Kreativiteten och dess fyra årstider

Det var inte förrän vid millenieskiftet som kreativiteten kom in i mitt liv.

Förvisso hade den funnits där hela tiden och likt ett barn dragit mig i kjolfållen för att påkalla min uppmärksamhet men det var inte förrän då som jag vände mig om tog upp den i min famn. Kreativiteten var den förlorade sonen som återvände och som fick mig att inse att jag hade saknat dess närvaro alla de år då som jag hade favoriserat intelligens och förnuft.

Jag bestämde mig för att göra utrymme för vår samvaro och ju mer vi umgicks desto större blev mitt behov av att skapa i tankar och ord. Mina idéer blev projekt och mina ord blev artiklar. De började gå upp för mig att vårt förhållande skulle vara för evigt och för ett år sedan förberedde jag därför platsen för vårt gemensamma liv – Bli mera du.

Här dansar vi nu, rusiga och nykära, fram mellan raderna allt medan våra händer flätas till ljuvligt ordsmideri. Med kreativiteten har jag funnit den sida hos mig själv som jag visste fanns men aldrig såg. En sida så viktig att utan den är jag inte mig själv. Jag är inte jag.

Kreativitet som ett växande

Jag som är vän av ordning och struktur märker till min förvåning att den skapande processen har sitt eget liv och sitt eget flöde. Något som kan vara lika frustrerande som det kan vara upplyftande. Dagar av tvivel och missmod blandas med dagar av entusiasm och övermod. Det finns sannerligen inget som tuktar bättre än det kreativa arbetet. Men det finns inte heller något som får mig att växa på ett mer häpnadsväckande sätt. Jag får ständigt påminna mig om jag inte kan få rosorna utan törnet.

För ett par år sedan fann jag av en händelse ett kopierat avsnitt ur en bok skriven av Richard Strozzi-Heckler. Jag hade deltagit i en av de kurser som han är upphovsman till och gick vid det tillfället igenom dokumentationen för att reda ut en del begrepp. Texten kom att bli den där gömda skatten som skänker oväntad glädje. Jag bestämde mig därför att förmedla vidare det jag funnit.

Det kapitel som jag fann är hämtat från boken The Anatomy of Change och beskriver entusiasmens fyra olika faser – uppvaknande, växande, bevarande och avslutande. Faser som vi känner igen från årstidernas skiftningar och livets oundvikliga rytm.

Låt mig nu få beskriva dessa fyra faser på mitt speciella sätt utifrån det kapitel som jag fann från Richard Strozzi-Hecklers bok.

Uppvaknande

I denna fas, den första, är vi förälskade. Här gror lusten och här spirar entusiasmen. Vi har en idé. Nej, vi har många idéer som virvlar runt med alla möjligheter som öppnar sig. Inget är svårt och inget är omöjligt. Förälskelsen gör oss blinda både på gott och ont. Om vi inte vågar vinner vi inte men vår blåögdhet kan också medföra onödiga risker. Nyfikenheten kommer att bli vår bästa vän som hjälper oss att blanda barnslig lekfullhet och vuxet ifrågasättande.

Växande

Våra idéer behöver en varsam hand som leder oss vidare. Vi måste välja vilka som ska förädlas och vilka som behöver gallras bort. Kill your darlings har inte varit sannare än nu. Smärtsamt men nödvändigt. Idéer som virvlar runt är bara drömmar om en annan framtid. Idéer som ska bära frukt behöver god jordmån och en tålmodig trädgårdsmästare som vattnar och beskär. Idéer som ska växa behöver tid och utrymme. Inte bli uppryckta med rötterna av vare sig vår iver eller våra tvivel.

Bevarande

Vår idéer har burit frukt. Vi lutar oss tillbaka och värmer oss i solskenet av vår framgång. Vår iver har avtagit. Nyfikenheten har stillats. Vi upplever tillfredsställelsen av att ha gått i mål efter en lång resa. Vi är framme. Här kan vi stanna och vila. Luta oss mot vår kunskap och erfarenhet. I denna fas vilar förnöjsamhet och tacksamhet vid vår sida. Stillheten kan bli vår största utmaning om vi förknippar aktivitet med att vara vid liv och stillhet med att vittra bort. Vi måste då påminna oss om att alla jordar behöver vila och återhämtning för att kunna ge goda skördar.

Avslutande

I denna fas, den sista, tar vi vårt farväl. Det är dags att gå vidare men innan vi lämnar behöver vi städa upp och sätta undan allt det som vi använt i såväl det världsliga som det själsliga livet. När vi på nytt ger oss in i ett uppvaknande vill vi göra det med rak rygg, rent samvete och gott utrymme. Vi frågar oss därför vad vi behöver göra för att känna oss avslutade praktiskt, emotionellt och mentalt. Vi gör det vi behöver göra innan vi tar ett sista farväl, vänder oss om och går vidare.

Och så pågår det.
År ut och år in.
Om vi inte sätter krokben för oss själva förståss.

Vissa av faserna är nämligen mer utmanande för oss än de andra.

Själv ser jag att jag, just nu, behöver ha både tålamod och mod för att mina idéer ska kunna bära frukt. Min iver och självkritik kan verkligen få mig att stanna i en evigt uppvaknande där jag ständigt blir förförd av nya fräscha idéer.

Och du? Vad ser du?

Berätta gärna vad du känner igen och vilken fas som är mest utmanande för dig. Eller varför inte tala om för oss andra vilken idé som just nu vill ta fäste och gro tillsammans med dig. Det gör du i kommentarsfältet nedan.

Om du tycker om denna artikel kommer du gilla de här:

Lika delar lust och lugn
Magi, fysik och rädslan för att misslyckas
5 anledningar till att det är svårt att avsluta och vad du kan göra åt det
Tar du själv på för stort allvar? Bjud in lätthet i ditt liv
Med lust och fägring stor