Har du, liksom jag, ägnat årtionden åt att nagelfara dig själv och ditt beteende?
Har du dessutom börjat inse att ditt kritiska granskande av din egen person inte leder till något gott? Att det eviga dömandet av gjorda misstag och det ständiga kravet på perfektion sliter sönder din självtillit och självrespekt? Får dig att tveka på din förmåga och tvivla på ditt värde?
Då vet du också att det inte är lätt att byta spår.
Förvisso är ALLA förändringar som har med vårt inre att göra svåra att genomföra. De tar tid och de tar kraft. De kräver mod och beslutsamhet. De behöver en varm och fast hand för att bli verklighet.
Och det är just DETTA som gör det extra svårt för oss självkritiska.
Den varma och fasta hand som behövs vid allt förändringsarbete tenderar att bli hård och skoningslös i vårt. När vi misslyckas i vårt uppsåt att bli mindre självkritiska börjar vi att racka ner på oss själva istället för att visa oss den förståelse som vi så väl behöver för att kunna resa oss igen.
Det är svårt för oss att byta spår helt enkelt för vi har svårt att fördra att vi kan misslyckas, falla tillbaka eller ”glömma” bort.
Men alla faller. Även jag.
Resa mig när jag har fallit
Den här sommaren har jag fallit tillbaka i tvivel och missmod. Min självkritiker har varit en lika frekvent gäst som alla de nära och kära som har tillbringat tid tillsammans med oss. Och kanske är det just denna situation som har fått min inre värld att svaja.
Jag är nämligen inte bra på relationer.
Andras? Visst. Men mina egna? Nej.
Jag är en introvert ensamvarg som trivs allra bäst i eget sällskap. Dessutom är jag en känslig person som fångar upp vibbar och tolkar dessa lika snabbt som andra kliar sig på ett myggbett. Att umgås med många personer under relativt lång tid blir därför en utmaning för såväl mig som min inre kritiker. Speciellt när jag är skör till följd av en period med mycket stress och press, vilket var fallet när denna sommar gjorde sitt intåg.
När nu höstens första bloggartikel skall skrivas vill jag ägna den åt att hitta tillbaks till mitt medkännande själv. Den sida som är varm och omtänksam TROTS att jag inte är fullkomlig. Eller snarare: JUST DÄRFÖR.
Jag vill formulera, både för mig själv och för dig, hur jag brukar tänka när den varma och omtänksamma rösten är mer framträdande än den kritiska och dömande. Texten blir mitt sätt att sträcka ut en mjuk och ömsint hand mot mig själv. En hand som ska hjälpa mig nu när jag har fallit.
Här är min påminnelse.
Du är alltid på väg
I stunder då jag faller tillbaka i självtvivel och självkritik har jag lätt för att börja döma mig från en absolut måttstock. En måttstock som har en början och ett slut, en prispall med vinnare och förlorare, en publik som hissar eller dissar.
När jag känner mig trygg i hjärtat och lätt i sinnet är jag en vandrare som alltid lär. Då omfamnar jag både de steg jag har tillryggalagt men även den sträcka som ligger framför mig. När jag är snäll mot mig själv är jag alltid på väg. Precis som alla andra.
Alla känslor är okej
Då marken gungar och då jag själsligen tappar balansen blir jag oftast en huvudfoting som analyserar och värderar mina känslor. Många av känslorna blir jobbiga, fula och motbjudande. Ett avståndstagande som ökar min förvirring och spär på mina inre tvivel.
Till mina klienter hör jag mig ofta säga att alla känslor är okej. När jag är snäll mot mig själv gäller detta även mig. Alla känslor behövs och är tillåtna. Det är okej att vara arg fast man tycker om, osäker fast man är över femtio och självömkande fast man vet bättre. Det är okej att känna det jag gör. För känner, det gör alla.
Du är varken bättre eller sämre än någon annan
Livet tillsammans med andra kan ge upphov till känslor av glädje, kärlek och samhörighet. I stunder då jag tvivlar på mig själv inträffar det motsatta. Jag jämför mig med dem jag möter och i den kritiska analysen placeras jag antingen underst eller överst. Ingen av positionerna skänker välbehag eller inre tillfredsställelse.
