5 anledningar till att det är svårt att avsluta och vad du kan göra åt det

”Förlåt att jag är sen. Igen.”

Hon slår sig ner i stolen mitt emot. Rörelserna är snabba. Gjorda för att hinna i kapp ett dåligt samvete.

”Den obotliga tidsoptimisten – det är jag det”, säger hon och ger mig samtidigt ett charmerande leende. Och vad annat kan jag göra än att försäkra henne om det är helt okej. Inte bara för att jag faktiskt tycker det men också för att jag förnimmer den självkritik som finns under ytan.

”Jag har verkligen försökt komma till rätta med det men det verkar inte som om jag lyckas”, fortsätter hon frustrerat. ”Som nu. Jag gjorde faktiskt en planering i morse för att ha goda marginaler men sen kom jag ändå iväg för sent till det mötet som var inplanerat före vårt. Ja, och sen, sen hade jag svårt att bryta upp från det mötet. Jag har så svårt att avsluta saker. Vare sig det gäller aktiviteter eller samtal. Jag tror det är därför som jag kommer sent.”

”Hur är du med avslut över huvud taget”, frågade jag så fort hon hämtade andan.

”Inget vidare”, svarade hon omedelbart varpå vi båda dök djupare ner i den egentliga anledningen till hennes självförgörande mönster; att komma för sent trots goda föresatser.

Vårt samtal fick mig att börja fundera över vår mänskliga ovilja till avslut och vad det kan få för konsekvenser. Vill du veta vad jag kom fram till?

Jag kom fram till 5 anledningar till varför vi har svårt att avsluta.

1. Rädsla för att såra någon annan

Har du, liksom jag, haft ont i magen de gånger som du skulle säga upp dig från ett jobb? Ett jobb som du egentligen har trivts med men som du vill lämna helt enkelt för att det är dags att ta sig vidare? Eller har du känt den plågsamma våndan inför uppbrottets oundvikliga samtal? Ett samtal som du vet kommer slå världen i spillror för den som du en gång älskat. Nej. Det går inte att komma undan. Det GÖR ont att avvisa en annan människa.

Låt oss därför sluta bagatellisera den vånda vi känner och istället vara varsamma med oss själva genom att bejaka den. Att möta med lidande med kärlek är det mest skonsamma vi kan göra i detta läge. Både mot oss själva och den som vi kommer att såra. För visst har det känts betydligt bättre de gånger du själv blivit ratad om budbäraren stått kvar och delat din smärta  och förtvivlan. Det tycks som om delad smärta är halverad smärta.

2. Rädsla för kritik

Den här punkten är jag alldeles övertygad om att du känner igen. Du har säkert, på samma sätt som jag, fördröjt och förhalat dina deadlines av ett enda skäl; för att undvika slutomdömet. Det måste nämligen vara perfekt för att det ska duga. I andras, men kanske mest i dina egna, ögon. För om det inte gör det, om det inte duger, kommer din självkritik nå öronbedövande nivåer. Det är därför som du maxar, toppar och gör ditt yttersta för att skapa ett ”wow”. Klart att sådant tar tid. Klart att du måste omarbeta, förfina och ta ett extra varv.

Utmaningen med att vara en person med stark självkritik löser vi inte i denna enda punkt men låt mig säga så här: Det bli inte bättre av att du bannar dig själv med ”Hur svårt kan det vara?!”, ”Jag blir SÅ trött på mig själv!” eller ”Allvarligt talat – SLUTA NU!” när du märker din tendens att förhala. Istället tror jag på ett långsiktigt teamarbete med dig själv på den här punkten. Tillsammans behöver du och dina höga krav skapa ett samarbetsavtal så att ni båda blir nöjda. Det går nämligen att BÅDE hålla hög kvalitet OCH leverera i tid. Det har flera av våra stora varumärken visat. Det gäller bara att ha tålamod och att vara varsam med sig själv på vägen.

