Mitt slott, mina regler: lär dig sätta gränser med värdighet

Lionel Logue tvekar inte. Med tydlig röst talar om han om för sin nya klient att i detta hus gäller hans regler annars blir det inget samarbete. Den blivande brittiske monarken blir naturligtvis chockad över talpedagogens fräckhet men sväljer snabbt sin stolthet och väljer istället att lägga hela sitt förtroende i denna mans kontroversiella men skickliga händer. Ett beslut som tar honom på en resa långt utanför hans bekvämlighetszon.

Sphinx

Filmen the Kings Speech är sevärd och scenen magnifik. För mig representerar denna replik allt det jag tror på när det gäller att sätta gränser. Talpedagogen må vara långt under den blivande regenten i rang men värdigheten går det inte att ta miste på. Lionel Logue vet vad han går för och vad han kan leverera. Han vet också hur han vill ha det för att kunna göra ett bra jobb. Detta förmedlar han värdigt med fyra enkla ord: Mitt slott. Mina regler.

Jag har ägnat många år att träna mig på att sätta gränser. Det har inte fallit sig naturligt för mig att göra det med den värdighet som Lionel Logue uppvisar. Istället har jag ömsom varit despotisk och ömsom undfallande varför jag har behövt öva, reflektera och öva lite till. Med åren har jag kommit fram till att det är tre saker som jag behöver tänka på för att kunna sätt gränser med värdighet. Jag behöver vara saklig, balanserad och strategisk. Låt mig berätta för dig vad jag menar med det.

Sakligheten gör dig tydlig               

När du vill sätta gränser gör du det antingen för att, precis som Lionel Logue, sätta spelreglerna, eller för att du vill påtala ett övertramp.

En gräns talar om hur du vill ha det och för att bli förstådd behöver du således vara tydlig med vad det innebär. Luddiga gränser har en tendens att bli överskridna av den enkla anledningen att ingen, inte ens du själv, vet var gränsen går.

En tydlig gräns är kort och koncis. Den omgärdas inte av en massa förklaringar.  Även om du behöver göra din gränsdragning i ett sammanhang är det skillnad på att förklara för att klargöra och förklara för att ursäkta.

Betrakta dessa tre exempel. Vilket skulle du föredra som gränssättare? Som gränsmottagare?

  • Jag vill bli tillfrågad innan du bokar in mig på möten.
  • Jag vill bli tillfrågad innan du bokar in mig på möten för att undvika dubbelbokning.
  • Jag vill bli tillfrågad innan du bokar in mig på möten för jag blir så stressad av att ha planerat min dag på ett sätt och någon annan sedan går in och ändrar om det. Jag kunde ju ha bokat in ett kundmöte, som du inte vetat om, och då skulle jag ju fått ringa ändra med den kunden bara för att du har bokat in mig utan att talat med mig. Vi ska ju sätta kunderna först eller hur?

Det tredje exemplet visar en omständlig gränssättning. Den är varken kort eller koncis. Dessutom innehåller den en underton av förebråelse. Gränsdragaren är obekväm med att sätta sin gräns och flyttar därför över sin skuldkänsla på gränsmottagaren. Om vi upplever det som utmanande att stå upp för oss själva kan gränssättning framkalla skuldkänslor varför vi börjar tveka, trassla in oss i en harang av förklaringar för att slutligen ge den andra skulden eftersom vi tvingas att gå igenom detta obehag.

Om du har en tendens att omge dig med en massa förklaringar behöver du öva på att sätta gränser med så få ord som möjligt. Ange inga skäl. Var saklig. Och du, det finns gott om Lionel Logues där ute. Lyssna in och ta efter. Börja samla på bra korta sakliga fraser.

Balansen ger dig lugn

När någon överträder din gräns kliver den personen in på ditt revir och du reagerar instinktivt. Du blir rädd eller arg. Kanske båda. Kroppen drar sig samman och du gör dig beredd. Reaktionen är helt naturlig och har funnits med oss långt innan vi blev homo sapiens. Den varken kan eller ska stoppas. Istället ska du lära dig att använda den som en startsignal. Ungefär så här:

Poff.
Okej, här kom den.
Nu behöver jag sätta en gräns.

För ett ögonblick har du tappat balansen och nu är det dags att återta den. Om du inte samlar ihop dig kommer din gränssättning att färgas av din rädsla och ilska. Du kommer att verka undfallande eller hotfull och inget av alternativen faller inom ramen för ett värdigt gränssättande.

Du behöver således samla ihop dig och det kan du göra genom ett par andetag som bara tar några sekunder. Det är inte lång tid men tillräckligt länge för att vara en ”show stopper”. Stora skådespelare använder pausen som ett sätt att få vår uppmärksamhet inför nästa dramatiska vändning. Detta knep kan du också använda.

Samtidigt som du stannar upp centrerar du dig genom att:

  • Andas in och förlänger ryggraden (för att ge dig värdighet).
  • Andas ut och mjuknar i axlar, höfter och knän (för att ge dig lugn).
  • Öppnar upp bröst och händer (för att göra dig mottaglig).
  • Repeterar det hela.

Jag garanterar att det inte finns något sätt som skänker dig lugn och värdighet så snabbt som denna enkla övning. Genom att ta vägen genom kroppen påverkar du ditt upprörda tillstånd och blir lugn. Din kroppshållning förmedlar stolthet samtidigt som den bjuder in din mottagare till det som ska hända. När du ska sätta gränser vill du öka dina odds att bli lyssnad på och genom att återta din balans kroppsligen uppnår du detta.

