Känner du också mycket för dem som har det svårt?
Djur som svälter, barn som far illa eller medmänniskor som går igenom svåra umbäranden.
Kanske gör det också så ont att bevittna detta lidande att du är tvungen att stänga av, titta bort eller snabbt scrolla förbi?
Ett undvikande som sedan ger dig ett sting av ett dåligt samvete. För att du inte mäktar med att ta in. För att du inte orkar bry dig.
Jag tycker också att det är svårt. Svårt att ha ett gott hjärta som emellanåt plågas av maktlöshet och som stängs av när det bara blir för mycket. När världens lidande tränger sig på i mobilens flöde eller i vardagens inköpsbestyr.
På ett plan tycker jag att det är bra att jag tvingas möta den verklighet som finns utanför välfärdens trygga gränser. Det gör mig ödmjuk, tacksam och mer mänsklig. På ett annat plan värjer jag mig inför smärtan, både hos den som lider och hos mig som ser på.
Smärtan väcker nämligen skuld och skuldkänslorna skapar i sin tur förvirring. Har jag rätt att titta bort? För att skona mig själv? Jag som redan är så priviligierad. Och hur kan jag hjälpa utan att kränka värdigheten hos mig som ger och hos den som tar emot? Jag som är så präglad av det kollektiva hjälpandet.
Det är inte lätt när det mänskliga lidandet kommer i en alldeles ny form. Då blir jag hudlös och behöver skydda mig mot dess plötsliga intrång. Då blir jag konfliktfylld och behöver min egen förståelse för det inre dilemmat. Då behöver jag vara medkännande inte bara mot den som lider utan även mot mig själv som ser på.
Det senaste året har jag funderat mycket över det här. Över hur jag ska bemöta lidandet utan att vare sig låta mig uppslukas eller stängas av. Över hur jag kan acceptera dess ofrånkomlighet samtidigt göra mitt yttersta för att det inte ska spridas. Och över hur jag kan vara lika kärleksfull när jag ser mitt eget lidande som när jag ser andras.
Mina svar har jag funnit i begreppet medkänsla som egentligen är ett uttryck för vår mänskliga förmåga att kunna känna smärtan då någon annan lider och vårt lika mänskliga behov av vilja lindra den i samma stund.
I artikelserien Lev livet lättare har det blivit dags för denna vackra sinnesstämning som gör oss både mänskliga och gudomliga. För det är genom medkänslan vi skapar förståelse och samhörighet inte bara mellan folkslag och kulturer utan även mellan de olika sidorna inom oss själva. Det är genom medkänslan som vi manas att bli vårt allra modigaste, klokaste och mest kärleksfulla själv. Både för vår egen skull och för mänskligheten.
Nå vad säger du? Känner du dig redo för att fördjupa dig i denna sinnesstämning?
Att kärleksfullt öppna sig för andras lidande
Medkänsla uppstår då jag är villig att öppna mig för lidandet och även har en önskan om att lindra det. Om jag bara öppnar mig för lidandet, det vill säga delar min medmänniskas smärta, är jag empatisk. Medkänsla är dock mer än att känna empati. I medkänslan ingår också önskan om att vilja lindra den smärta som drabbats min medmänniska. En önskan som inte nödvändigtvis behöver resultera i en handling, även om så också kan vara fallet. Det är mer den kärleksfulla inställningen till lidandet som blir nyckeln till medkänsla än handlingen i sig.
Låt mig ge dig ett exempel från mitt eget liv.
En konflikt mellan två hjärtefrågor
För drygt ett år sedan, i samband med att det blev allt vanligare att möta människor som tjänade sitt uppehälle med hjälp av en pappersmugg, drabbades jag av en svår inre konflikt.
Jag är nämligen en person som gärna vill bistå människor som har det svårt samtidigt tror jag inte på att understödja ett system som bygger på att någon ska behöva tigga sig till sitt uppehälle. Två hjärtefrågor som kolliderade varje gång jag mötte kvinnan utanför min ICA-affär.
Skulle jag ge henne pengar eller inte?
För att undkomma min inre konflikt började jag att titta bort. Jag skyndade snabbt förbi och låtsades som om jag inte såg. Resultatet av detta undvikande beteende blev att jag mådde ännu sämre. För när jag osynliggör en medmänniska för att jag vill undvika smärtan som uppstår i vårt möte blir både hon och jag omänsklig.
