Så mår du bra trots att din närstående mår dåligt

Jag är fullt medveten om att denna rubrik är provocerande.

Vad jag menar är naturligtvis INTE att du ska sjunga och dansa när någon som du bryr dig om inte har det så bra med sig själv eller livet.

Vad jag istället menar är att, när man som du och jag har lätt för att bry sig om andra, behöver man tänka på att inte fullständigt ta över sin närståendes bekymmer och bära hela dennes smärta på sina axlar. Det blir alldeles för tungt. Så tungt att man till slut tappar sin egen lust, ork och livsenergi. Och kanske ser man sig också förvandlas till den martyr som man lovade sig själv att aldrig bli.

Sett ur det perspektivet känns min rubrik rätt okej, eller hur?

Fortsätt därför att läsa för jag tänkte berätta för dig om något som jag i många år har benämnt som ”överdrivet ansvarstagande” . Dessutom kommer jag att visa dig det drama som kan utspela sig på hemmaplan när man axlar manteln för att rädda sin älskade från sitt lidande. I slutet av artikeln tar jag också upp tre ting som kan vara värt för dig att tänka på så att du kan må bra, eller kanske ska jag säga BÄTTRE, när din närstående mår dåligt. För riktigt bra kommer vi ju aldrig må när någon som vi bryr oss om lider. DET håller jag fullständigt med om.

Överdrivet ansvarstagande

Vi som är duktiga och rediga tycker om att ta ansvar. Vi gör det gärna och ofta. Vare sig det gäller praktiska ting eller känslomässiga svårigheter. Det senare är vi speciellt förtjusta i om vi har ett varmt klappande hjärta innanför vårt bröst och det är den delen av vårt ansvarstagande som jag skulle vilja att vi fokuserade på idag.

Det är inget fel med att bry sig om människor och vilja dem väl. Tvärtom. Världen skulle verkligen behöva lite mer kärleksfull omtanke med tanke på hur starka de negativa rösterna har blivit de senare åren.

Det som däremot blir svårt, både för oss själva och vår omgivning, är när vi tar på oss räddarrollen lika obekymrat som vi tar på oss morgonrocken på morgonen. När räddarrollen åker på utan att vi är medvetna om den kommer den nämligen att ställa till en del besvär. För det är ju inte säkert att världen behöver räddas. Och om den behöver det så brukar den åtminstone vilja bli tillfrågad innan detta sker.

När vi tar på oss ett ansvar att rädda världen utan en tanke på om det är lämpligt eller om våra insatser är efterfrågade brukar det handla mer om oss själva än om den som lider. Det är egentligen vårt eget behov av att framstå som snälla och omtänksamma som sitter bakom ratten och styr. Inte den andres behov av omsorg och omtanke. Även om vi lurar oss att tro det senare eftersom det låter bättre. Mer helgonlikt och mer i linje hur vi vill betrakta oss själva.

Detta överdrivna ansvarstagande bottnar oftast i en skuld att vi inte duger som vi är utan att vi, för att väga upp den negativa vågskålen, behöver framstå som goda och kärleksfulla människor som verkligen bryr oss om vår omgivning. Vi fixar och trixar, vårdar och baddar. Allt för att komma till rätta med den skuld som vi känner innerst inne. När vi räddar världen försöker vi egentligen rädda oss själva och det är här dramat tar sin början.

Låt ridån gå upp för Karpmans dramatriangel.

Karpmans dramatriangel

Precis som i alla drama finns det olika roller som besättas. I Karpmans dramatriangel finns tre; räddare, offer och förövare. Fullt jämförbar med den rollbesättning som du känner igen från sagornas värld: riddare, jungfru och drake. Riddarens uppgift är att rädda jungfrun som är instängd i det höga tornet med den eldsprutande draken nedanför.

Karpmans dramatriangel kan man använda till att åskådliggöra relationsdynamik utifrån ett flertal aspekter. Idag ska vi använda dramat för att visa hur du och jag blir när vi har en närstående som har bekymmer. Eftersom det handlar om ett drama kommer jag att överdriva något. Jag hoppas du har överseende med det.

Scen 1 – jungfrun är i nöd

Dramat tar sin början då vår närstående mår känslomässigt dåligt. Han eller hon kan vara orolig, nedstämd eller ur gängorna. Ibland kan det vara uttalat men lika ofta kan det vara något som vi känner på oss. Vi känner in nedstämdheten och blir oroliga. Ofta finns det också en känsla av tyngd med. Den kan vara svår att förnimma men om du gör dig medveten om den kan du känna den i din kropp. Tyngden kommer av skulden som vi bär på sedan tidigare.

Scen 2 – riddaren kommer till undsättning

I nästa scen drar vi svärdet mot draken. Det hänger på oss. Det är vi som ska rädda den stackars jungfrun från att gå under, från att slitas sönder av bekymrets stora käftar.