Strategin ger dig stadga

Det är alltid skönt att hålla i något när man känner sig osäker eller hur? Det är lätt att börja tveka när man inte är van. Tog jag i för mycket? För lite? Blev hon sårad? Arg? Tvivlen är många och det som kan vara till hjälp när tvivlen kommer är att se gränsdragning som en strategi istället för en enskild händelse.

Många gånger räcker det med att du klart och tydligt talar om hur du vill ha det. Du blir lyssnad på och respekterad. Allt är frid och fröjd. Men så har vi de där gångerna de vägrar att lyssna på dig. Vad gör du då?

Det som har hjälpt mig i dessa lägen är gränstrappan nedan som jag fick ta del av för många år sedan. Den ger mig en strategi för hur jag ska hantera gränssättning i allmänhet och besvärliga personer i synnerhet. Jag ökar volymen. Inte min röstvolym utan min pondusvolym. Ju mer jag växlar upp desto allvarligare blir tonläget.

Jag börjar alltid med det första steget, att informera det andre sakligt och lugnt om vilken gräns som blivit överskriden. Lyckas jag inte få gehör samlar jag ihop mig på nytt genom att ta några djupa andetag och sedan tar jag steg två. Skulle jag inte bli lyssnad på efter att bett om en förändring tar jag steg tre och kräver. I sista hand avviker jag eller tar saken vidare.


GRÄNSTRAPPA

Steg 1: Informera

EXEMPEL
Du talar högt när du talar i telefonen (till kollegan som stör dig i kontorslandskapet).
Du sitter på min plats (till passageraren som tagit din sittplats).
Du kommer utan att meddela oss innan (till släktingen som dyker upp oväntat).
Du har inte lämnat igen boken som du lånade (till vännen som lånat din bok).
Maten är inte tillräckligt varm (till servitören på restaurangen)

Steg 2: Begär

EXEMPEL
Steg 3: Kräv

EXEMPEL
Jag vill att du talar tystare /  flyttar på dig / säger till en dag innan / lämnar igen boken / ger mig en ny portion.

Kan förenas med ett ultimatum om du är beredd att verkligen göra det du säger, annars inte.

Steg 4: Agera

Lämna situationen. Gå vidare till högre instans om det känns som ett klokt alternativ.
Ta avstånd eller lämna relationen. Vi behöver skydda oss mot människor som uppenbarligen inte respekterar oss. Det är också en gräns.


När du börjar använda denna trappa kommer du att märka att det oftast räcker med att ta det första steget – att informera. De flesta som överskrider din gräns gör det inte av illvilja utan av ren okunskap. De har läst fel på biljetten, glömt bort boken eller har dålig hörsel. Därför är det alltid klokt att gå ut mjukt för att sedan gradvis öka styrkan.

För många av oss är gränssättandet en utmaning och något vi behöver träna upp. Vi behöver träna mycket och ofta. Som tur är bjuder livet oss på många sådana möjligheter. Ta tillvara alla sådana tillfällen. För du vill väl bli herre i ditt eget hus?

Och du. Låt mig få veta hur det går i kommentarsfältet nedan.

Om du tyckte om den här artikeln kommer du gilla de här:

Vill du säga nej tydligt och respektfullt? Här är mina 7 bästa tips
10 sätt att säga nej utan att vara vare sig undfallande eller aggressiv
Så sätter du kärleksfulla gränser även när du blir utmanad

Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Gränser? 

26 reaktioner på ”Mitt slott, mina regler: lär dig sätta gränser med värdighet”

  1. Åh, det här är så bra!
    ”Poff – där kom det – nu måste jag sätta en gräns! ”
    Det är i det läget jag själv letar efter bra folk att älta problemet / min känsla med. Det är i det läget, problemet brukar få ta alldeles för mkt energi. Nästan äta upp mig, för jag är så osäker på det här med att sätta gränser ”när folk gör taskiga saker”. Min grundstrategi har alltid varit att hitta nya vägar. Att undvika att sätta gränser. (Förutom i nära relationer, där agerar jag inte så).
    Detta är riktigt använbart för mig, särskilt i mitt yrkesliv. Och det du skrev om Träningsvärk / Skuld i ett annat inlägg. Åh, vad bra läsning detta. Stort tack till dig, så välformulerat också!!

  2. Det som gör gränsdragningen svår för mig är när den är subjektiv, när den har med mig att göra. För jag är rättfram i allmänhet och kan hävda min rätt när den är underbyggd, av regler eller så. Men när det inte är otydligt, mer en ”känsla” så behöver jag hjälp av andra runt omkring mig. Behöver bli bekräftad i hur jag ska återkoppla, huruvida jag ska ska dra en gräns.
    Men nu säger du … att Poffet räcker? Att min känsla är tillräcklig. Känns osäkert, men jag ska försöka ta till mig det …

    1. Så som jag ser det Cecilia så är gränsdragning subjektiv. Det är DIN gräns det gäller. Ingen annans. Det du behöver bli nyfiken på är VAD det är som inte är okej när reaktionen kommer. Jag tänker att du behöver börja med att formulera för dig själv var gränsen går innan du kommunicerar den. Det kan du göra genom att på ett papper fylla i följande: ”Det är inte okej för mig att …” eller ”Jag har rätt att … ”. När du väl är klar över din gräns blir det lättare för dig att kommunicera den. Ibland kan det hjälpa att prata med andra. Men ibland kan det också bli mer förvirrande. Eftersom det här med gränser är subjektivt. Det som är okej för mig behöver inte vara okej för dig. Hoppas att det här hjälper dig en bit till på vägen.