För att undkomma den skamkänsla som uppstod när jag osynliggjorde en människa i nöd började jag lägga pengar i muggen. En handling som kändes bra för stunden men som sedan väckte min olust. Genom att lämna ett bidrag i muggen blev jag också en del i ett system som inte var förenligt med mina värderingar.
Det här var verkligen ett dilemma.
Jag anande att min konflikt inte var unik varför jag började prata med andra om vad jag upplevde. Och mycket riktigt. Den inre konflikten mellan dessa två hjärtefrågor vara vanligt förekommande. Några hade kommit fram till en lösning och andra var fortfarande lika vilsna som jag.
Jag minns inte riktigt hur och när jag kom fram till min egen lösning men jag vet att den var ett resultat av de samtal som jag hade. Så här i efter hand kan jag se att jag försökte få svar på frågan:
Hur bemöter jag en medmänniska som lider på ett sätt där vi båda bevarar vår värdighet?
Innan jag ger dig lösningen på mitt dilemma skulle jag vilja berätta om professor Tania Singers forskning om medkänsla.
Tre komponenter som definierar medkänsla
Tania Singer är psykolog och leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Liepzig. Hon anses tillhöra de främsta forskarna på empati och medkänsla.
I sin forskning har Tania Singer kommit fram till att det finns en skillnad mellan att känna empati och medkänsla. Om empati är förmågan att känna en medmänniskas känslor, i vårt fall lidande, så är medkänsla förmågan att möta lidandet med kärlek och omtanke.
Det finns enligt Tania Singer tre komponenter finns som definierar medkänsla. Dessa tre är närvaro, känsla och perspektiv vilka aktiveras i hjärnan på olika sätt.
När vi känner medkänsla menar Tania Singer att vi:
- uppmärksammar den som lider. (närvaro)
- öppnar vårt hjärta för den som lider samtidigt som vi hanterar smärtan som uppstår inom oss. Det gör vi genom att finna lugnet inom oss själva samtidigt som vi riktar en uppriktig önskan om att lindra lidandet. (känsla)
- sätter oss in i den andres situation utan att uppslukas. (perspektiv)
Tania Singer bedriver just nu ett forskningsprojekt för att definiera hur vi kan träna upp vår medkänsla. Hon bygger sitt träningsprogram både på erfarenhet gjord inom västerländsk hjärnforskning och österländsk meditationstradition.
Låt oss nu gå tillbaka till hur jag löste mitt dilemma.
Att bemöta lidande med värdighet
Svaret på min fråga – Hur bemöter jag en medmänniska som lider på ett sätt där vi båda bevarar vår värdighet? – fann jag när jag började möta kvinnan med blicken för att sedan hälsa vänligt på henne. Jag valde förvisso inte att ge henne pengar men jag valde att visa henne vänlighet och respekt. Den skuldkänsla som uppstod, då jag inte var villig att lindra hennes lidande på det som hon önskade, accepterade jag samtidigt som jag förankrade mig i mitt beslut att stå kvar vid mina värderingar. Även om kvinnan mycket väl behövde mina pengar skulle mitt ekonomiska bidrag inte hjälpa vare sig henne eller hennes landsmän på lång sikt.
Och med ens kändes det oerhört gott i hjärtat.
Utan att jag egentligen var medveten om det hade jag utövat medkänsla. Jag såg henne (närvaro). Jag kände smärtan, både hennes och min egen, samtidigt som jag mötte henne med kärlek och omtanke (känsla). Mitt resonerade kring vad som var viktigt för mig och vad jag trodde kunde det vara bra i ett helperspektiv förankrade mig i mitt beslut (perspektiv).
Mina funderingar kring hur jag kan lindra lidande på ett större plan har dessutom fortsatt även efter att jag löste mitt dilemma.
Jag har genom mitt skrivande på Bli mera du förstått att det bästa sättet för mig att göra gott i världen är att använda min “penna” för att få mina läsare att tänka gott om sig själva.
Så låt oss därför gå över till hur man kan utöva medkänsla mot sig själv.
Att kärleksfullt öppna sig för sitt eget lidande
Vi som har ett gott hjärta har som regel lätt för att kärleksfullt öppna det för andras lidande. Vi känner in och vi känner med. Vissa gånger har vi dessutom en tendens att öppna hjärtat på vid gavel utan hänsyn till våra egna behov. Ett förhållningssätt som inte alls är förenligt med utövandet av medkänsla. Att vara medkännande är nämligen inte synonymt med att vara självutplånande. Medkänsla innefattar lika mycket en kärleksfull omtanke om oss själva som om våra medmänniskor.
