har präglat mig hela mitt vuxna liv, jag har med hjälp av terapeuter fått hjälp att sätta fingret på det skada, vrede, ilska smärta, sorg men också på medvetenheten och viljan att jobba med mig själv angående det.
Mitt problem fortfarande är att jag behöver blir riktigt arg för att sätta gränser, det är jättesvårt för mig att portionera ut och kommunicera mina gränser i direkt proportion på vad som gäller.
Bara en liten kommentar men också glädje och tacksamhet för dina kloka kommentarer och visdom som fungerar som balsam för min själ.
Tack för dina fina ord och även för att du berättar om den resa du gjort för att kunna sätta hälsosamma gränser. Kan gott förstå hur din rädsla för att bli straffad sitter i fortfarande blir därför väldigt imponerad av det arbete du lagt ner för att kunna stå upp för dig själv. 🤩❤️
Hej, det var precis ett sådan mail som passade så bra att komma precis nu. Jag brottas med gränser mot min familj. När syskonet vill bjuda in sig på födelsedagsfirande fast jag egentligen inte vill ha den personen där. Och syskonet vill att jag ska ordna middag för denne och partnern samt våra föräldrar men jag vill inte vara med på dysfunktionella familjesammankomster. Det triggar otroligt enormt att få dessa förfrågningar och jag gör upp tänkbara scenarion i mitt huvud. Men istället för att säga nej halar jag ut på det genom att fråga ”när passar det för er”, ”hur ser helgerna ut framöver”. Jag vill inte utsätta mig för att träffas men vill heller inte utsätta mig för helvetet som bryter loss när gränser dras.
Hur gör man? Hur kan man fast man är vuxen ha så svårt att dra en gräns och tänka mer på sitt eget långsiktiga välbefinnande än att inte behöva möta obehaget av att stå upp för sina gränser?
Tack för din ärliga kommentar. Och jag tänker att du fångar ett vanligt dilemma när man försöker bli sund i en osund familj det vill säga bryta gamla invanda mönster. Man ser vad som försegår och vill inte vara delaktig men samtidigt är man livrädd för konsekvenserna för vad som kommer inträffa om man bryter mot alla tysta regler som finns. Och den där rädslan är verklig. Den finns där eftersom man har varit med om konsekvenserna förr och man kan också förstå att samma sak kommer hända igen. De har ju inte ändrat sig, eller hur?
Så när du säger att du har svårt att dra gränser mot din dysfunktionella familj så kan jag bara bekräfta dig i det. Det ÄR svårt. Helt enkelt för att de troligen kommer bete sig precis på samma sätt som de alltid har gjort. Det som du själv kallar för att ”helvetet bryter lös”.
Så hur hanterar man det på ett sätt som funkar? Ja, det jag har sett två strategier. Antingen bryter man sig loss helt. Står ut med att ”helvetet bryter lös”. Eller så lär man sig leva sida vid sida med sin dysfunktionella familj men på sina villkor. Man begränsar umgänget (ex. bara en timme åt gången, bara två sammankomster om året) och/eller styr formatet (ex. bara var en och för sig, bara på offentliga platser, aldrig med alkohol, aldrig ensam). Vilket man väljer är upp till en själv. Inget är mer rätt än det andra. Det viktiga att det känns rätt för en själv.
Tack! Detta behövde jag höra. Det är inte lätt och ingen verkar förstå varför man väljer som man gör (förutom min egen familj).
Boktips! ”Vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar” Bland annat skilj på relation och kontakt. Hoppas att den kan hjälpa och stärka dig.❤️
Tack för tipset! Det ska jag kolla upp
Nej det är verkligen inte lätt. För min del tror jag att gränssättning och att vilja överförklara (alltså få andra att verkligen förstå sitt val) hänger ihop. Det kan också vara svårt att släppa tanken om att andra måste förstå ens val eller argument
Tack för ditt svar! Det är verkligen värdefullt med ditt forum som du erbjuder. Att få ta del av dina och andras tankar och reflektioner. Det är stärkande! Man får en skjuts i rätt riktning 🙂
Hej! Angående följsamma gränser tackar jag för din fina påminnelse. Jag reflekterade nyligen efter ett samtal med en kollega, över om jag under årens lopp i min yrkesroll som specialpedagog har formats så av att se olika perspektiv, att jag inte tar ställning? Kollegan ville få mig att göra det, om varför en viss grupp människor gör som de gör och varför de inte tycks ändra vissa beteendemönster, som vi ser inte fungerar särskilt bra i skolans värld. Jag kunde inte landa i antingen det ena eller det andra. Människor är komplexa. Det handlade om att jag kände respekt för de människornas integritet, som vi då diskuterade. Jag höll mig ifrån att förklara mig (försvara mig) utan lyssnade på kollegan och jag visade på att det var en svår sak att lösa, att det finns flera sidor av saken. Jag utgick ifrån individerna, han ifrån en grupp människor som tycks göra samma fel. Jag vill/kan inte uttala mig om andra på det sättet. Så min gränssättning blev denna gång att visa att det inte fanns några enkla lösningar eller svar. Men kollegan väckte min nyfikenhet på att ta reda på mer, för en ökad förståelse! Hoppas att det jag skrivit om här ”makes sense”. Ha en go söndag!
Gränser eller öppenhet..?
Ja, det ”makar sense”. Att undvika att ta ställning när man inte vill men då någon annan pressar på är knivigt. Jag tycker att du hanterade detta med bravur. Din kollega kunde känna att det han ansåg inte var ”fel” men inte heller ”rätt”. Att hans åsikt var värd att hörsammas precis som alla andras. Jag tycker ditt exempel visar oss att man inte behöver ge någon ”rätt” för att få dem att känna sig respekterade. Det räcker oftast med att förstå deras syn på saken. 😊👍
Tack så mycket för svar 🙏🏼 Fint att få dela med sig här.
Gränssättningar är en sådan utmaning. Jag upplever att det är svårt att sätta gränser utåt men också inåt. Mot mig själv. Jag vill så mycket o jag kan/orkar inte göra allt. Där blir gränssättningen så klurig. Tack för att du pratar om detta viktiga ämnen ❤️ varm kram
Ja, gränssättningen mot sig själv är lika viktig och minst lika svår som den yttre. Tack för att du lyfter detta Lotta. ❤️🙏