  3. Åh, villken stärkande, fin läsning i dessa texter.

    Det enda som inte känns helt klockrent – utan tvärt om riktigt oskönt – är trappan.
    Sånt där ”informerande” där en faktiskt vill något men inte kan säga det.

    ”Jag vill att du talar tystare” är inte ett krav – DET är den verkliga informationen om vad kommunikationen faktiskt gäller.

    Med munnen säger du ”Du talar högt” och mellan raderna säger du ”Det är dåligt, du borde sluta med det”. Många svarar an på det ja, och slutar prata högt och du har sluppit vara rak – men det gör inte kommunikationen bättre i min mening.

    För mig vore det mycket skönare och energieffektivare och mindre skuldbeläggande om alla helt och hållet ägde sina åsikter och sina önskningar, och direkt bara sa som det var.

    ”Ursäkta, jag tycker att du talar högt och jag vill att du talar lite tystare. Hur känner du för det?” Öppna upp en ärlig komunikation om saken.

    Eller för den delen
    ”Ursäkta, just nu talar du talar högre än vad som är tillåtet i det här rummet och jag vill be dig att tala tystare eller lämna rummet, ok?” om det finns någon objektiv överenskommelse om hur högt man ska tala och du har mandatet att slänga ut någon.

    1. Tack för din kommentar Elin och för att du har tagit dig tid att komplettera gränstrappan med ditt synsätt. Jag tycker det berikar min text och önskar att alla framtida läsare tar sig ner hit till kommentarsfältet och läser vad du har skrivit. 😀

  4. Jag håller med allas positiva kommentarer! – och känner igen mig i Cecilias. Tror att jag har nån sorts osäkerhet på om jag har rätt att säga ifrån? Har dock hittat en bok där det står om ”jag-kommunikation” som jag tycker är suverän. Jag har ju alltid rätt att säga ”jag tycker, jag tror, jag uppfattar det som…” (kanske har lite att göra med det Elin skriver?). Boken jag gillar heter ”Bättre självförtroende. Lär dig kommunicera klart och entydigt” av Beverley Hare

    1. Tack för din kommentar och fint boktips. Tror, precis som du, att det allt som oftast landar i huruvida vi har givit oss själva tillåtelse eller inte.

  5. Hej! Mycket intressant läsning! Jag lever med en kvinna som inte verkar höra när jag uttalar en gräns. När läget är lugnt så säger hon att hon förstår och ska respektera mina gränser men sen sviker hon det direkt. Detta uppkommer oftast när min kvinna har pms och det är svårt att tackla. Det är svårt att diskutera om den man pratar med ignorerar det som sägs, kommer med motfrågor eller blir tyst. Jag står inför valet att göra slut trots att jag har väldigt starka känslor, för respekt tycker jag är en självklarhet.

    Jag är 44, hon är 30 och vi har varit tsm i 3år. Hon har haft en mkt svår uppväxt men en pappa som var våldsam. Familjeterapi har knappt hjälpt då min partner inte tar till sig det terapeuten föreslår och nu tappar jag sugen på förhållandet för varje gång en gräns blir överskriden.

    :’(

    1. Tack för din kommentar Carl. Vad ledsamt att höra att du och din partner inte tycks få det att fungera på ett bra och respektfullt sätt tillsammans.

      Det jag tänker när jag läser dina rader är att då din partner har fått sina gränser raserade under sin uppväxt har honväldigt svårt att ”förstå” vad gränser är och hur de fungerar. Jag har ju själv vuxit upp i en dysfunktionell familj med en mamma som drack under min uppvät och även om hon inte var våldsam blev vårt förhållande gränslöst. Hon blev barn och jag blev förälder. När jag, som familjeterapeut, har jobbat med dem som, liksom din partner och jag, har vuxit upp i en dysfunktionell miljö har mitt arbete i stort sett handlat om att hjälpa dem att läka sina sår men också att lära dem de nödvändiga livskunskaperna där till exempel gränser och kommunikation ingår. Vad jag vill säga är att jag tror att anledningen till att din partner inte kan följa de råd som ni fått av familjeterapeuten och de överenskommelser som hon sluter med dig beror på att hon faktiskt inte VET hur hon ska göra. Det är som att be henne cykla när hon aldrig har sett en cykel förut.

      För att du och hon ska få en bra relation tror jag dessvärre att hon behöver jobba med sin insida, läka de sår som uppstått på grund av sin uppväxt för att sedan lära sig de livsfärdigheter som hon saknar. En lång och arbetsam resa med andra ord. Och dessvärre är det inte säkert att hon vill eller vågar göra den i nuläget. Du kan alltid be henne göra det då du ser att det är det som ni båda behöver för att få er gemensamma relation att fungera men du kan inte tvinga henne. Men det tror jag att du redan förstår.

      1. Hej igen Marie.
        Jag har läst ditt svar så många gånger sedan december och det gav mig insikt om att en del människor har sår som kanske inte kan läka utan hjälp. Min flickvän och jag separerade så småningom och jag var tvungen att blocka henne både i sociala medier och i telefonen eftersom jag blev överöst med meddelanden och det blev inget avslut. Sedan vi bröt har hon tagit kontakt via mail, och jag har försökt föra en dialog, tyvärr utan någon vidare framgång.

        Hon är den som har motsatt sig en kommunikation, och med tanke på vad du sa i ditt tidigare svar så kommer det ta en massa tid att regenerera och lära sig på nytt. Jag har försökt återge en bild av hur hennes beteende har påverkat mig och sagt att om hon har insikt om sitt beteende så kan förhållandet fungera.