När vi öppnar oss för vårt eget lidande ser vi oss som de människor vi är. Med svagheter, brister och skavanker. Vi tittar inte bort eller låtsas som om de inte finns. Istället möter vi dem med en varm omfamning och gör dem på så sätt till en del av oss.
När vi har en önskan om att lindra vårt eget lidande är vi förstående mot oss själva när vi inte lyckas med det vi föresatt oss. Vi strör inte salt i våra sår genom att kritisera, förebrå och älta. Istället känner vi in, plåstrar om för att snabbare läka, lära och gå vidare.
När vi ger oss själva samma omtanke som den vi ger våra medmänniskor är vi medkännande mot oss själv. Vi utövar självmedkänsla.
Visst är medkänsla en vacker och viktig sinnesstämning?
Dela gärna med dig om hur du tänker kring att lindra lidandet hos dina medmänniskor i kommentarsfältet. Har du ställts inför ett liknande dilemma? Hur löste du det?
Nästa vecka är det dags för den sista sinnesstämningen, nämligen tacksamhet.
Denna artikel är den åttonde i en serie. De åtta andra läser du här:
En början till tacksamhet och tillfredsställelse
Nio viktiga sinnesstämningar för tillfredsställelse
Centrering för att återfå din jämvikt
De drivnas gummiband – tänja ambitionen tills den slår tillbaka i resignation
De drivnas bermudatriangel: ambition-bitterhet-resignation
De drivnas kontrollspiral: oro-kontroll-oro
Tar du dig själv på för stort allvar? Bjud in lätthet i ditt liv
Medkänsla- att möta lidande med kärleksfull vänlighet
Tacksamhet – att se livet som en gåva
Människor som tillbringar sina dagar sittande utanför affärer, i tunnelbanan mm är en företeelse som ger en samvetskonflikt hos de flesta människor som både tänker/reflekterar och samtidigt har ett gott hjärta. För min del har jag hanterat konflikten på ungefär samma sätt som du – jag hälsar vänligt men ger inget. Däremot ger jag varje månad pengar till Hoppets Stjärnas projekt för utsatta romer i Rumänien. På så sätt bidrar jag till en långsiktig lösning av tiggarnas situation. Och visar vänlighet mot den som sitter utanför affären.
Tack för din kommentar. Det känns alltid gott att inte vara ensam med sina samvetskonflikter. Och tack för ditt tips om Hoppets Stjärna. 😀
Jag försöker göra som du. Möta människans blick. Men det blir svårt de gånger som den andra personen inte möter en respektfullt tillbaka. När den som sitter på marken ”flörtar” och ropar efter en. Jag hälsade alltid på den som satt utanför min mataffär förut. Men ett tag var jag tvungen att sluta med det. Det kändes för obehagligt och farligt, tråkigt nog. Och nu känner jag mig osäker och inte helt trygg fastän den man som sitter där nu inte har gjort mig något. Det är svårt som kvinna att hälsa på en man. En vet inte vilka värderingar personen har och hur personen tolkar en ögonkontakt. Svårt. Men jag håller med dig om att det är gott att försöka se både sig själv och sin medmänniska.
Tack själv för att du tog dig tid att skriva en kommentar. Ja, det där är naturligtvis svårt. En kvinna som möter en mans blick kan ju vara helt naturligt i en kultur men uppfattas som en invit eller till och med en provokation i någon annan. Det viktigaste är nog ändå att du tar hand om dig och gör det som känns bäst för dig. Det är ju att visa medkänsla för dig själv att göra så.
Vilken härlig sida! Tack för en inspirerande läsning, som fick min introverta själ att bli lite glad och vilja ”varmprata”
Hälsningar Nina
Var roligt att du gillar min sida. Välkommen. 😀
Jag känner stor medkänsla för människor som känner att de inte har ett annat val än att tigga. Man kan ge på andra sätt tex via organisationer som hjälper människor om man inte vill ge direkt till personen. Bara vi inte blundar o tittar bort som jag ser så många göra. Om jag inte har kontanter ger jag gärna mat, el som sist frukt för det var det jag köpte i butiken. Kanske är det lättare för mig som delvis har släkt utomlands att våga se människor som har det svårt. Vi e ju alla lika. Är så glad att du bemöter kvinnan med vänlighet o respekt och som sagt d finns ju andra sätt att hjälpa.
Tack Karin för dina fina rader som värmer i decembermörkret. ❤️