Ofärdigt. Halvfärdigt. Otillräckligt. Bristfälligt.
Kärt barn har många namn. Nej, förresten så kärt är det inte att vara halvvägs, halvklar eller halvdan. Det är snarare något vi skyndar oss att dölja, förklara bort eller jobba över. Ingen vill väl visa sina halvfärdiga sidor. Visa att man inte räckte hela vägen fram.
Det finns en särskild sorts skam i att presentera något som inte är fulländat. En skam vi lärt oss bära tidigt. För hur skulle vi annars bli sedda, älskade, respekterade? Vi tror att vårt värde ligger i hur väl vi presterar. Så vi fortsätter polera fasaden. För att framstå som självständiga, kompetenta och i fullkomlig kontroll.
Men under ytan döljs något annat. Där finns våra begränsningar och vår sårbarhet. Även den osäkerhet vi så ofta känner. Vi bär allt som en hemlighet ingen får se, för tänk om de då genomskådar oss? Tänk om de förstår att vi inte alltid vet? Att vi inte alltid orkar? Ve och fasa!
Och priset vi betalar? Ja, det är högt. Stress som aldrig riktigt släpper. En inre kritiker som aldrig går på semester. Och en ensamhet mitt bland alla människor. För hur ska vi någonsin bli verkligt sedda när vi till och med gömmer oss för oss själva?
Men det finns ett annat sätt. Ett synsätt där vi börjar separera vårt värde från vår prestation. Där vi ser att det vi är räcker, även utan det vi gör. Där vi förstår att det är i våra sprickor som ljuset kommer in.
Det är sällan ett dramatiskt ögonblick. Oftare börjar det försiktigt. I små stunder när vi väljer att stå kvar i våra ofärdiga ögonblick istället för att skynda förbi dem.
Som när vi:
- säger ”jag vet faktiskt inte” istället för att låtsas ha ett svar
- ber om hjälp istället för att slita ut oss
- erkänner vår trötthet istället för att pressa oss ännu en gång.
Och med tiden upptäcker vi något befriande. Att våra halvmesyrer är en del av vad som gör oss verkliga. Att det ofärdiga inte behöver vara en källa till skam. Istället kan det bli något vi välkomnar. Kanske till och med något vi börjar värdesätta. Bli våra älskade halvmesyrer.
Att reflektera över:
- Vilken av dina "halvmesyrer" har du lärt dig att acceptera med åren?
- När kändes det senast befriande att inte behöva vara perfekt?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
Att reflektera över:
- Vilken av dina "halvmesyrer" har du lärt dig att acceptera med åren?
- När kändes det senast befriande att inte behöva vara perfekt?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan!
För mig har att välkomna halvmesyrer gjort att livet känns lättare…allt behöver inte vara precis som man planerat. Allt är inte perfekt i relationer mm… det är ok. Livet känns mycket lättare. Jag behöver inte ”rätta” till ..det är som det är..
Så himla skönt att du kommit till den insikten Eva 🥰👍
Jag har flera både stora och små halvgjorda saker. Ibland gör dom sig påminda som t ex tapetsering i sommarhuset. Det skaver lite. Bland mina vänner säger vi ” det kan hända vilket år som helst eller årtionde som helst”. Vad vill jag göra tänker jag. Det kan vara promenad eller gå över till grannen. Ibland blir saker gjorda av bara farten. Utan att jag planerat det. Min mamma brukade säga att man kan vänta tills tiden är mogen. Den tanken gillar jag
Tack för att jag fick dra på munnen Kerstin. Att se på sig själv, och det halvfärdiga, med glimten i ögat hjälper. ☺️👍
Det var exakt det jag var tvungen att ta ställning till veckan som gick, hade semester 3 dagar när jag kom tillbaka så var den en mängd saker som inte blivit gjort för att jag inte bett om hjälp med dom tidigare… så det var bara att bita i det sura äpplet å erkänna att jag missat det men att det behöver göras i fortsättningen så att jobbet blir gjort.
Tack Anki. Din kommentar får mig att tänka på att förlåta oss själva för att vi inte kunde leva upp till våra egna (ofta alldeles för högt ställda) krav kan var en oerhört kärleksfull gest. 🥰🙏
Reagerade på din rad Marie…”att välkomna halvmesyrer”….den tanken har aldrig funnits tidigare… men känns väldigt skönt nu… det är ju vad jag är och inte vad jag gör….så befriande känsla….. hoppas att fler tar det till sig!
Tänk som man stressade i ungdomens dagar då allt skulle vara perfekt inför föräldrar och svärföräldrar, när man själv skaffade familj…rent städat och dammfritt med öppen dörr i tid och otid… hade så höga krav på mig själv med lite ”hjälp” av min egen mor….hemskt egentligen…. men så var det förr!
Numera tar jag livet med en klackspark och gör det jag känner för… allt behöver inte vara klart i tid….
TREVLIG PÅSK!
Ja, visst är det skönt att ”städa bort” måsten och borden som inte är förenliga med ens innersta kärna längre.😃👍
Jag gick i pension för 2 veckor sedan.
Befrielsen att inte behöva prestera perfekt är underbar.
Nu är jag den jag är, inte min prestigefyllda arbetsplats.
Grattis till ett nytt livskapitel med mer luft mellan raderna. 🥰👍