        Tyvärr så projicerar hon över sina brister på mig och säger att jag har misshandlat henne psykiskt när jag har känt att mina gränser överskridits och jag blivit tyst och introvert, vad jag menar är, att hon förstår inte att ett beteende hos henne, kan skapa ett beteende hos mig. Tex så blev jag provocerad av gränsbrytning så pass ofta och länge så att jag till slut blev kall och arg så fort hon inte ville ta ett nej.

        I hennes värld har jag ett aggressionsproblem att ta tag i, i min värld så tror jag att hade jag fått utrymme och fått ha mina gränser ifred, så hade jag aldrig blivit arg. Just det vill hon bara inte förstå. Det känns inte som att jag når fram till henne. Och av just den anledningen gjorde jag också slut.

        De gånger jag tagit upp det så har jag fått känslan att hon inte vill ta ansvar för hur hon har handlat. Jag är noga med att erkänna att jag har brister och hoppas på det sättet få en sund dialog. Inte ens då når jag fram. Det hon har att säga är att släta över sina brister med att VI har båda brister vi måste jobba med, och hon vill inte ta upp vilka hennes brister är. För mig blir en sådan diskussion direkt kontraproduktiv och negativ och jag blir direkt avväpnad, hur kan man tackla något sådant?

        Ett annat stort problem är att jag skrev ett brev där jag förklarar hur vår relation har påverkat mig, eftersom hon är känslig för att ”allt skulle vara hennes fel” så försöker jag ta med en lika stor portion av oss båda. Hon läser då det första stycket jag skrivit, ignorerar alla frågo jag ställt, och om jag säger att jag vill ha svar så osynliggör hon dem. Det är som att prata med en vägg som pratar mycket om sig själv utan att reflektera en sekund över vad den andre sagt.

        Nu har jag sagt ifrån att jag inte vill ha en diskussion på sex månader, dels för att få en paus och dels för att kunna samla mig. Det tar enorma mängder energi och det känns som ett extra heltidsjobb. Hon vill ha en sexuell relation och umgås för att hon tror att vi kommer att glida ifrån varandra. Jag blir ständigt utfrågad om jag fortfarande har känslor där hon vill ha svar. Ska hon svara mig så tar det helt stopp.

        Jag kände ett tag att jag trodde hon hade en psykos. Ja faktiskt. Nu så har hon börjat i terapi och fått diagnosen PTSD. Jag skulle vilja veta hur jag bäst kan möta henne i en diskussion och gärna mer ingående hur jag ”borde” diskutera och även hur jag ska hantera att hon inte ”ser” det jag skriver eller säger.

        Tack på förhand

        Med respekt
        Carl

        1. Hej igen Carl. Vad fint att du har följt upp och låter mig veta hur det går.

          Först och främst vill jag säga att jag tycker att du agerar både klokt och kärleksfullt. Hur det än blir mellan dig och din flickvän tror jag att du har varit bra för henne. Du har satt kärleksfulla men tydliga gränser och visat att det finns andra sätt att bemöta en konflikt än med våld och maktspel.

          För det andra så förvånar det mig inte att hon möter dig på det sätt hon gör när du börjar säga ifrån. Jag känner inte din flickvän utan lutar mig på alla de livsberättelser som jag har fått ta del av under årens lopp. När man har vuxit upp med dysfunktion är dysfunktion det enda man kan när det gäller relationer. Vad jag menar är att man inte har lärt sig att lösa konflikter på ett konstruktivt sätt utan istället gör man på det sätt man blivit lärd: utövar makt och tar till manipulation. Och det är detta försvarsbeteende du nu möter i form av: ”Det är bara DITT fel. Jag har ingen del i detta.” eller ”Du älskar mig inte eftersom du säger emot mig.” Din flickvän är förmodligen livrädd för att du ska överge henne och därmed bekräfta det som hon tror om sig själv nämligen ”Jag är inte värd att älskas.” Denna inre kamp är inget som du kan rå på utan det kan hon bara komma till rätta med själv. Det gör mig därför otroligt glad att hon har bestämt sig för att gå i terapi. I den processen kan hon börja sätta tillit till sig själv, komma till rätta med sin rädsla och skam så att hon kan lösa de konflikter som uppstår som en naturlig del av att man ingår i ett samspel med andra människor. Konfliktlösning är en del av de livsfärdigheter som hon behöver erövra framöver.

          För det tredje vill jag avsluta med att säga att hon har en lång resa framför sig. Den relation som hon behöver bygga upp först och främst är relationen till sig själv. Det kan därför ta tid för er att få en fungerande relation där ni kan kommunicera på lika villkor. Det du behöver börja fråga dig är om denna relation ger dig det DU behöver och vill ha. Och om du är beredd att vänta och i så fall hur länge. Jag brukar vara rätt pragmatisk när det gäller kärleksrelationer och tror inte på att KÄRLEKEN ÖVERVINNER ALLT. Jag har nämligen sett allt för många som har gått under själsligen när det har satt för stor tillit till denna myt. Carl – glöm inte bort dig själv och DINA BEHOV i allt detta. Sköt om dig!

          1. Många bitar faller på plats och jag känner först nu, att de frågeställningar som dykt upp under några år, äntligen besvarats.

            Jag vet inte om jag älskar eller saknar, för mig är det alldeles för tidigt att säga. Jag förstår vad du menar och jag håller med dig fullt ut, det går inte att offra sig själv i processen. Jag känner att jag ännu är medberoende i hennes ångestproblematik, för att vi fortsätter hålla kontakt. Jag förstår att jag blir tvungen att offra en massa tid på någon där relationen riskerar att inte fungera. Det har varit mycket svårt för mig att inse det.

