Jag är en kritiker-detektiv.
Du vet en sådan som fångar upp kritiska antydningar hur subtila de än är. Det räcker med att någon tittar bort, suckar knappt förnimbart eller bara ändrar position i stolen; så vet jag vad de tänker.
Ja, SÅ skicklig är jag på att läsa deras tankar att jag även förmår fylla i luckorna när det förväntade gensvaret uteblir. Nicken som kommer av sig blir ”håller inte med dig” och den något för långa pausen blir ”det har du alldeles fel i”.
Jag är ta mig sjutton en riktig Sherlock Holmes när det gäller att nosa upp kritiska röster.
Om jag någon gång har fel?
Vad spelar det för roll!
Jag har fångat dem ändå och sedan lagt dem i mitt arkiv där mina tillkortakommanden trängs med mitt självförakt.
Varför då?
Elementärt kära läsare.
Därför att den största kritikern bor i mitt eget huvud och ger mig ingen ro förrän den hittat den bekräftelse den söker.
Kriget mellan Sherlock och Moriarty
Naturligtvis är det inte alltid på detta sätt. När jag känner mig trygg och utvilad sover även Sherlock i sin öronlappsfåtölj.
Annat är det när jag är stressad, trött och ur gängorna. Då är Sherlock lika alert som en engelsk pub strax innan stängningsdags. Han noterar allt och i sin iver råkar han naturligtvis väcka professor Moriarty som somnat i ett hörn.
Och nu är kriget i full gång.
Har jag rätt eller inbillar jag mig?
Ska jag tolka det si eller ska jag tolka det så?
Jag överdriver. Nej, det gör jag inte.
De märker hur osäker jag är. Nej, det gör de inte.
Lugna ner mig. Nej, det kan jag inte.
Jag är ju helt omöjlig. JA, DET ÄR JAG.
Moriarty avgår som alltid med segern. Jag är helt kass och värdelös. Borde skämmas ögonen ur mig. Vilket jag också gör då jag syns, hörs eller varken.
Men vet du vad?
Jag har lagt ned. Jag försöker inte fajtas med min självkritik längre.
Det är ju ingen idé eftersom striden är avgjord i samma stund den börjar.
Istället vänder jag fokus åt ett helt annat håll.
Jag lämnar stridshetsen i huvudet och förankrar mig i kroppen.
Vad då? Nu hängde jag inte alls med! Ta det igen…
Så gärna så.
Dr Watson går emellan
Istället för att fortsätta striden lyssnar du på Dr Watson och gör följande för att ta hand om din självkritik:
ANDAS i tre långa djupa andetag
Det hjälper dig att dels skifta fokus från tankarna till kroppen. Det djupa inandningen hjälper dig också att stimulera lugn- och-ro -systemet i kroppen.
KÄNN FÖTTERNA i golvet
Samtidigt som du andas lägger du märke till din förankring i golvet. Det hjälper dig att grunda dig som motvikt till ditt tankesnurr i huvudet.
SÄG ATT DET GÖR ONT tyst för dig själv
Namnge den smärta du känner genom att säga att det gör ont. Det är nämligen när du försöker undvika smärtan som surret i huvudet tilltar.
PLÅSTRA OM DIG SJÄLV genom ord och klapp
De flesta sår behöver omvårdnad. Även detta. Säg därför några lugnande och försäkrande ord tyst till dig själv samtidigt som du klappar dig själv på låret, handen, bröstet eller någon annan stans som känns okej i just den situation du befinner dig i. Det är genom att ge dig själv denna varma omtanke som gör att det blir ett eld-upphör i huvudet. Moriarty får ingen ammunition när Sherlock tystnar. Den kroppsliga beröringen hjälper dig också att rent fysiskt lugna ned dig med hjälp av lugn-och-ro-hormonet oxytocin.
SKAKA LOSS genom att skaka på händerna
Baskervilles hund skakar sig för att bli av med otrevligheter. Det knepet kan du också använda. Genom att skaka lite lätt på händerna och kroppen gör du dig av med spänningarna. Du blir avslappnad och får ut Moriarty ur systemet.
Enkelt eller hur?
Genom att på detta sätt lämna striden i huvudet och förflytta fokus till kroppen har vi överlistat inte bara Moriarty utan även smartskallen Sherlock. Han hade nämligen gärna fortsatt debatten med sin ärkefiende.
Nej, istället har vi lyssnat på den kloke och jordnäre Dr Watson för att hitta en annan väg ut ur vårt dilemma.
THE END
Vill du läsa mer om hur du hanterar din inre kritiker på ett bättre sätt? Då ska du ladda ner min kostnadsfria e-bok Bli vän med din inre kritiker och det gör du här.