Med lugn i kroppen och kärlek i hjärtat förmår jag inta en tolerant och medkännande attityd till både mig själv och mina medmänniskor. Jag är nyfiken på andra och jag är stolt över mig själv. Jag är en i mängden. Varken bättre eller sämre. Bara en människa som alla andra.
Människor gör så gott de kan
Den inre kritikern plågar min själ med den färgar också mitt förhållningssätt till min omvärld i negativa nyanser. Det är få som håller måttet och många som fallerar. Piskan viner, sarkasmerna haglar och mina omdömen trycker ned. Ett beteende som naturligtvis ökar självkritiken och den inre plågan ytterligare.
När jag inte sitter på min höga häst och dömer, såväl mig själv som andra, är jag överseende med andras misstag och obetänksamhet. Jag utgår från att människor i grunden är goda, vill väl och gör så gott de kan. Detta gäller även mig.
Du är både och, inte antingen eller
I en perfekt värld finns inte något mellanläge, lagom eller sjaskiga gråtoner. Allting är ”all in” eller inte alls, fullkomligt eller fullständigt värdelöst, nattsvart eller bländande vitt. När tvivlet sätter in kastas jag mellan dessa ytterligheter och får, som följd, missnöjda skrubbsår och stressande utslag över hela min själ.
När jag istället kan se mig själv som en människa bland människor, utan krav på gudomlighet, blir det möjligt för mig att omfamna hela mig. Både det som är starkt OCH svagt, vacker OCH fult, jobbigt OCH underbart. I omfamningen blir jag sammansatt och hel, istället för sargad och splittrad. Jag är både och, inte antingen eller.
Var varsam med dig själv
I stunder då livet visar sig från sin sämre sida reagerar jag instinktivt. Jag slår tillbaka på det sätt som känns mest naturligt. Nämligen mot mig själv. Jag blir hård i mina omdömen och tuff i min krav. Jag är sämre än sämst men ska samtidigt prestera bättre än bäst. En omöjlighet som sliter mig mitt itu.
När solen lyser i mitt inre sprider den en medkännande värme i hela min kropp. En kärleksfull förståelse som ger mig det jag behöver och som vaggar min känsliga själ. Jag sänker kraven, saktar tempot och bäddar in mig själv i mjuka ordalag. Jag blir oändligt varsam med mig själv.
Du är tillräcklig
I en tillvaro där jag tvivlar på min förmåga, mitt värde och min existens stänger jag ute mig själv från rätten att få vara med. Ingen behöver stänga porten eller gömma nyckeln. Det konststycket tar jag hand om helt själv. Ensam och frusen stämmer jag upp i klagosång. Ingen vill ha mig. Ingen tycker om mig. Jag räcker inte till.
När jag bestämmer mig för att tillhöra sprider sig samhörighetens värme i hela min kropp. Livet blir ljusare och möjligheterna fler. Det räcker till. Och ingen blir utan. Inte ens jag. Jag duger. Jag är nog. Jag är tillräcklig.
Så värmande det känns att bli påmind hur det är när jag är snäll mot mig själv. Påminnelser som nu ska ta fäste och göra mig riktigt gott. Mmm. ❤︎
Och du? Behöver du också bli påmind?
Berätta för mig om dina tankar kring det jag skrivit i kommentarsfältet nedan.
Om du tyckte du om denna artikel kommer du att gilla de här:
Den kostnadsfria e-boken Självmedkänsla
7 saker du behöver påminna dig om när du tycker att du inte är bra nog
Utvecklas som människa – 5 saker jag lärt mig
Omfamna den mänskliga röran som är du
Va fint skrivet, så igenkännande! Jag kan känna mig så splittrad att jag ena stunden/situationen är fylld av värme som jag sprider för att i nästa tillfälle eller dag var mer kort och sträv, tänker då var är den Cilla från igår? Varför får inte alla ta del av henne? Tänk om jag kunde visa dessa människor vilken kraft och inverkan jag kan ha på människor men istället får de se en lite osäker avståndstagande person som närmast kan ses lite grå. Oh jag som är fylld med färger med min basfärg grön. Tack för at du delar med dig så blir det lättare att förstå att alla delar finns i en, vi är i ständig utveckling och Ja kanske det är så att vissa människor bara får se fragment av ens strålande Jag, eller så har de sett det ändå….En varm ofamning till dig Marie <3
Tack fina Cilla för att du delar dina tankar. Jag tror att de ljusare färgerna i vår personlighet, de som vi själva inte riktigt har trott på existerar, blir skarpare och tydligare ju mer vi omfamnar HELA oss. Både det som är mörkt och det som är ljust. Med tiden blir alla färgerna den vackra målning som är vi. ❤︎
Tack Marie!