            Det du skriver får mig att ge upp mina funderingar, som nästan övergått i att grubbla. Jag ser problem och beteende ifrån en helt ny vinkel nu.
            Jag är så lättad. Det var precis vad jag behövde höra! Tack Marie för att du tog dig tid och svarade mig.

          2. Hej! Jag ser att du har ändrat utseende på din site, sedan jag var här sist och det ser väldigt bra ut 🙂

            Jag ville skriva detta om någon kanske läser vår konversation, som.. en epilog. Är inte du okej med det Marie så kommer inte jag att opponera mot om du tar bort inlägget, eller låter bli att publicera det.

            Jag har fått många tankar och insikter under de 6 månader som jag och mitt ex inte träffats. Jag ska försöka att förmedla dessa så kort jag kan.

            Jag kom till insikten att två scenario kan utspelas:
            1. Vi ses. Hon har tydligt ändrat förhållningssätt och insett en del saker om sitt eget beteende och i viss mån att det påverkat mig och mitt beteende. Slutsatsen hade blivit att vi pratar om det, förlåter och bygger oss starkare i förhållandet.

            2. Vi ses inte och kontakten blir på sms/mail. Det finns ingenting i beteende eller förhållningssätt som ser ut som en förbättring. Vi ses och gör ett avslut. Mer värdigt och bättre för att vi har gemensamma vänner.

            Till henne förklarade jag att vi ses om 6 månader, kanske tidigare, jag måste läka och bearbeta. Hon svarade att vi kanske glider ifrån varandra men att hon ska vänta. Vi bestämde oss för att ses oavsett om det kommer bli slut eller inte. Efter det stängde hon av så att jag inte kunde se hennes vänlista på facebook, inget jag reagerade över, det var lite konstigt tyckte jag.

            Tyvärr blir det inte som man tänkt sig..

            När vi skildes åt var jag i psykologisk desperation. Jag gjorde allt för att nå henne för en förståelse att mitt beteende var i affekt av hennes. Jag drog upp hennes ex och sa ”det är inte konstigt att han var otrogen mot dig som du beter dig. Han ville ha en kvinna som lyssnade och till slut blev han desperat och fixade det!” Det var desperat och det var klantigt och hon blev jätteledsen. Jag bad om ursäkt för det var jättedumt – samtidigt som det kanske ändå var sant… 🙁

            Hon messade mig på mail under nästan hela 6 månader, när jag tydligt hade markerat att jag inte ville ha kontakt. Jag sa hela tiden nej eller svarade på det som jag tyckte var av betydelse och hon svarade, och så höll det på.

            När 6 månader hade gått, så träffades vi på stan. Jag hade i krisen sagt att ”ses vi på stan så känner inte jag dig”. Det blev inte så. Jag blev kramig och sa att jag saknat. Känslor kom ut igen, jag var varm. Hon var avståndstagande och ville inte alls kramas ute på stan. Hon sa att hon hade känslor kvar och att hon hade saknat mig, undrade om jag legat med nån annan, hur det gick i skolan. När jag säger att jag bara brytt mig om mig själv säger hon ”jag vet hur du är, du vill ha sex jämt”, medan hon i samma andetag sa att hon levde i celibat. Jag svarade genom att viska något förbjudet i hennes öra. Det gjorde henne inte glad, men jag var lite nervös, klantigt!

            Vi skildes åt och när jag kom hem skickade hon ett sms och frågade om jag fattade varför hon inte ville kramas och prata istället. Jag svarade att det var lättare att prata nu när hon gått i terapi ett tag.
            Efter det tog det ett par veckor och hon hörde av sig för att be mig hämta min cykel. Hon lät distanserad och efter att jag påpekat det erkänner hon att hon träffat en ny kille nästan samtidigt som när vi sågs på stan. Hon blev kylig och påpekade att hon tyckte det var konstigt att jag hade objektifierat henne på stan och att jag ”tryckt till” henne med att säga det där om hennes ex, att jag ville kramas hade hon upplevt som att jag var klängig och hon avslutade med: ”jag vill inte träffas och avsluta – gå vidare, det har jag gjort”

            Jag fattar inget, så många mixade signaler att jag ville tappa mina känslor jag hade och sluta bry mig. Men nu kommer tankarna upp igen och jag hade verkligen velat ha ett värdigt avslut, ett slut på våra tre år där vi kunde mötas och landa i kanske en vänskap.

            Hon svarade inte på de 2 sms jag skickade om att vi hade bestämt oss för att ses oavsett om det kommer bli slut eller inte men hon stängde av, skickade ett sista sms där hon sa att ”jag vill inte ses, prata. Jag vill ha noll kontakt. Respektera att ett nej är ett nej”

            Jaha, nu är ett nej ett nej helt plötsligt. Men det gäller bara en i förhållandet då eller?

            Jag har blivit sviken och bedragen (på pengar som återbetalats), inte respekterad och utsatt för kommunikationsterrorism under tre år! Men jag ville inte ge upp. Det kanske jag borde ha gjort. Nu kommer erfarenheten att gå efter en gränsvarning som inte respekteras eller kommunikation som brister, då flyr nog jag.

