Tänk om vi kunde möta alla våra känslor med samma ömsinthet som vi möter ett barn med skrubbade knän. Utan att bagatellisera smärtan och utan att överreagera. Bara närvara med det som är.
Men så möter vi sällan det som rör sig inom oss. Istället har vi lärt oss att värdera och sortera. Vissa känslor välkomnar vi medan andra håller vi på avstånd. Glädjen får ta plats men ilskan ombeds vänta. Stoltheten visas upp medan skammen göms undan. Och sakta, nästan omärkligt, tappar vi bort oss själva.
Det börjar alltid i det lilla. En irritation som sväljs. En besvikelse som bortförklaras. En oro som möts med febril aktivitet. Varje gång tystas något inom oss. Varje gång vänder vi ryggen till det som egentligen behöver mötas. Tills kroppen en dag höjer rösten: spända axlar som inte vill släppa, en trötthet som ingen vila rår på, en huvudvärk som påminner om allt vi inte tillåter oss att känna.
Men tänk om vi kunde vända om. Möta vår rädsla med samma ömhet som vi visar ett barn som skrämts. Lyssna till vår ilska med samma tålamod som när barnet berättar om en orättvisa. Sitta med vår sorg precis på samma sätt som vi sitter bredvid barnet som nyss skrubbat sitt knä. Vara där. Utan att fixa, utan att skynda vidare.
Det handlar om att ge känslorna en varsam famn. Att möta dem med samma ömsinthet som vi naturligt ger barnet med sitt skrubbade knät. Att lyfta upp den sårade delen av oss själva och sedan viska:
”Jag ser dig. Jag är här. Berätta hur det känns.”
Att reflektera över:
- Vad händer i kroppen när du försöker tysta en stark känsla?
- Vilken känsla skulle behöva mer av din varsamma famn just nu?
Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet nedan. Om du vill vara anonym anger du bara ditt förnamn eller ett alias.