3. Motvilja att bära skuld

Jag har hört både mig själv och andra säga: ”Jag är inte redo att ta klivet. Tänk om det inte blir rätt. Tänk om jag ångrar mig sen.” Vår ovilja att fatta fel beslut handlar inte bara om rädslan för såväl inre som yttre kritik. Den handlar också om vår ovilja att bära den skuld som skulle kunna bli ett resultat av att stänga fel dörr när vi ska ge oss in på ett nytt spår. Tanken på att behöva ångra sig resten av sitt liv blir så plågsam att vi undviker att avsluta och blir därmed stående på ett och samma ben.

När mina klienter, under vårt första samtal, beskriver sitt liv får de besvara frågan vad de ångrar. En del krystar fram något för att inte behöva lämna frågan obesvarad men de allra flesta uppger att de faktiskt inte ångrar något. Som du förstår saknar mina klienter vare sig självinsikt eller empati. Däremot är de fatalister som de flesta av oss. Om du tänker efter införlivar även du de misstag som du gjort genom åren som lärdomar genom att säga ”Det var någon mening med det.” eller ”Jag fattade det beslut som jag kunde med de kunskaper jag hade då.” I detta avseende tenderar vi vara ovanligt ömsinta mot oss själva. Vi behöver således inte frukta att vi inte orkar bära skulden. Vi kommer nämligen hitta lämpliga förklaringsmodeller som löser upp den.

4. Önskan att hålla kvar det lustfyllda

När du har varit en del av något som berört dig och dessutom befunnit dig i det tillståndet en längre tid kommer det bli svårt att bryta denna speciella förtrollning. Det kan vara en underbar bok, en gripande film, en givande kurs eller ett förtroligt samtal. Du har blivit berörd på djupet och ett avslut kommer således innebära ett tomrum. Kanske blir du också i samma stund rädd för att det aldrig ska kännas så igen. Att det du känner aldrig någonsin kommer tillbaka. Du försöker därför desperat att hänga kvar och det blir svårt för dig att ta avsked.

Både du och jag vet att avslut som dessa är en del av livet. Speciellt om man vill leva det helhjärtat. Vi kan också se att känslan av tomrum är relativt övergående. Redan en vecka efter kursen är slut går livet sin gilla gång och telefonlistan till alla kurskompisar ligger längst ned i pappershögen. Nya intryck och andra upplevelser har redan fångat oss. Vi har gått vidare. Det vi däremot behöver vara uppmärksamma på i detta avseende är när vårt behov av att hålla kvar det lustfyllda hindrar oss från att göra de avslut som vi behöver göra. Nostalgi kan nämligen vara ett kletigt kitt i ett förhållande och en rostig bromskloss för vår egen utveckling.

5. Orken och lusten tryter

Den sista punkten, att ha lust och ork kvar till ett bra avslut, kom jag själv till insikt om när jag lämnade in ett bokmanus till redigering i höstas. Lektören gjorde mig nämligen uppmärksam på att mina avslut för varje kapitel och boken som helhet krävde mer arbete. Eftersom jag kände igen mönstret började fundera över dess orsak och kom fram till att det handlade om min tendens att lägga allt krut i början och sedan tappa både lust och ork när konklusionen skulle göras. Jag orkade inte hela distansen ut helt enkelt.

När det gäller texter – såsom artiklar, presentationer och böcker – har jag fått rådet att: Börja med slutet för att på så sätt få ett kärnfullt budskap och en flytande berättelse. Ett mycket gott råd som ger en god disposition och en engagerande röd tråd. Nog måste detta även gälla livet som helhet? När vi börjar med slutet i åtanke blir det genast mycket enklare att både prioritera och administrera livets alla projekt. Stora som små.

Så har vi då kommit till slutet.
Det är dags att knyta ihop och summera.

Avslut är svårt.
Men de tycks bli lättare om vi inte värjer oss för dem utan istället omfamnar dem.
Så låt oss göra det.

Adjö och på återseende.

Om du tyckte om denna artikel kommer du att gilla de här:

Du vet att det är dags att släppa taget när du hör dig själv säga …
Mitt slott, mina regler: lär dig sätta gränser med värdighet
Ger du upp innan du ens har börjat?
Du vet att det är dags att gå vidare när…
Svårt att säga förlåt? Skammen kan ligga i vägen