            Jag är högsensitiv empat, och den här skiten har tryckt ner mig ganska mycket. Jag känner mig inte bruten, för, eftersom vi inte kommunicerade så kände inte jag att jag fick en djup känsla för den här kvinnan. Det kan jag tacka mig själv som HSP empat för idag. Jag kan brinna för djup kommunikation och kärlek, och det kräver ett kommunicerande – det blev min nya erfarenhet. Nu läser jag Henrik Fexéus, det är något att vila tankarna på inför fortsatt självutveckling. När jag känner mig starkare ska jag läsa Marie Bengtsson, för det behöver jag som ett färskt minne när jag letar en ny relation!

            En del säger att man ska passa sig för att lita 100% på en ny relation. Snälla, gör inte det misstaget. En ny relation är kanske inte ens är i närheten av hur dina ex varit. Gå in i det med ett nytt blad bara. Jämför inte, säg ”och” istället för ”men” och slappna av och njut av din förälskelse.
            Var glad, ställ dig vid spegeln varje dag och säg till dig själv; ”Jag är snygg, trevlig och glad!” En läkare jag träffade under relationen sa till mig: ”Känner du dig deppig så le ändå. Din kropp tror på att du är glad och frigör ”glad-hormoner”, vilket kommer göra dig gladare, sätt det på repeat så får du win/win!” Underbart knep 😉

            Och Marie, du lotsade mig genom det här mer än du tror! Jag började tänka på vad som är viktigt för mig. Nu tre veckor efter sista hemskheten är jag lite sorgsen, men det går nog över. Eller, det gör det.

            Det ända jag funderar på är hur jag ska tackla situationen om jag träffar henne eller om jag träffar henne med en ny kille. Det kanske jag inte kan hantera. Jag vet inte. Jag älskar fortfarande men känslorna är svalare nu..

            Vill du svara på detta så, go for it! Jag kanske kan lära mig något nytt som jag kan ha med mig Marie 😉

            Tack!

          3. Hej igen Carl. Jag tänker att det tar sin tid att komma över kärlekssorg. Ibland väller längtan upp efter det som en gång var. Även om det har varit trassligt i förhållandet och man själv har bestämt sig för att inte fortsätta. Om du träffar henne på stan ensam eller med någon annan; tillåt dig att känna saknad och sorg men påminn dig också om att den går över. För det gör den. Och det bästa av allt – det finns alltid kärlek runt nästa hörn. Om vi vill och vågar. För det är så vi är funtade. Sköt om dig!

          4. Jag läste förresten ”Så hanterar vi livets oundvikliga förändringar” och det är ju underbart skrivet 🙂

  6. Jag har börjat på en ny arbetsplats. Båda mina närmaste chefer samt medarbetare hade jag träffat innan. Det är väldigt viktigt för mig med en professionell och respektfull atmosfär på arbetsplatsen. Efter att jag varit på intervjuv har det skett förändringar i ledningen. Båda cheferna har valt att sluta och två nya har kommit in. Min närmaste chef är glad, trevlig och kunnig. Den andra chefen har varit inne och hälsat vid ett par tillfällen och kollat läget, vilket jag har upplevt varit trevligt. Första tillfället han utbyter fler ord en hej fäller han en syrlig kommentar om en medarbetare och jag blir helt paff. Efter att ha jobbat mindre än en vecka gav jag inte mycket till svar. Kommentaren var ”han är ju inget socialt geni direkt” om en utvecklare jag delar rum med och som verkar hur go som helst. Själva kommentaren i sig blottar för mig en människosyn där det i första hand ska letas fel hos andra enligt den egna mallen för hur man ska vara. Gissningsvis för att höja dig själv. Vilket faller pladask hos mig. Jag ser det som djupt respektlöst och oprofessionellt. Nästa incident som för mig är allvarlig är ett möte där han för sin hand över min rygg för att illustrera något han vill berätta. Jag är själv väldigt mån om att visa mina medmänniskor respekt samt är väldigt mån om mina gränser både fysiskt och verbalt och för mig är dessa beteenden oacceptabla. Veckan avslutades med en firmafest full av kladdiga blickar och försök att sitta nära och kramas. Jag avskyr detta beteende och till slut blev det för mycket. Jag blev tvungen att undvika honom och bemötte alla påflugna frågor med avmätta svar. Har du några tips på hur jag kan hantera den här personen? Jag funderar själv på att be om ett möte. Något som på ett sätt känns överdrivet efter en vecka och på ett annat sätt som det enda rätta för att markera mina gränser. Till saken hör att jag har en provanställning och att företaget är litet. Jag är helt enkelt rädd att bli av med jobbet. Samtidigt som det troligtvis inte blir bra för mig att jobba där under rådande omständigheter. Jobbet har hög lön samt passar mitt smala kompetensområde perfekt. Suck. Jag kanske kan försöka undvika honom så mycket det går och bara göra mitt jobb. Idag har jag bara velat gråta och haft tårarna brännande bak ögonlocken hela tiden.

    1. Tack LS för din fråga och jag måste säga att jag sympatiserar med dig. Det är inte lätt att sätta gränser mot sin chef. Speciellt inte om man är ny.
      När det gäller specifika situationer kan det vara knepigt att ge råd eftersom dina gränser inte är mina. Jag vill därför att du ska se det jag skriver som något du stöta eller även stötta dina egna tankar mot för att komma vidare i ditt beslut om hur du vill hantera situationen.