Klockrent, igenkännbart och förtröstansfullt. Som vanligt. ❤️
Tack Lilian. Dina ord värmer. ❤︎
❤️❤️❤️
Precis vad jag behövde läsa nu.
Vad fint Veronica. ❤︎
Du hittar orden för hur det kan kännas ❤️
Att inte värdera utan acceptera våra känslor, hur de än är, är svårt, men så befriande när man väl upptäcker att det går och att det är möjligt ?? Tack ??
Tack själv Karin för att du tog dig tid att skriva ned dina tankar. ❤︎
Så fint. Och så svårt. ?
Tack Carin. Låt oss ta ett steg i taget så blir det lite lättare. ❤︎
Tusen tack! detta var precis vad jag behövde påminnas om nu med höstens intågande med måsten, krav och miljöer som inte alltid gör mig gott.
Tack för din kommentar Therése. Ja, återgång till jobb och vardag efter semester kan sannerligen öka kraven på nytt.
Hej igen Marie!
Nu är det faktiskt ett tag sen jag läste din blogg, men varje gång jag gjort/gör det träffar du mitt i prick. Det är stor igenkänning här vill jag lova… Nyss fyllda 70 (kan det vara möjligt?) kan jag fortfarande känna väldigt mycket av det du skriver här. Lite bättre har det blivit med åren, men ändå.
Tack för dina kloka ord! Ser fram emot nästa blogginlägg.
Bästa hälsningar
Härligt att höra att du är ”tillbaka”. Och du. är inte 70 de nya 50? 😉
Jag ”sprang” idag in på din blogg när jag googlade på ”hur skapar man tillit i sitt förhållande”. Måste säga att du fångade min uppmärksamhet på direkten och efter att ha läst ditt senaste inlägg så blev jag varm av förhoppning. Det finns någon mer än jag som hoppar mellan att känna att man ”äger världen” till att snabbt sjunka ner i dömande av mej själv och utifrån det även andra människor”. Dömande och negativitet är verkligen som en magnet som sällan drar åt sej bara en negativ tanke.
Ska inte bli långrandig men kommer följa din sida, dina tankar och det du delar med dej av. Tack för det!
Åh, tack Linda. Det gör mig så glad att du både sprang på bloggen och att du dessutom stannar kvar. Jag skänker en tacksamhetens tanke till google som sände dig hit. 😀
Jag fick ditt mail till mitt jobb idag, jag tog mig tid att läsa din blogg och oj vad jag behövde det just då. Stora tårar rullade nedför mina kinder av igenkännande, sorgligt nog så är jag inte snäll mot den människa som står mig närmast dvs mig själv. Hur kan det komma sig att jag vid 48 år fortfarande inte accepterat den sanna jag och njuter av livet till fullo? Jo för i dåliga stunder så är jag ”sämre än sämst och skall prestera bättre än bäst” och självklart urholkar det min egen personlighet – ingen orkar det i längden…
Tack Marie, jag kommer att följa din blogg och läsa allt du skriver.
/Marlene
Tack fina Marlene för ditt inlägg. Ja visst är det ledsamt att vi sak ha så svårt att gilla den person som vi möter i spegeln varje morgon. Hoppfullt är det i alla fall att vi inte är ensamma. Välkommen till Bli mera du. ❤️
Hah! Spot on! Just nu är jag världens sämsta mamma och världens bästa mamma. Jag är världens sämsta flickvän, fast ibland är jag nog kanske bra. Jag var världens sämsta matte men nu har jag gett bort min hund. Och så är jag världens ledsnaste. Och rikaste på samma gång. Jag är så trött.
Du skriver himla bra.
Tack Fia.? Önskar dig ett riktigt gott nytt år. ?
Igenkänning. Dina råd har hjälpt mig. Är så glad att jag hittade hit till din sida. Stort tack!
Tack för dina värmande ord Lena. 😀