Det är mörkt så vi ser inte att draken har två huvuden. Det ena huvudet, som är synligt för oss, är vår älskades lidande. Det andra, som döljs av grottans skuggor, är vår egen känsla av otillräcklighet. Om vi dödar draken räddar vi inte bara vår närstående utan även oss själva. Dock utan att vi är medvetna om det.

Vi drar vårt svärd. Vi går till anfall. Fast beslutna att ha ihjäl den besten med råd och dåd. Vi ska kväva honom med kärlek och förståelse. På något sätt ska vi döda eländet.

Scen 3 – jungfrun förvandlas till en drake

Men ve och fasa. Plötsligt tar dramat en märklig vändning. Mitt framför våra ögon förvandlas den väna jungfrun till det odjur som vi har försökt att ha ihjäl.

Spottande och fräsande betackar hon sig. Benämner oss vid namn som ”översittare” och ”besserwisser”. Hon skriker gällt att vi inte förstår och att vi aldrig lyssnar. Ilsket drar hon sig sedan undan till sin håla och vägrar att komma ut.

Scen 4 – riddaren förvandlas till en jungfru

Ensamma och slokörade står vid utanför grottan. Vi som ville så väl. Ingen förstår oss. Aldrig får vi tack. Istället bär vi ännu mer på våra axlar. Jungfruns bekymmer tillsammans med vår egen skuld och maktlöshet. Vi blir ett offer, en jungfru som behöver räddas av en riddare i skinande rustning.

Ridån går ner

Sakta sänker sig ridån. Applådåskorna uteblir och vår trötthet är stor. I detta drama spelar vi alla rollerna. Riddaren som ville hjälpa, jungfrun som blev missförstådd och draken som blev respektlös. Nej, detta drama är ingen större succé.

Så vad gör vi nu?

Vad gör vi istället för att fastna i detta drama med olycklig utgång?

Bry dig om på ett bättre sätt

Det vi behöver bli medvetna om är hur vårt eget behov att befria oss från skuld tar över och styr våra hjälparinsatser. Vi behöver bli medvetna om NÄR vi kliver in i dramat. Först då kan vi välja en annan väg. Välja ett annat sätt att bry oss om. Ett sätt där vi hjälper snarare än stjälper. Låt mig visa dig hur det skulle kunna se ut.

Utöva medkänsla istället för enbart empati

Om du  har en tendens att ”ta över” andras mående behöver du skaffa dig en trygg känslomässig säkerhetsväst som är vävd av medkänsla istället för enbart empati. Empati är vår förmåga att sätta oss in i hur andra människor har det medan medkänsla är vår förmåga att känna med utan att för den skull ta över ansvaret. Mer om medkänsla kan du läsa i artikeln Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet.

Fråga hur du kan vara till bäst hjälp

När du har skaffat dig din trygga väst av medkänsla som hjälper dig att hålla balansen i känslostormarna behöver du också kunna kommunicera din omtanke på rätt sätt. Det gör du enklast genom att säga något i stil med: ”Jag ser att du har det svårt och jag vill gärna underlätta för dig. Hur gör jag det på bästa sätt?” Med denna fråga möter du den du bryr dig om på ett respektfullt sätt samtidigt som du blir klar över vilka insatser som efterfrågas.

Ge dig tillåtelse att må bra

Även om jag inledde artikeln på ett provocerande sätt vill jag knyta ihop den med att ändå hävda att det är möjligt för dig att må bra trots att din anhöriga har det svårt. Visst, det kommer alltid att kännas jobbigt för dig när någon som du älskar lider men det är samtidigt din skyldighet att ta hand om dig själv.

Du har säkert hört talas om hur föräldrar ska hantera syrgasmasken om olyckan är framme på flyget. Först ska föräldern sätta på sig sin egen syrgasmask, därefter barnets. Det är först när vi tar hand om oss själva som vi är ett verkligt stöd för våra nära och kära. Om du har svårt för att ge dig själv den omsorgen kan du föreställa dig vad du hade gjort om det bara fanns en syrgasmask till dig och ditt barn. Du hade växlat, eller hur?

En andetag till dig, ett andetag till mig, ett andetag till dig, ett andetag till mig.

Detta är en metafor som du med fördel kan använda dig av när du känner dig allt för tyngd av det känslomässiga ansvaret. Ta en, eller ett par andetag som ett sätt att få in mer syre och liv i dig själv.

Slutligen, om du ånyo lockas in i Karpmans dramatriangel trots att du nu vet bättre, var varsam med dig själv. Gå inte till angrepp mot dig själv utan var istället kärleksfull. Du gör så gott du kan. Och det är bra nog.

Nå, vad säger du? Hur landar det här hos dig?

Låt mig få veta i kommentarsfältet nedan.

Tyckte du om den här artikeln? Då kommer du att gilla dessa:

Medkänsla – att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Stabilitet – så bygger du din kroppsliga, tanke- och känslomässiga grund (artikelserie)
Förlita dig på din kraft istället för din styrka
Det viktigaste du behöver veta om skuld

Eller vad sägs om den kostnadsfria e-boken Gränser?