      Det första jag tänker är att du förmodligen behöver vara taktisk och rak på en och samma gång. Taktisk eftersom du inte vill försätta dig i en situation där du blir utmanövrerad av din chef och rak eftersom du har att göra med en man som är av den ”buffliga” sorten. Det kan därför vara allt för provocerande för honom med ett samtal på tu man hand. Ett samtal som förmodligen kommer göra honom besvärad och därmed benägen att sätta dig på plats. Jag rekommenderar dig därför att börja bli oerhört tydligt mot honom i stunden. Om han gör fysiska gränsöverskridningar, som till exempel lägger handen på din rygg, ska du vända dig mot honom, titta honom i ögonen och säga med all pondus du kan uppbringa ”Gör inte så!” Detta är förmodligen ett bra sätt att markera mot honom. Du använder nämligen mer av den maskulina kraften i ditt nej än den feminina och den tror jag att han kan ta utan att känna sig besvärad. När jag tänker efter så är ”rak och tydlig” det du behöver vara med honom.

      Det andra jag tänker på är när han kommer med nedsättande och sarkastiska kommentarer om någon annan är att besvara denna med: ”Hur menar du?” med ett nyfiket tonfall. Inte ett dömande. Sarkasm är nämligen oerhört svårt att bemöta på något annat sätt än att bolla tillbaka den med just denna fråga.

      Det tredje jag tänker på är att du förmodligen behöver ta dig en funderare på vad det är för arbetsplats du har hamnat på. När två chefer plötsligt lämnar ett företag behöver man börja fråga sig vad som är anledningen till detta. Du har redan börjat ställa dig frågan och det tycker jag att du ska fortsätta med. En dysfunktionell arbetsplats råder ingen på. Inte ens en person som är ytterst bra på att sätta gränser. Om ”systemet” är dysfunktionellt brukar de vettiga lämna skutan och de som har valt att stanna kvar blir tvungna att anpassa sig till det dysfunktionella genom att tiga och lida.

      Jag hoppas att detta har givit en aning hopp och styrka. Sköt om dig.

  7. Du skriver så härligt – tydligt, kortfattat och enkelt. Tack!

    Jag är själv en så kallad ”snäll” människa och det gör mig ledsen, arg och provocerad när människor säger ”du är för snäll”. Egentligen vill jag inte alltid framstå som snäll utan har problem med gränssättning och initiativ, är rädd för att bli avvisad och att såra andra. Har läst på din sida och fått många bra tips. Tror verkligen på det här med att träna i små steg.

    En sak jag funderar på är det här med initiativtagande. Visst har vi ”snälla” människor ofta problem med gränsdragning men ett lika stort problem kan vara att vi har svårt att ta egna initiativ. Jag har haft problem hela livet med att ”ta kommandot” vilket kan handla om att bjuda in vänner på middag, boka in en överraskningsresa med min fru, föreslå utflykter och aktiviteter som jag gillar, eller säga att nu behöver jag egentid. Jag är passiv och det resulterar i att andra i min närhet bokar in mig på saker (vet att det låter skruvat) eftersom min kalender är ”tom”. Vet inte om jag är ensam om det här men det kanske också är något att skriva en artikel om? Vad har du för erfarenhet av detta med passivitet?

    1. Tack för din fina kommentar. Ibland har jag lätt för att acceptera min omtänksamma personlighet och ibland irriterar den mig. När jag accepterar den kan jag se värdet i att vara en person som är just omtänksam och empatisk. När jag inte gör det blir jag irriterad för att jag inte tar min rättmätiga plats. Är just nu i dag lite irriterad över att jag drar mig undan lite för mycket. Din fundering kring det här med att ta initiativ känns därför helt rätt även för mig varför det är troligt att den dyker upp som en bloggartikel framöver. Tack för dina funderingar. Bär dem med mig ett tag och gör en egen bearbetning på temat. Så nej. Du är INTE ensam Stefan. 😉

  8. Hej Marie!

    Tack för en tänkvärd text. Den hjälpte mig mycket.

    Min gränssättning har gällt min makes ex. Vi bor i en bonuskonstellation med barn från tidigare äktenskap. Vi bor i ett hus som vi köpt tillsammans, alltså inte samma hus som min make och hans ex bodde i.

    Sedan jag och min make träffades för ett antal år sedan har hans ex varit utmanande. Hon har vägrat samarbeta (främst i början av vårt förhållande, sedan blev det bättre), hotat med att säga upp vårdnaden av barnen vid ett par tillfällen och även lämnat sina barn med oss på heltid under flera månader när hon själv har haft problem i sitt privatliv. Hon har krävt att vi ändrar barndagar och veckor vid flera tillfällen också p.g.a. hennes jobb. Jag har låtit min make sköta all kommunikation med henne och vi har mött henne i mer eller mindre alla avseenden under åren. Jag har dock mått dåligt av svängningarna och påverkats oerhört av osäkerheten i det hela. Jag känner att jag aldrig vet vad som kommer att komma ifrån henne, vilket känns otryggt.

    För en vecka sedan så kände jag dock att jag själv var tvungen att sätta upp en gräns. Hon gick in i mitt och min makes hem när vi inte var hemma. Hon följde iofs med ett av deras barn (som har nyckel) in, men jag kände att något inombords sa ”Nej. Det här är inte okej.” Det kändes oerhört inkräktande för mig. Det var dessutom inte första gången hon gått in i vårt hem utan vår vetskap. Det hände för några månader sedan och då bad min make henne att ringa oss innan om hon ville gå in. Detta struntade hon uppenbarligen i.

    Jag frågade min make om det skulle ha större genomslagskraft om jag skrev till henne denna gång och han tyckte det var en bra idé. Sagt och gjort, jag författade ett mycket vänligt men kortfattat sms med ett tydligt budskap att vi inte vill att hon går in i vårt hem utan vår vetskap. Innan jag skickade iväg det, hade jag analyserat varje ord med vänner och min make för att jag var så rädd att hon skulle ta det fel, att det skulle låta aggressivt och att det skulle förstöra vår relation.

    Men svaret jag fick var bara en massa ifrågasättanden och att hon var ledsen över att vi ”inte litade på henne”. Hon menade att ”vi har väl kommit längre än så här”. Jag kan förstå hennes tankar fullt ut, men jag tror inte hon inser vilken skada hon har gjort under åren och hur extremt jobbigt det är emotionellt för mig att se henne valsa in i vårt hem. Min make har aldrig berättat för henne hur allt drama genom åren har fått mig att må (ångest, sömnsvårigheter, osv).

    Jag svarade efter några dagars betänketid på hennes sms och visade förståelse för hennes känslor och tankesätt, men poängterade att vi är olika personer med olika behov. Jag avslutade med att stå fast vid det jag och min make hade sagt om att det är detta som gäller för vårt hem.

    Jag blev chockad över svaret jag fick på detta. Hon hotade med att försvåra samarbetet genom att vägra byta dagar med barnen framöver. Jag förstår inte vad detta ens har med saken att göra. Det låter som ren hämnd i mina öron.

    Jag har ifrågasatt mig själv och mina känslor så mycket över detta. Jag kan förstå hennes utgångspunkt och känslor, men jag känner samtidigt så starkt att jag måste sätta denna gräns för mitt eget mående. Tanken på att hon när som helst kan komma in i vårt hem med nyckel om hon känner att hon har anledning att göra det, får mig att känna mig fylld med ångest. Mitt hem är min borg och den känns invaderad och otrygg.

    Min vän, som är barnutredare, menar att barnen ska komma först och jag borde fundera på att sätta mina egna känslor åt sidan och låta henne gå in som hon vill. Men jag tänker att jag ju också har barn – och mår jag dåligt så påverkas även dem.

    Min fråga till dig är hur du ser på saken? Är det rätt att sätta en gräns gällandes vårt hem? Eller ska jag foga mig, som jag gjort under tre år för att behålla en god relation, för barnens skull? Måste jag förklara mig för henne om jag väljer att behålla denna gräns? Hon vill träffas och prata om det, vilket jag i princip inte är emot, men jag är också rädd att hon ska tjata/ifrågasätta mina känslor tills jag viker mig.

    Uppskattar all input. Jag är helt vilse i detta.

    Vänligen

    Mia

    1. Hej Mia. Tack för din kommentar och därmed ditt förtroende. Kan mycket väl förstå din vilsenhet. Din relation till din mans ex blir ju i sig en indirekt relation som du inte själv valt vilket gör det knepigt för dig som får ”stå bredvid”. Du är involverad men ändå inte. Oförutsägbarheten i hennes agerande gör dessutom relationen otrygg. När du sedan valt en linje blir du uppmanad av en god vän till att välja en annan. Ja, jag förstår verkligen att du känner dig förvirrad i allt detta.

      När jag läser om den gräns du satt och hur du valt att sätta den känns den både genomtänkt och respektfull. Du har lyssnat in dig själv och sedan framfört din önskan på ett sakligt sätt. Tänker att du har gjort det som behövs göra då man ska balansera sina egna behov med andras och sedan framföra sin önskan på ett så bra sätt som möjligt för alla parter. Jag kan också se att du har varit mån om att stå på dig då du blivit utmanad och då på ett sätt som, åter igen, är sakligt och därmed respektfullt. Jag har därför inget att tillägga när det gäller ditt sätt att hantera det hela. Det är helt enligt ”skolboken” som man brukar säga.

      Det som jag tror kan ha bidragit till att din mans ex har reagerat på det sätt som hon gjort är det faktum att det är du som framfört gränsen och då via ett sms. Du har ju tidigare hållit dig i bakgrunden varför en gränssättning som denna kan kännas ovanlig och därmed främmande för henne. När den sedan görs via ett sms får hon ingen personlig koppling till ditt budskap varför hon får ”fylla i” de bakomliggande skälen själv. Det låter som hon har uppfattat din gränssättning som en personlig förebråelse och det troliga är att hon ”fyllt i” de luckor som uppstått genom att tolka det som att du inte litar på henne.

      Det du därför kan fundera på är om du kan ge en henne en möjlighet att möta dig personligen för att få samma budskap framfört av dig öga mot öga. Jag förstår att du tycker att detta är svårt eftersom du är rädd för att vika ner dig. Men jag tor också att det är det enda sättet för dig att sätta stopp för din egen rädsla när det gäller henne. En rädsla som börjat skapa farhågor om hur hon skulle kunna hämnas. Rädslan är förresten det som förenar er båda. Hon är rädd för att du inte litar på henne. Hennes sätt att hantera sin rädsla är att gå på, hota och tjata. Ditt sätt är att gå undan eller falla till föga. Så man skulle kunna säga att ni dansar en perfekt dans i detta avseende. Tyvärr en dans som inte gynnar någon av er. MEN du har redan börjat dansa en annan dans med henne. Du har stått på dig istället för att vika ner dig, eller hur? Och det kan du göra även då ni träffas. Det kanske är litet tuffare att göra detta öga mot öga men jag tänker att du är redo för det nu. Inte för hennes skull. Utan för din egen.

      Slutligen, när det gäller ett barnperspektiv… Barn gör som vi gör. Inte som vi säger. När vi står upp för oss själva lär vi dem det. När vi viker ner oss lär vi dem det.

      Lycka till Mia. Du fixar det här. 😀

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *